Göran ska dö

"God natt. Vi ses imorgon" sa syster Kerstin.
"Vi ses inte imorgon" sa Göran lugnt.
"Vad menar du? Du ska väll inte åka hem ännu Göran?"
"Jag ska inte hem. Jag ska dö. När jag somnar ikväll kommer jag somna för gott".
"Så du pratar Göran. Vill du ha något att sova på? Om du känner dig lite orolig menar jag".
"Det är ingen fara. Jag är inte rädd. Jag var det förut men inte nu längre. Min fru väntar på mig. Hon har lovat att vänta på mig" Görans ögon fylldes av tårar. Men inte den sortens tårar som drabbar den sorgsna människan. Det var lätthetens tårar. Saknadens tårar.
"Sov gott Göran. Jag hoppas vi ses imorgon" syster Kerstin släckte lampan och dörren gled igen.
"Hur mår han ikväll?" sa kollegan.
"Samma som vanligt. Han ska dö inatt. Igen".
"Hoppas att han äntligen får göra det då" sa kollegan.
"Ursäkta?" sa syster Kerstin.
"Inget" sa kollegan.