Flyga

Det är när han ställer sig upp och skriker  "Jag kan flyga" som allt förändras. Jag flyttar min stol lite längre bort från hans. Så som man gör när man misstänker att en person tillslut har förlorat förståndet.
   Bordet han står på är exakt 15 år, 3 månader, 13 dagar och 4 minuter gammalt. Men det är inget som påverkar det som snart kommer ske. När hans fötter lättar från det blekta bordets yta formas hans läppar till ett spänt o. Sedan skriker han "ooooooo".
   Näsan knäcks på tre ställen när den träffar golvet. Hans "ooooooo" byts ut mot "aaaaaaa". Sedan tyst. Tystnaden i rummet är inte stel. Den är till hundra procent förståd. Det är något som tystnaden tycker om. Att vara förståd.
   När gammelmorfar reser sig från golvet tittar vi alla på honom. Blodet droppar ljudlöst mot golvet. Han sträcker upp armarna mot taket. "Nästa avgång till paradiset avgår om femton minuter. Woop woop".
  

Äppellunden

Han ligger under äppelträden med blicken upp mot molnen. Han är så liten och allt så stort. En bit bort kan han höra hur barnen jagar varandra mellan de gamla stammarna. Han avundas dem. De vet inte vad som väntar.
   Ett moln svävar förbi mycket lägre än de andra. Han följer det med blicken. Det är hans moln. Bara hans.
   De första regndropparna träffar honom som kulor. Hans kropp rycker till och blir liggande helt stilla. Död i strid, tänker han. De kommer skriva visor om mig.
   Han välter vodkaflaskan med ena benet och svär högt.

Tillsammans

Den fräna stanken från soporna gör henne illa mående. Hon förstår inte hur de klarar av att somna om nätterna. Men på något sätt lyckas de. Hennes bror ligger tätt intill. Han är bara fem år. Hon är bara åtta.
   Flickan låter sin hand glida genom sin brors hår. Vi är inte värda det här, tänker hon.
   Frukosten har hon gömt noga under några gamla trasor bredvid sig. Det förvånar henne att folk kan kasta bort nästan en halv limpa. Men tur är väl det.
   "Dags att vakna" säger hon tyst och lägger sin hand på broderns axel. Han andas tungt några gånger innan han slår upp ögonen.
   "God morgon" säger hon och försöker le.

Ännu ovetande

Spegelbilden stirrar tillbaka. Blicken borrar sig djupt in i höger öga. Det finns något där. I detaljerna. Berättelsen om ett liv. Det liv han levt. Om han ändå kunde minnas. 
   "Vem är du?" viskar han så tyst att det nästan förblir bara en tanke.
   Han tittar ner på klockan som sitter hårt runt vänster handled. Redan kvart över sju. Från köket hör han kaffebryggaren kasta ut de sista vattendropparna.
   "Vem är du?" upprepar han och drar handen genom håret. Det doftar gott. Måste vara nytvättat, tänker han.

Varg

Doften från kaffet avslöjade att det var starkt. Men så gjorde hon det alltid så det var ingen överraskning. 
   Farmor spillde lite kaffe på duken när hon serverade men vi låtsades inte om det. Det gjorde vi aldrig.
   Framför oss hade vi de foton som farmor tagit på sin senaste tur i skogen. Hon älskade att fotografera men kanske ändå mer att visa dem och berätta varför just det trädet eller den stigen passade så bra för just det fotografiet.
   Jag tog upp ett kort och fokuserade blicken. Bortom den rostiga maskinen täckt av mossa kunde jag skymta något. Först trodde jag att det var en liten bäck men sedan såg jag. Klart och tydligt. Ett varghuvud.
   "Har du sett vargen?" frågar jag farmor.
   "Ursäkta?"
   "Det är en varg där" säger jag och räcker över fotografiet till farmor "Längst ut till vänster. I mitten. Det är en varg".
   "Det är bara vatten" säger farmor och kisar med ögonen.
   "Det är en varg" säger jag och ser farmor höja på höger ögonbryn.

M.A.T.T.

Många Andra Tittar Tillbaka Mot Allt Trasigt Tråkigt Måste Andas Till Tystnaden

Bortom dimman

Han kisade ut över havet. Jagade den där dimman med blicken. Den som han älskat så mycket.
   Fotstegen bakom hans rygg var lätta. Enkla att känna igen.
"Ser du något?" den tunna rösten växte i honom.
"Mm. Det finns där ute" sa han lugnt.
"Kommer du hem snart?"
"Jag kommer snart. Gå före du" han övervägde att titta på henne men valde att inte göra så. "Det finns där ute. Det vill inte ge sig av".
"Det kanske bara behöver tid?" hon tog hans hand. "Kom så går vi hem".
"Jag kan inte gå" han vände sig mot henne. Tårarna i hans ögon fick hennes ansikte att smälta samman och formas om igen. "Jag kan inte gå. Inte nu. Inte än" han vände åter blicken ut över havet.
"Inte än" mumlade han tyst och drog handen genom det vildvuxna skägget.
"Då väntar jag här med dig" hennes röst nästan ohörbar.
"Om vi inte har tiden att vänta så har vi ingenting" sa han och kramade hennes hand hårdare.

En sista chans

Vid 38 års ålder verkade det som om hon kommit in i den episoden i livet där allt verkade gå åt helvete.
   Nybliven singel mot sin vilja.      
   Fortfarande inga barn.
   Dåligt jobb med en chef som uppenbart hatade henne.

