Nytt år, nya möjligheter

Självklart skulle hon väntat till tolvslaget med att skjuta. Dölja allt i ett hav av raketer. Vackra raketer. Men detta var vackrare. Kanske det vackraste hon sett faktiskt. Blodet målade in hans kropp på ett sätt som fick den att lysa. Hon drog fram en stol. Satte sig och väntade. De borde komma snart. Den här gången lät hon bli att sminka över blåtiran. Den här gången skulle polisen få se allt.

Dalande morgonmedia

Arga rovfåglar mördar oskyldiga. Så löd en av morgonens huvudrubriker. Han skakade på huvudet. Gav ifrån sig läten. Tidningen hade verkligen dalat i kvalitet sedan han slutade. Finns det överhuvudtaget några oskyldiga möss? Det var det som de mördade rovfåglarn, oskyldiga möss. Och mördar. Dödar möjligtvis, det kunde han gå med på. Pinsamt, det var det. Han skulle minsann ge dem en riktig nyhet till morgondagens tidning. Han placerade gevärspipan i munnen. Artikeln hade han redan postat.

Tiden

Han hade nästan glömt bort doften av gräs. Nästan glömt bort hur det känns mellan fingrarna. Nästan glömt bort solens värmande krafter och månljusets lugnande sken. Nästan glömt hur gatorna vibrerar av känslor. Trängseln, som han en gång hatat men som han nu längtar efter. Han hade nästan glömt bort hur det kändes att få en värmande klapp. Nästan glömt bort hur det kändes när någon talade om för honom att allt skulle bli bra. Han hade nästan glömt bort vem han var.

Muren

Han stirrade på bilden. Sökte inspiration. Vad ska han få för jävla inspiration från en mur? Han visste vad han ville uppnå. En bok man vill veta slutet på men som man inte vill ska ta slut. Bilden! Kanske gräset är grönare på andra sidan muren. Kanske är det bättre när det är lite gråbrunt. Han bestämmer sig för att stryka lite. Sudda ut. Ingen kommer att få läsa det han skrev. Han kommer glömma bort. Han vill inte över muren, inte heller stanna. Upp. Han ska upp på muren. Skrika. Skriva. Fånga. Erövra. Och sen. Sen river han skiten.

1973

Egentligen var det inte konstigt det som hände den där varma sommarkvällen 1973. Grejen var bara att ingen hade kommit i kontakt med något liknande tidigare. Att en flicka försvann var heller inte konstigt. Hon hade viktigare ärenden i livet än att bara vara sig själv. Någon annan visste vad hon kunde göra och beslöt helt enkelt att berätta detta för henne just den här kvällen. Alla hade tagit droger. Det ljög de inte om. Men de visste vad de sett. Och de visste vad de gjort. Egentligen var det inget konstigt som hänt. Det sa de till varandra. Övertygade varandra. De betraktades som galna. Men bara för att folk inte förstod.

Juldroppar

Huvudet bultade. Benen var skakiga. Snapsen var slut. Ölen också. Han tittade under bordet. Letade. Försökte få i sig några droppar ur de tomma burkarna. Vilken jul. Tomterollen hade han skött bra. Men sen blev det som vanligt. Det fanns ingen som kunde stoppa honom. Men det ville han inte heller. Han tände cigaretten och satte på sig jackan. Bengan hade säkert några öl över.

Hem

Han borde varit hemma nu. Hon satt i soffan. Sneglade mot klockan. Hon hade lätt för att bli orolig. Han kunde alltid lugna henne. Hunden krävde hennes klappar. Blodet på nosen hade hon inte sett ännu. Hon sneglade mot klockan. Hoppades att han snart skulle komma hem.

Nu är det jul igen

Han kunde höra julen komma. Bjällrorna som hängdes upp. Grammofonen som sprakade innan musiken forsade ut likt vatten ur en vidöppen kran. Väggarna var tunna i huset. Det kändes nästan som han var en del av dem. Han kunde höra barnens skratt. En gång var han som de var nu. Glad, hoppfull och nyfiken. Han tittade på tomtedräkten. Sedan på klockan. Bara två timmar kvar. Visst hade han en bit kalvsylta i kylen. Eller hade han ätit upp den igår?

Skam

"Det finns ingen skam i det vi gör" rösten skar genom rummet. Fick honom att rysa. "Vi rensar lite bara. Inget fel med det". Kniven blänkte i hennes hand. "Och du vet att jag kan rensa bort dig också om du inte sköter dig". Blicken iskall. Hon var den värsta han visste.

