Ensam på havet

Vinden blåste genom hennes hår. Hon älskade havet. Lugnet. Hon seglade alltid ensam, det var lättare att tänka då tyckte hon. Vattnet som slog mot hennes ansikte fick henne att le. Bara här ute på havet kunde hon känna sig levande. Hemma var hon bara en i mängden. Ingen visste att hon fanns. Här ute på havet fanns hon. Förbipasserande vinkade åt henne och hon vinkade glatt tillbaka. I hamn på öar blev hon varmt inbjuden i gemenskap. En gemenskap hon aldrig kände på land. Och vattensängens gung blev aldrig det samma som havets rullande vågor. Det var något speciellt. Havet bjöd på så mycket mystik. Båtens mjuka gång, hur den skar genom vågorna. Om inte det var magi så visste hon inte vad magi var. Det var här hon hörde hemma. På det öppna havet. Den dagen hon försvann brydde hon sig inte om att lämna någon lapp. Vem skulle läsa den? Allt hon ville säga kunde hon säga till havet.