Spegeln vägrade visa det hon ville se. Fy vad hon hatade speglar.
   På vänster underarm fanns ett av hennes största misstag. Vem fan tatuerar in "Jag kan" på armen? Dum som få, tänkte hon.

Snön rev henne i ansiktet när hon skyndade mot bussen. Väskan höll hon hårt mot bröstet. I den fanns hennes enda och sista chans.

Blodspår, fortsättning på Ensam

Han kände det kalla golvet mot sin nakna rygg. Blicken grumlades och taket tycktes sväva över honom. Kunde det falla? Skulle han då krossas eller skulle han bara kunna resa sig? Som om inget hade hänt?
   Hans fötter skakade men hans ben var som förlamade. Hans andning var knapp och blodet på hans händer nästan torkat. De röda stänken i taket hade slutat droppa. Han skulle kalla målningen Blodspår. Hans största verk. Värmen från kroppen bredvid honom avtog fortare än han trodde att den skulle göra. Det irriterade honom. Han vände blicken in mot vardagsrummet. Buren stod öppen. Tom. Han måste hitta en ny. Han hatade att vara ensam.

Ensam

När han reste sig ur soffan slogs doften mot henne. Sur disktrasa. Hon kvävde tyst en kväljning men kunde inte undvika att stirra, äcklad av vad hon såg.
   "Vad fan vill du?" röt han och slog mot järnstängerna.
   Hon tittade ner i golvet. Förbannade sin dumhet och hoppades att han skulle glömma henne.
   "Vad fan stirrar du på?" saliven flög från hans mun och träffade henne på benen. "Du skall fan inte stirra. Hör du det" rösten iskall.
   "Förlåt" sa hon med skakig röst. Rädd. Avtrubbad.
   "Inte en gång till" sa han och böjde sig fram mot henne. Hon såg så ynklig ut i buren. Han log.

Teori 5

Hans teori:
om han kunde fånga
trädens brus i en glasburk, skulle
han kunna
föra över känslan till
världen

Han skulle kunna ta
den frusna sjön och
lyfta den mot
stadens gråa gatuljus

Han skulle kunna
fånga
en regndroppe på sin tunga och
släcka
en hel världs törst

Men
bara om han först
kunde blockera sitt
väsen och
fånga
trädens brus

Ordens pest

De sista orden skrev hon aldrig. Tiden fanns inte och orden slutade aldrig komma.
   Inspirationens pilar genomborrade henne vart hon gick. Ett rus och en förbannelse. Det bästa som fanns och en pest.
   Pennan mot en vän. Pappret mot en kärlek.
   Dörrklockan på caféet där hon satt berättade att nu kom någon in. Någon som inte visste att hon fanns. Någon som inte såg henne. Någon som inte förstod hennes tankar. I kaffesumpen såg hon sig själv som så många gånger förr. Utspridd. Splittrad. Utan kraft att styra stegen.
   Något störde henne. Hon tittade upp. Stirrade rakt in i ögonen på mannen framför henne.
   Ser han mig? Han skall inte se mig.
   Hon lyfte pennan mot mannen och skrek: Ser jag ut som den eller? Kattjävlar!
   En bra början, tänkte hon innan hon försvann ut i folkvimlet.


                                                 Dagens bild från Skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/marvinxsteadfast/11684648523/sizes/z/in/photostream/

Tidens evighet

Han var ensam i rummet. Väntade på sällskap. Igår väntade han förgäves. I förrgår likaså. Att mjölken blivit klumpig och sur visste han inte om så det bekymrade honom inte. Han dammade av stolen på andra sidan bordet. Tänkte att han borde lägga dit en dyna men kunde inte minnas vart han lagt dem. Tittade ut genom fönstret. Satte sig vid bordet. Väntade. Klockan gjorde honom påmind om livet. Det som varit och det som kanske väntade. Han sneglade på fatet med de mögliga kanelbullarna och log. Nu var det inte lång tid kvar tills de skulle komma. Han längtade. Undrade vart de var. Klockan slog två. Han borstade bort några osynliga smulor från duken. Klockan slog tre. Oron växte i honom. Klockan slog fyra. Han skrattade för sig själv. Klockan slog fem. Hans ögon var slutna. Klockan slog sex. Den isande kylan slog mot hans ansikte. Klockan slog sju. Klockan slog åtta. Klockan slog nio.

Den siste tänkaren

Det händer ibland att jag inte fattar rätt beslut. Ibland, när jag frågar fåglarna om råd skrattar de åt mig. De där oförstående människorna som aldrig lärt sig tänka. Men jag brukar tala om för dem att fåglarna har svaren om frågorna är de rätta. Jag örfilar dem, mentalt. De förstår inte. De förstår ingenting. Jag tycker lite synd om dom. Bara en kort stund. När klockan ringer är det dags för mat. Jag undrar vad vi får idag?

I vinden lever vi alla

Vinden sliter i träden. Den skriker: Det är inte ert fel att ni aldrig mer kommer få se solen brinna. Det är inte ert fel att marken faller under era rötter. Det är inte ert fel att vattnet kommer sluka era kronor. Jag lämnar er aldrig. Jag finns här för er tills den dagen allt försvinner. Jag skall berätta er historia. Sprida era vackra sånger. Aldrig skall ni glömmas bort. Ni skall för alltid leva genom mig.