K.L.Ä

Föreningen K.L.Ä, eller kreativa lata änglar som de nästan aldrig kallade sig då det var för jobbigt att säga, hade fått dagens uppdrag (vilket ganska ofta förvandlades till månadens uppdrag och i vissa fall till årets uppdrag). Måla ett porträtt bakifrån, gärna på er själva. Arne tänkte. För Arne var kreativ. Men Arne var lat och därför stannade projekten i tankarna. Han orkade inte dela med sig av sin briljans. Det gjorde ingen annan i gruppen heller. Men de stressade inte varandra. De var änglar på det sättet. K.L.Ä gruppen träffas inte längre. Men samtliga medlemmar har stannat i föreningen. Ingen har orkat gå ur.

När allt är som vanligt

Livet hade inte varit värst stimulerande på sistone. Kontorsjobbet rullade på som vanligt. Slipsen skavde precis som den brukade. Hans fru verkade inte veta att han fanns. Allt var som vanligt. Kanske var det därför han stod där han stod just nu. Den starka vinden i håret. De starka strålkastarna. Hjärtat bultade. Han visste inte om han skulle våga göra det. Lättnaden när han tar klivet. Nu är han äntligen fri. Paljetterna glittrar i strålkastarljuset. Platåskorna skjuter honom mot himlen. Musiken börjar. ABBA. Han älskar ABBA. Han sjunger. Jävlar vad han sjunger.

Aldrig tillbaka

Han hade inte känt det på länge. En sådan avsky. Han var rädd för sig själv. Det blossade upp från ingenstans. Ilskan. Nu hade det hänt igen. Värre den här gången. Han hade gjort oförlåtliga saker. Slagit. Dödat. Paniken växte i bröstet. Vad skulle han göra med kroppen? Den låg så stilla på golvet. Läpparna var fortfarande lysande röda. Håret över ena ögat. Nästan som om hon sov. Han hatade sig själv. När bilen gled ut på isen visste han inte om han skulle klara av det. Kylan bet honom i kinderna när han släpande henne mot vaken. Kanske borde han hoppa i istället. Försvinna. Hon gled ljudlöst. Vattnets mörker slukade henne. Ingen fick veta vad som hänt. Han skulle aldrig tillbaka till fängelset.

Välja bort julen

Han skulle åka bort. Valet hade inte varit lätt. Åka hit eller dit eller hem eller bort eller upp eller ner eller dela på sig eller bara skita i allt. Inget var lockande fast alla lockade. Dåligt samvete skulle han få hur han än gjorde. Lika bra att välja bort allt hade han tänkt när han bokade resan till Estland. De oskrivna julkorten lämnade han hemma. Fast han ville skriva dem och lägga dem på lådan. God jul motherfuckers, skulle det stå.

Liv

Disktrasan sög girigt upp vinet. Lika girigt hade hon precis svept flera snabba glas. Flaskan hade fallit i golvet. Hon var tvungen att städa snabbt. Han skulle snart vara hemma med ungarna. De fick inget veta. Det var hennes lilla hemlighet. När dörren slogs upp möttes deras blickar. Barnen sprang iväg. Han log. Men bara på utsidan. Han såg hennes blossande kinder. Visste att det hade hänt men orkade inte. Inte en gång till.

Den ärliga musiken

Tonerna från pianot hade sedan länge dött ut. Ljuset hade släckts och ridån dragits ned. Hon var ensam kvar. Lovade att låsa efter sig. Ljudet av hennes klackar ekade mellan väggarna när hon stegade fram mot pianot. De platta tangenterna var kalla. Det hade de varit i flera år. Hon satte sig ner. Tog fram de två tabletterna ur kavajfickan och svalde dem. Snart skulle det komma till henne. Lugnet. Men med lugnet kom oftast sorgen och med sorgen kom oftast självhatet. Hon la fingrarna på tangenterna och väntade. Sen spelade hon.

Upplyft

Först förstod jag inte vad som hände. Mina fötter tappade kontakten med marken. Som om jag föll. Eller svävade. Tiden stannade. Omkring mig hundratals statyer, stilla men levande. Ljuset var starkt. Inte som innan. Högre nu. Drogs uppåt. Var det döden som kommit för att hämta mig? Redan? Eller var det De som kommit tillbaka? För att hämta mig? Alla sa att jag var galen. Men jag visste. Jag förstod. När alla andra var blinda kunde jag se.

Panik på fronten

"Tid för panik pojkar" skrek löjtnant Persson och kastade sig i första bästa skyttegrav.
"Bryt" skrek regissören. "Det här går inte. Vi lägger ner hela filmen. Gå hem".