Varför finns jag?

Varför finns Jag?
   Regnet har ännu inte börjat falla över gatan med den sneda gatuskylten. Han sitter där han nästan alltid sitter. Lutad mot sin väska. Skitig men inte ovårdad. Stark i blicken men ser inte på mig. Han vill ha hjälp men ber inte om det.

En gång vid den sneda vägskylten träffade jag en galen kvinna. Eller, jag träffade henne inte. Hon gick på andra sidan gatan, spanade på mig. Och hon såg rakt genom mig, det gjorde hon. Visste precis vem jag var och vem jag inte var.
   Jämsides med varandra vänder hon sig mot mig (två människor i linje så olika men ändå så lika) och börjar sjunga. Egentligen är det ingen sång bara skrik till melodi.
   Orden försvinner i chocken. Inte ens vinden minns.
   Jag vänder mig mot min flickvän och säger: ”Hoppas man inte blir sån”.
   Två människor så olika men ändå så lika.

Lusten kan inte döda människan men människan kan döda lusten.
   ”Älskling, varför finns jag?” jag ser bara hennes blonda hår. Ovetande om hon är vaken.
   ”För att du väljer att göra det” hon vänder sig mot mig. Solen fångar inte henne, hon fångar solen, tänker jag.
   ”Du är vacker”.
   ”Visst är jag” säger hon och ler.

Ett liv är inte ett liv om inte allt någon gång går åt helvete.
   Jag går mot tåget när telefonen ringer. Jag brukar aldrig svara såhär dags på dagen. Jag vet inte varför. Ser att det är hon, hon som fångar solen. Svarar och lägger luren mot örat. Hon berättar att det är slut. Jag är inte chokad. Bara förvånad över att det fungerat så länge.

Mannen som sitter där han brukar sitta kollar på klockan. Han gör ofta det. Som för att påminna sig om att tiden faktiskt går.

Jag sitter på tåget. Känslorna smyger sig på och flyr. Jag vet att mina ben bär mig och därför reser jag mig. Inte stark. Inte särskilt närvarande.
   Kvinnan bredvid mig undrar: ”Är allt bra?”
   Jag svarar: ”Ingenting kan vara bra för evigt”. Jag ser på henne att hon inte förstår men det gör inget. Alla förstår egentligen.

Jag vandrar med allt annat än lätta steg. Jag vet vart jag är på väg. Mina tankar säger att aldrig har jag varit längre ifrån att sväva än idag.
  Jag stannar, utan att se mig om. Jag brukar annars göra det när jag stannar, se mig om. Jag sätter mig ner. Tittar åt vänster.
   ”Får jag sitta här ett tag?” frågar jag mannen som sitter där han brukar sitta.
   ”Min klocka har stannat” säger mannen och ser mig i ögonen. Han letar efter något men tycks inte finna det.
   Jag svarar inte. Funderar på vad jag borde svara.
   ”Nu kan tiden aldrig fly från mig” säger mannen med glittrande ögon. ”Den har ofta gjort det”.
   ”Varför finns jag?” frågar jag utan att se på mannen.
   ”Det vet du bara själv”.
   ”Varför finns du?” jag vänder min blick mot mannens och känner varma, ofrivilliga, tårar mot mina läppar.
   ”Jag finns här för att jag har valt att finnas här” säger mannen och reser sig.
   ”Vart ska du?” frågar jag.
   Mannen som inte längre sitter där han nästan alltid brukar sitta tittar på mig och säger: ”Allt som tiden tar kommer livet att ge dig tillbaka”.

Omkring

Därför att den finns där. Hela tiden. Se. Fånga. Lev. Upplev.

Midsommarnattsdröm

Snabba steg nedför Götgatan. Tiden är knapp. Vinden slår mot bara ben. Flaskorna kämpar mot varandra i väskan. I öronen så högt han klarar:

"Johnny med amfetaminet
Satte mig i baksätet
Du tog mig på en tur
Radion var på

Kan du digga de e locomotion
För mycket revolution
Johnny jag gillar dig
Du har ett svart moln över dig"

Vännen i horisonten. Skyndar.
"Jag kom så fort jag kunde".
"Det är redan för sent. Alla maskrosor är redan döda".

På väg

Tåget tar inga biljetter
Ingen saknar något
alla letar
Solen bränner någons högerarm bländar någon annan
Röster kryper sig in i huvudet blockerar tankar
äter upp
gnager
Tåget tar inga biljetter
Målet har lämnats
och målet är i annalkande
Landskapet likt en film genom rutan
en sjö
en knäckt stam
en skog utan slut
Toalettlampan visar upptaget
Nya resande
rött hår som elden

Tillsammans

Mellan dig och mig finns inga djupa hav. Inga höga berg. Inga hinder. När solen går upp värmer den inte mig, den värmer oss. Du skall aldrig sträcka ut din hand och inte finna min. Där du är finns jag. Dit du är på väg styr jag mina steg. Jag lägger mitt hjärta i dina händer och somnar i din varma famn.

Bortom

Vägen där ingen ser bortom krönet står naken och blottad för mina ögon. Ljuset träffar mig i bröstet. Fyller mig med värme. Får mig att lyfta. Det andra önskar fly dras jag mot. Inte för att jag vill. För att jag måste.




                                             Dagens inspirationsbild från skrivpuff 

http://www.flickr.com/photos/93358068@N02/11017081414/sizes/z/in/photostream/

Stanna inte upp

Stanna inte upp för att se skådespelet. Fötterna springer likt trumpinnar på en tom ölburk. Narren kommer inte för att underhålla, han skall väga dig i sina händer. Bestämma om du är något att spara på. Eller något att kasta i soporna. Han är domaren och du väntar på din tur. Var god att börja.

Oväder

Paraplyet hjälpte inte mot regnet. Vilken tur då att hon åtminstone kunde flyga med det.

Mörkret talar

Ingen lyssnar på mörkrets ord. En mörk stämma som vibrerar i ovetande kroppar. Biter sig fast i hjärnor och hjärtan. Dolt inom. Väntar.

Väntan

En lång väntan. Efter regnet. Efter natten. När solen erövrar himlen.

Allt

Långt där borta finns allt. Allt.

Luftig

Luftig i huvudet. Som en ballong. Svävar snart iväg.

Natt

En iskall kyss in i mörkret. Månen har slocknat och grammofonen tystnat. De tomma nätternas ovänner vill inte se. Skogen brinner. Bara fåglarna kan se.

Lika

Precis lika fast annorlunda.

Gren

Grenen utanför köksfönstret hade retat honom hela sommaren. Nu skulle den bort. Först skulle han bara gå över till grannen och låna motorsågen. Och så hem till svärmor och låna en stege. Kanske hade hans bror ett par hörselskydd? Han hytte med näven mot grenen. "Nu ska du bort din jävel" skrek han alldeles lagom högt. Stövlar då? Måste man inte ha stövlar när man sågar med motorsåg? Kanske hade han några i källaren.

Den stora stormen

"Det var den värsta stormen i mannaminne" sa den skäggiga farbrorn och satte sig till rätta på bänken. "Den lilla stugan ute på skäret hade inte en chans. Det var bara tur att stormen inte tog mig med".
"Vad hände farfar" sa pojken med uppspärrade ögon.
"Nu ska du få höra" sa farbrorn och kliade sig i skägget. "Det var den mörkaste natten på hundratals år. Stormen kom utan förvarning. Den överraskade oss allihopa. Jag var mitt ute på havet när himlen öppnade sig. Vågor högre än hus kastade båten mot klipporna. Och sen hände det märkliga. Ja nästan magiskt var det. Jag såg..."
"Sitter du här och skrämmer upp pojken" hördes en kvinnoröst.
"Farfar berättar om den stora stormen farmor" sa pojken ivrigt.
"Då kan han sluta med det nu" sa farmodern. "Nu är maten klar".
"Men kan han inte få berätta färdigt först. Snälla farmor".
"Maten kallnar men din farfars fantasi finns kvar. Det lovar jag dig" sa farmodern och viftade in dem mot huset.
"Jag berättar färdigt efter maten" sa farbrorn och klappade pojken på huvudet. "Sisten in får diska".

Två

Smärtan i nacken klöv honom i två. En god. En ond.

Telefon

När telefonen ringer gömmer han huvudet under kudden. Det får vara nog nu, tänker han och somnar om.

Skynda mot horisonten

"Kasta bort allt det dumma och spring mot horisonten" av andedräkten att döma var det något starkare än vanlig öl han druckit. "Spring bara. Så fort du kan" ögonen lyste. "Se aldrig tillbaka. Vänd dig aldrig om, då kan du ramla. Bara spring så fort att vinden inte hinner med" definitivt något starkare än öl. "Om du inte springer kommer du aldrig hinna". 

Familjen Brown

Bilen gled tyst över vägen, som i en film. Strålkastarna slängde ljus över folket. Polisen kunde inget göra. Ingen stod över familjen Brown. Staden var deras. Stadens casinon och banker styrde de med järnhand. Inte en krona bytte ägare utan att de visste om det. Familjen Brown ägde också alla tullar till och från staden. Ena dagen kunde man bli insläppt och andra dagen kunde man bli portad på livstid. Familjen Brown ägde stadens glitter och glamour. Familjen Brown ägde dig och mig. För familjen Brown fanns inga gränser eller hinder. Familjen Brown styrde över allt utom döden.


                                        Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/manuelbigot/10964521736/sizes/z/in/photostream/

Fall

Falla med ett vrål eller falla i tysthet. Klockan snurrar åt fel håll. Molnen är låga. Havet är högt. Världen krymper.

Minne

På kortet såg de så lyckliga ut. Hon minns inte vad som gick fel. Kan det vara femton år sedan?

På rygg

På rygg i hallen. Blinkande ljus. Bultande slag. Ensamhetens närvaro. Tyst i trapphuset. På rygg i hallen. Sekundvisaren stör. Bilar utanför. På rygg i hallen. Värmen. Vinden mot glasrutan. På rygg i hallen. Hugget i bröstet. Elden. På rygg i hallen. Tunga ögonlock. På rygg i hallen. Hjärtat som kämpar. På rygg i hallen.

Information

Informationen om den inställda maskeraddagen hade inte nått alla.

Band

"Det är inte stammen som gör trädet starkt, det är rötterna" han la sin hand på sin sons axel. "Glöm aldrig det".