Inlåst

Han visste att hänglåset var ordentligt på plats. Han kontrollerade varje gång. Hoppet hade han kvar. Åtminstone trodde han det. Det var ingen idé att skrika. Det hade han gjort. Ingen kunde höra. Han grät mycket. Men inte nu längre. I mörkret kunde ändå ingen höra honom gråta. När han hörde trappan knarra visste han inte vad som väntade. Mat? Slag? Frihet?

Läderlappen

Loi och turdagen

Skruven till gångjärnet till dörren till farstun till huset hade suttit lös i flera år. Loi hade inte vetat om det. Och därför föll det sig så att Loi föll på näsan ut i grusgången. Men han slog sig inte allvarligt. Nej. Ett litet skrapsår på ryggen var det enda han kunde hitta. Och konstigt var väll det när han föll på näsan tycker ni. Det tyckte Loi också. När han senare på dagen gick sin dagliga promenad hittade han hundra kronor. De stoppade han glatt och bekymmersfritt ned i byxfickan. Kunde detta vara hans turdag? Till kvällsfikat fick Loi två äggulor i sitt kokta kvällsägg. Och gulan var den delen av ägget han gillade allra bäst. I sängen tänkte han att nog hade det allt varit hans turdag just idag. Han ångrade att han inte gjort mer av dagen. Sedan somnade Loi med ett leende på läpparna för att aldrig vakna igen.

Julefrid

Hem. Hon skulle äntligen få åka hem. Trotts snöfallet rullade tåget på bra. Kaffet rykte. Doftade gott men smakade inget vidare. Så som kaffe på tåg ska smaka. På hyllan ovanför huvudet fanns alla paket packade. All ångest hon gått och burit på den senaste tiden verkade som bortblåst. Hon slöt ögonen och andades lugnt. För en gångs skull kunde hon slappna av. Konduktören log. Förmodligen inte bara mot henne men det kändes ändå bra. Hon kände pistolen mot höften. Den gav henne den där extra känslan av säkerhet. Även om hon inte behövde den längre. Han var död nu. Hon torkade bort en blodfläck från skon. Hela hon var verkligen avslappnad.

Två sidor

Småkrypen tyckte om värmen. Kroppen blev så mycket lättare att festa på då. Andreas Sköld föredrog också att jobba med riktigt sargade kroppar. Stanken fick honom att uppskatta sitt eget liv. Han tog upp kameran och knäppte några bilder. Ett riktigt mästerverk. Kroppen undersöktes ytligt. Inne på laboratoriet skulle han göra ett mer grundligt jobb. Tabletterna i jackfickan skramlade när han satte sig i bilen. Pluntan slog mot bröstet. Han levde verkligen. Lyckan när han fick chansen att undersöka ett av sina egna offer. Obeskrivlig. Två tabletter och en stor klunk innan nyckeln vreds om. Idag skulle bli en bra dag.

Rikedom

Min vän sa alltid att han blev rik i mitten av maj 1992 och ekonomiskt oberoende i december 1994. Kokain. Det var så han tjänade sina stålar. Han var smart. Åkte aldrig fast. Hade stenkoll på allt. Iskall. Älskade bara sig själv. Han gifte sig med en yngre kvinna 2003. Jag förstod aldrig varför. Jag tror aldrig att han älskade henne. 2006 avvecklade han verksamheten. Han kände sig inte trygg längre. Varken med kollegorna eller snuten. Svårt att hitta bra korrupta snutar tyckte han. 2007 dog han. Fick en istapp i huvudet. Han fick en löpsedel. På hans begravning pratade hans fru om karma. Jag har aldrig tyckt om henne.

Avslut

Trappan knarrade. Hennes kropp kändes tung. Fötterna ville genom plankorna. Hur hade han gjort? Hon skulle inte gå att spåra. Hans blick brände i hennes ögon. Tiden gick sakta, likt sanden i ett timglas.
"Du behöver inte vara rädd. Jag är här nu" mannens stämma var iskall. "Har du saknat mig?"
Ögonen fylldes av tårar. Snart skulle allt vara över. Äntligen. Hennes hand försvann innanför morgonrocken. Han förstod vad som skulle hända. Tittade henne i ögonen och skrattade. Hon siktade mellan ögonen. Skrek. Och kramade avtryckaren.