En dag

Hon satt i samma rum. Lyssnade på samma musik. Drack samma kaffe med samma mängd socker. Hon väntade. Väntade på posten. Väntade på ett telefonsamtal som ibland aldrig kom. Hon väntade tills onsdag kl 15.00. Och hon väntade på kvällens intåg. Håret var prydligt. Klänningen helt slät. Och nu slog klockan tolv.

                                           Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/.

Lust

Lust. Solen lockar till liv.
Lust. Vinden sprider dofterna.
Lust. Vattnet svalkar tårna.
Lust. Fåglarnas sång skänker ro. Lust.

Vatten

Vattnet brände skinnet. Ett renande bad. Smutsen skulle brännas bort. Skammen plågas.

Rymd

Skenet från lycktan fångade hans uppmärksamhet. Han såg inte vem som bar den. En vålnad av mörker. Solen skulle inte återvända ännu. Kanske aldrig. Han sträckte sin hand mot vålnaden. Även en stor sten kan falla mot rymden, tänkte han. Blommorna hade slutat blomma nu. Vinden väntade runt hörnet. Allt det onda skulle den ta med sig bort.

Där bakom skymtar en ny morgondag

Mjuka formbara fantasier

Blinka

Jag blinkar mot solen.

Kanske

Varför var han så lat idag? Inga vettiga tankar. Kanske vädret? Kanske värmen?

Bästa vänner

De gjorde allt tillsammans. Lärde sig cykla. Byggde lådbil. Smög in på bion. Gömde sprit i skogen. Tågluffade genom europa. Såg varandra gifta sig. Hade parmiddagar. Blev gamla. De var bästa vänner.

Slutet

Hela världen tycktes skaka. Himlen föll och jorden slukade allt. Sedan, tyst. Stilla.

Ordspråk

"Idag ska vi diskutera ordspråk" sa läraren och började skriva på tavlan.


Dagens skrivpufford: Uggla

Blomma

Blomman bakom hennes öra spred leenden som ett ostoppbart virus.

I vrakets hjärta

Vattenytan gnistrade i solljuset. Hans blick stirrade grumligt mot himlen. Han brukade alltid dyka ensam ute vid det gamla vraket. Det fanns alltid något nytt att finna. Något som havet ändrat på sedan sist. Hon väntade på honom vid stranden. Han hade alltid med sig något tillbaka till henne. En snäcka, en sten som formats av havet, en porslinsbit med kanter som bomull. Hon undrade vad han skulle överraska henne med denna gång. Hon höjde blicken mot solen. Den bästa semestern i hennes liv.
   Fiskarna flydde aldrig från honom. Han var som en av dem. I vraket kände han sig levande. Han kände till riskerna men skrämdes aldrig av dem. Det allra vackraste han hittade i vraket samlade han i ett skrin där det hörde hemma, i vrakets hjärta. Där var allt lugnt och hans tankar rena. Där fyllde hon hans sinne. Där gjorde hon honom svag. Han slet. Vred sig. I solljuset färgades vattnet rött. Hans blick stirrade grumligt mot himlen.

                                        Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/.

Moln

Det beräknas komma in moln över de mörka själarnas sång. Och kanske lite regn.

Grönt

Det kämpar sig fram. Dras mot ljuset. Dras mot värmen. Snart är allt grönt.

Trafikgester

Han höjde långfingret och tryckte det mot rutan. Skrek något som inte hördes och rullade vidare.

Mönster

Mönstret på kavajen matchade tapeterna i väntrummet. Dåligt klädval, tänkte han. Hur skulle psykologen tolka hans blommiga kavaj?

Seger

Storhetsvansinnets poesi segrar alltid över misslyckandet.

Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/

Ensam i musiken

(Tryck play innan du läser)

"Vi är bara en fläck i någonting så stort att det inte existerar" sa mannen med gråten i halsen.
   Musiken fyllde honom.
"Du skall inte dricka" sa kvinnan.
   Dofterna fick henne att rygga tillbaka.
"Vad kommer hända med oss när allt är över?" mannens ögon fylldes med tårar.
   Han hade känt det förut.
"Det är spriten som gör det mot dig" sa kvinnan.
   Hon föll inte för hans tårar.
"Man får inte bestämma själv" sa mannen "när man skall dö. När man skall leva".
   Ingen grät för henne.
"Man får inte bestämma någonting själv här i livet" sa kvinnan.
   Han visste allt. Och inget.
"Är du min?" mannens blick träffade henne.
   Rummet fanns inte. Hon kunde inte falla.
"Du har bara dig själv idag" sa kvinnan.
   Han föll.
"Idag har jag ingen" sa mannen.

Det man inte vet

Björnskinnet gjorde stugan komplett. Fäst med två grova järnspikar täckte det blodstänket på väggen. En plats att trivas på.

En morgon lyser solen på alla

Elstötarna går in genom huvudet. De skall göra honom lycklig. Eller mindre olycklig. Han är sövd, helt borta. Efter kommer han vara trött. Han kommer ta bussen hem efter att han fått en macka och ett glas vatten. Hemma kommer han läsa slutet på romanen han kämpat sig igenom. Sen klappar han katten tills den somnar i hans knä. Sen blir det natt. Sen blir det morgon.

Skimer

Ögonen skimrade i månljuset. Diamanter, tänkte han, finare än diamanter.

Donation

"Vill du donera lite pengar till min nya hjälporganisation" sa pojken till sin vän.
"Vilka skall du hjälpa?"
"Oss" sa pojken.
"Vadå oss?"
"Jo jag tänkte att vi kunde samla ihop lite pengar och köpa en ny cykel. Vi kan ju dela liksom" sa pojken.
"Fränt" utbrast vännen och sprack upp i ett stort leende. "Om vi tjatar på mamma kanske hon kan donera lite pengar".

Ultimatum

"Samla pinnar?" sa pojken surt. "Varför skall vi samla pinnar?"
"Så vi har något att elda med" sa hans far glatt. "Korven grillar inte sig själv vet du".
"Men va fan pappa".
"Vadå?"
"Jag tänker inte springa runt och leta efter massa pinnar" sa pojken surt.
"Leta och leta" sa hans far. "Vi är i skogen och skogen är faktiskt full av pinnar".
"Vi åkte förbi en mack på vägen hit ju. Kunde du inte bara ha stannat och köpt en korv om du så gärna vill ha en?"
"Jag tänkte att vi skulle ha en trevlig stund tillsammans" sa hans pappa och sänkte blicken.
"Jag tycker inte att det är trevligt i skogen" sa pojken.
"Nu gör vi så här. Antingen går du och hämtar lite pinnar och så grillar vi korven och har en trevlig stund eller så anmäler jag mig frivillig till att följa med på klassresan nästa vecka" sa hans far. "Så min son. Vad väljer du?"

Vackra människor

Vackra människor. Allt hon ville var att omge sig av vackra människor. Hon gillade stil och klass. Mode i varje andetag. Sofistikerad konst. Underbara middagar och gott vin. Fina våningar och gnistrande smycken. Sena kvällar och minnesluckor. Alkohol och droger. Att släppa kontrollen över sig själv, sin egen vilja. Somna där hon inte ville och vakna i mörker. Begär som blir större än livet. Viktigare än blodsband. Smutsiga kläder och kyla. Förvittrande psyke och skakig kropp. Vackra människor. Allt hon ville var att omge sig av vackra människor.

När

"När får jag träffa dig igen?" sa han.
"Aldrig" sa hon och gick.
"Men jag måste få se dig igen" skrek han efter henne men fick bara en axelryckning tillbaka.

På avdelning 3 spelas samma skiva igen

Det ekar när jag skriker. Igelkotten bakom de gamla tomburkarna på verandan ser upp mot himlen. Det var ju fågeln där uppe som inte förstod vad som var fel. Berget har aldrig varit högre än det är idag. Solens strålar slår på allt levande. De döda förblir döda. Väggarna skiftar färg när blomman dör. Det fanns aldrig tillräckligt med färg för båda. Strängen på gitarren har gått av. Tidningen predikar om bättre tider. På avdelning 3 spelas samma skiva igen. Det ekar när jag skriker. Jag skriker tyst. Så tyst att hela världen hör.

Igen

Hon stod böjd över honom. Stekpannan hade träffat rakt över vänster tinning. Han ryckte i ena armen. Bäst att rulla in honom i mattan innan han vaknar, tänkte hon.

Tillbaka

Blixten från kameran drog honom tillbaka. Tillbaka in i mörkret. Han mindes det han kämpat så hårt för att glömma. Synerna på näthinnan brände. Han hade lättare att falla tillbaka i det när han druckit. Han förbannade vinglaset i handen. Förbannade sig själv. Hon förstod inte. Ingen förstod.

 Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/vipevents/10850283585/sizes/z/in/photostream/

Generös

"Generöst av dig" sa han.
"Det är sån jag är" sa hon. "Jag är ganska ödmjuk också. Och snäll".

Svårt

Svårigheten med det svåra behöver inte vara så svårt.

Skugga

Hans ansikte såg annorlunda ut. Allt det goda i hans blick var borta. Jag antar att det är så det blir. Kinderna insjukna. Läpparna strama. Hotfulla. Kanske blir det så för alla? Ibland? Den forna röstens klang försvunnen. Borttappad på vägen. Kanske kunde den hitta sin väg tillbaka? Kanske inte? Han var bara en skugga av den han en gång varit.

Vart tog det vägen

"Jag vet redan vad du kommer säga" fnös hon åt psykologen.
"Jaså?" sa psykologen. "Och vad tror du att det skulle vara då?".
"Du kommer säga det som du alltid säger" sa hon och spände blicken i psykologen. "Att jag skall gå ut och träffa lite folk".
"Tycker du inte det själv då?" sa psykologen.
"Om jag tycker det själv? Vad tror du?" sa hon och ställde sig upp. "Skulle du vilja springa runt varje dag och träffa massa idioter som inte förstår?"
"Vad menar du med att de inte förstår?" sa psykologen och visade med handen att hon skulle sätta sig ned igen.
"Ja precis som jag sa. De förstår inte" sa hon och satte sig våldsamt ned i stolen.
"Vad är det de inte förstår?" sa psykologen och antecknade något i sitt block.
"Ingenting. De förstår ingenting" sa hon. "Vad skriver du?" sa hon nyfiket.
"Har du försökt förklara för dem?" sa psykologen.
"Man kan inte hålla på att förklara saker som folk borde veta" sa hon trött. "Sunt förnuft, har inte folk det längre. Vad skrev du?"
"Vad menar du?"
"På pappret. Vad skrev du på pappret?" sa hon irriterat.
"Med sunt förnuft menar jag" sa psykologen.
"Att folk inte har något" sa hon trött. "Du måste lyssna på mig. Jag kan inte sitta och upprepa mig hela tiden".
"Jag lyssnar" sa psykologen.
"Vad skrev du?" sa hon sneglade mot pappret.