Skäggiga mannen i bergen

Himlen var mörkare idag. Den var fortfarande blå, men mycket mörkare. Han tittade upp mot molnen. Studerade. Funderade. Kände efter i magen. Nej inte idag. Idag kommer de inte.
"Ska ni inte komma snart era jävlar" muttrade han och slängde upp geväret på axeln. Han hade tid att vänta. Det var allt han gjorde. En dag skulle de komma tillbaka för att hämta det som de glömt. Och när de kom skulle han vara redo.
"Jävla galningar" skrek han upp mot himlen och knöt handen i fickan.

Val

Han kunde inte känna doften av skogen han befann sig i. Inte se de vackra trädtopparna dansa i takt med vinden. Någon hade lämnat honom där för att dö. Han visste inte vem men han hade haft sina aningar. Hans hjärta slutade att slå för snart fem minuter sedan. Själen hade redan lämnat kroppen. I en bil några kilometer därifrån rann den första tåren ned för hennes kind. Hon hade inte haft något val.

Ont kött

I en liten gömma i hjärtat finns hans hat. Inlåst. Säkert. Ljuset når aldrig dit. Ingen chans till läkning. En rutten del som växer och tar över. Han försöker karva bort ont kött. Rostig morakniv. Plågsamma skrik. Varma tårar. Han dras mot det. Förblindas. Exploderar. Slår. Skriker. Spottar. Men det går alltid över. Sen är det som om det aldrig hänt.

Pennans glöd

"Konst. Tro. Äkta. Döden. Roll. Fundera på de orden och skriv ned några korta stödord" sa fröken och satte sig på katedern. "Ni får fem minuter".
Det ljud som uppstår när en blyertspenna dras över ett blankt papper är speciellt. Olika för alla. För Jonas var det ett mysterium. Det sjöng och det skavde.
"Jonas får vi höra dina tankar" hördes frökens röst. Jonas stelnade. Blev kall. Blev varm. På skakiga ben. Med darrig stämma.

När jag tänker på er ser jag inte döden
Det är äkta kärlek
Den roll ni spelat i mitt liv
För er var det ingen konst att få mig att le
Få mig att glömma
Få mig att leva
Jag tänker på er
Ofta
Jag vill tro att ni har det bra
Att ni finns med mig
Ser mig

Skakiga ben. Rodnande kinder. Ett uns av stolthet. Ett fniss. En viskning. Ett krossat ögonblick.

Hon kan ännu inte andas

Hon klagade aldrig när hon var tvungen att ligga på alla fyra och skrubba golvet för att han inte brytt sig om att ta av sig stövlarna när han varit på åkern eller när hon tvingades äta torrt bröd eller när hon inte tilläts äta någonting alls medan han åt sig mätt på nyhandlade delikatesser hon orkade inte hata honom hon orkade inte bry sig hon kunde inte andas ville inte andas hennes tankar gick snabbt och hennes ork fanns inte men hon visste att en dag skulle hon resa sig över honom säga ifrån skjuta ifrån bryta sig fri och då först då skulle hon kunna.. Andas.

Göran ska dö

"God natt. Vi ses imorgon" sa syster Kerstin.
"Vi ses inte imorgon" sa Göran lugnt.
"Vad menar du? Du ska väll inte åka hem ännu Göran?"
"Jag ska inte hem. Jag ska dö. När jag somnar ikväll kommer jag somna för gott".
"Så du pratar Göran. Vill du ha något att sova på? Om du känner dig lite orolig menar jag".
"Det är ingen fara. Jag är inte rädd. Jag var det förut men inte nu längre. Min fru väntar på mig. Hon har lovat att vänta på mig" Görans ögon fylldes av tårar. Men inte den sortens tårar som drabbar den sorgsna människan. Det var lätthetens tårar. Saknadens tårar.
"Sov gott Göran. Jag hoppas vi ses imorgon" syster Kerstin släckte lampan och dörren gled igen.
"Hur mår han ikväll?" sa kollegan.
"Samma som vanligt. Han ska dö inatt. Igen".
"Hoppas att han äntligen får göra det då" sa kollegan.
"Ursäkta?" sa syster Kerstin.
"Inget" sa kollegan.

Två minuter

Två minuter senare var han död. Men det visste hon inte om. Hon var fortfarande arg. Om hon bara hade vetat vad som skulle ske hade hon aldrig sagt de saker som hon sa. Hon hade kastat sig in i bilen. Han hade sprungit. Genat och skyndat. Hon hade gråtit. Om han hann skulle han stoppa henne. Berätta för henne hur mycket han älskade henne. Hon torkade tårarna. Blundade. Kände hur bilen träffade något. Hörde hur rutan krossades. Två minuter senare var han död.