Dagens inspirationsord från skrivpuff: Redan

En bästa vän

Hans bäste vän fanns inte längre. Han som så många andra var borta. Han visste att en dag skulle han vandra samma stig som sina vänner. En dag skulle också han dö. Men tills dess, brukade han säga. Tills dess skall jag leva. Jag skall leva extra mycket för var vän jag förlorar. Och han levde tills den dagen då allt var över. Till den dagen stigen tog slut. Till den dagen då han inte längre behövde vara ensam.

Den dagen

Ingen visste vad som väntade när det mörka på himlen uppenbarade sig den dagen. Vissa sa att de visste att de var på väg. Nu var ingen galen och nu var alla galna. Allt skedde snabbt. Vi var inte beredda. Vi han inte försvara oss.


                                          Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/patchattack/10785594714/sizes/m/in/photostream/.

Systemet

För somliga är det alltid soligt utanför systemet.

På väg bort

Kylan spred sig längst benen och upp över ryggen. Gruset under hennes fötter kändes som rakblad. Vattnet var kallare än hon räknat med. Bedövad av smärtan fortsatte hon ut. Skogen runt omkring var frisk. Himlen fläckig av mjuka moln. Fåglarnas sång nådde inte fram till hennes öron. Hennes tårar saltade vattnet runt hennes midja. Hennes kropp på väg bort genom livets mörker. På gränsen mellan den hon var och den hon blivit.

Svar på alla frågor

Han ställde sig framför spegeln. Synade sina trötta ögon. "Vart är jag på väg?" sa han och suckade. "Vad skall det bli av mig? Vad skall jag göra med livet? Var det här allt?" han blinkade. Blinkade igen. Och igen. Han mindes ett citat Köp skorna, livet är kort. "Ta tag i livet nu" sa han och tvingade fram ett leende. "Det är bara du som kan göra det".

Dagens inspirationsord från skrivpuff: Fråga

Finns det dumma frågor

"Där borta i hörnet sitter Vresiga Stina" sa Gunnar till praktikanten och nickade in mot en liten dam i blommig klänning.
"Varför kallas hon för Vresiga Stina" sa praktikanten tyst.
"Hon är vresig och heter Stina" sa Gunnar.
"Aha" sa praktikanten.

De skulle bli sommar ju. Nu vill jag verkligen inte gå upp ur sängen. Kallt är det också. Jag kunde ju nästan sola i förrgår. Varför? Varför? Varför?

Fjäderlätt föll snön, snart skulle den slukas av solen.

Stenstatyn

Stenstatyn hade hon beställt från Peru. Hon köpte den på nätet en regnig vårdag för tre år sedan. Den anlände i en trälåda två veckor senare. Sedan dess hade den stått ouppackad i garaget. Det var den finaste stenstatyn hon ägde.


                                         Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/114262873@N04/11977719325/sizes/m/in/photostream/

Skyldig

"Erkänner du vad du har gjort?"
"Nej".
"Men du är skyldig?"
"Det är ditt jobb att ta reda på det".
"Precis. Därför frågar jag nu. Erkänner du dig skyldig?"
"Nej".

Rätt ska vara rätt

"Det är inte spetsen på spjutet som dödar, det är mannen bakom spjutet som dödar" sa guiden.
"Eller kvinnan bakom spjutet" sa flickan irriterat.

Äntligen

Idag började han skriva på romanen. Och med målet i sikte skulle han nu skynda långsamt.

Styrka

Fåglarnas våldsamma framfart genom grenarna varnade henne. Någon var på väg mot henne. Hon tryckte ena örat mot plankorna och lyssnade efter ljuden. Löven som prasslade, grenar som knäcktes, långsamma djupa andetag. Hon väntade, visste att han snart skulle komma. Och så, långt bort hörde hon hans släpande steg. Hon greppade hårt om pinnen. Den här gången var hon beredd. Den här gången skulle bli den sista.

                                             
                                        Dagens inspirationsbild från skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/

Dagen

Han beundrade dagen som försvann bort.

Styrkan från naturen

Han visste inte hur man slog den riktiga knuten men tänkte att det förmodligen inte spelade någon roll. Han uppskattade fallet till minst två meter och huvudsaken var att nacken knäcktes. Det viktigaste var att det gick fort. Detta var det bästa sättet han kom på. Visst hade han ett gevär hemma men så modig var han inte. Och han ville inte göra det hemma. Han ville vara i naturen. Den friska luften gav honom den styrkan han behövde. Repet kändes strävt mot huden. Han blundade. Fyllde lungorna med den friska skogsluften. Sedan viskade han Förlåt och satte sina händer i ryggen på mannen och knuffade.

Fåglarna i skogen

Fåglarna i skogen ljuger
Sjunger om lycka

Sjunger om frid

Fåglarna i skogen ljuger
Lockar till ljuset
Dräper i mörkret

Fåglarna i skogen ljuger
Sprider budskap om bättre tider
Fåglarna i skogen ljuger

Wikilogik

"Jag vill ha lagom mycket mjölk i kaffet" sa hon.
"Suddig logik" sa han.
"Va?" sa hon.
"Wikipedia" sa han.

Val

Bara att bestämma sig
Ge upp
Eller ge inte upp

Kyrkaffärer

Endast för troende skrev han på skylten och hängde den utanför caféet bredvid kyrkan. Om inte affärerna började blomstra nu så skulle de aldrig göra det.

Livet

Tänk hur livets vägar för oss fram
Leder oss likt skogens täta rötter
Tanken kan dra sinnet tillbaka
Tanken kan släppa dig fri
Likt spår från rinnande droppar
Lever du ditt liv

Äkta

"Är den äkta?" frågade hon häpet.
"Så gott som" svarade han och gick ner på knä.

Katt

Katten kommer varje morgon och går varje kväll. Någon dag ska jag följa efter.

Kanske

Hatten hade hon fått av en vän. Han var död nu förstås. Det var de allihop. Hon bar den alltid när hon gick för att handla. Det var märkligt hur länge en liter mjölk räckte nu för tiden. Och brödet hann hon aldrig äta upp innan det började mögla i kanterna. Hon hade varit på banken och skrivit under alla papper. Så att det skulle gå rätt till när hon dog. Pengarna skulle gå till hjärtforskning. Några anhöriga fanns inte. Hon undrade om någon ens skulle märka när hon lämnade jordelivet. Förutom de stackarna som skulle bli tvungna att hämta henne då förstås. Det kanske inte var många som skulle sakna henne när hon var borta men hon saknade många som redan försvunnit. Och kanske skulle de snart ses igen.

Aldrig ensam

Den gröna regnrocken klibbade fast mot huden. Han avskydde att bli blöt. Men när hundskrället inte kommit hem den tiden han brukade hade han inget val. Det var inte första gången han tvingat sig ut för att leta efter hunden. Han blev alltid orolig. Rädd. Ensamheten skrämde honom mer än något annat. Mer än döden. Regnet smattrade mot luvan och bedövade hans öron. Inga ljud från hunden. Allt han ville ha var ett litet tecken på att allt var bra. Ett litet skall som för att säga Här är jag. Vattnet längst ryggen gjorde honom frusen. Tankarna på det okända gjorde blicken suddig. Kanske hade han simmat ut i havet? Jagat en fågel och stuckit? Han brukade alltid komma hem till middagen. Regnet föll tyngre. Tryckte hans ömmande knän mot marken. Kanske var det dags att ge upp och lämna. Ensamheten skulle han inte klara. Himlen öppnade sig över honom. Vinden bet i hans kropp. Det mjuka varma som tryckte sig mot honom viskade Här är jag. Jag väljer alltid dig.

Ny tid

"Är det över nu?" sa flickan.
"Det kommer aldrig vara över" sa mannen.

Dialog

"Det finns ingen hunger i dialogen" sa regissören trött.
"För helvete. Tjat tjat tjat. Du kan ta din jävla hunger och stoppa upp" skrek den skäggiga damen.
"Så ska det vara" sa regissören glatt.
"Håll käften" skrek damen så att skägget fladdrade.

Något extra

"Jag hade tänkt mig något lite mer annorlunda" sa kvinnan och lade tillbaka hatten av alligatorskinn innan hon styrde mot armbanden av torkad ansjovis. "Alldeles underbara" konstaterade hon.

Vintertid

Vinterlandskapet krävde sin uppmärksamhet. Glimrande vacker för vissa. Isande obehaglig för andra.
"Vintern kom som en käftsmäll i år" sa mannen i förarsätet.
"Det är vackert" sa kvinnan bredvid honom. "Har du sett något så vackert?" kvinnan vände blicken mot baksätet.
"Du behöver inte vara rädd för oss" sa mannen och vinklade backspegeln för att kunna se pojken i baksätet.
"Nej inte behöver du vara rädd för oss" sa kvinnan och log varmt.
"Vill du ha en chokladbit" sa mannen med blicken i backspegeln. "Ge honom en chokladbit Marie. Alla pojkar tycker om choklad".
"Det är klart att han ska ha en chokladbit" sa kvinnan och böjde sig fram efter sin väska. Hon öppnade den och började leta. Handklovarna kändes kalla när hon lyfte undan dom. Hon älskade verkligen sina handklovar. Den nakna kniven tryckte hon tillbaka in i knivslidan. "Jag vet att jag har en chokladbit här någonstans" sa hon och skrattade. "Här är den" sa hon triumferande och räckte bak den mot pojken. "Oss behöver du inte vara rädd för lilla vännen" sa hon och lättade på pojkens munkavel.

Magi

"Ta da" ropade magikern och drog upp den döda kaninen ur hatten. Om det ändå hade varit första gången. Han hade tappat räkningen för flera år sedan. Varför skulle kaniner vara så nedrans känsliga för stress.
"Sover den?" frågade en liten flicka i publiken.
"Sover?" sa magikern. "Den är död. Så går det när ni skriker och gapar hela tiden".
"Död?" stammade flickan med gråten i halsen.
"Stendöd" sa magikern och skakade på huvudet. "Och hon som har ungar hemma. Det var tråkigt. Mycket tråkigt".
"Men kan du inte rädda den?" sa flickan med skakig röst.
"Nej det förstår du väl att jag inte kan göra. Det blir hundmat av den här nu" sa magikern och skakade kaninen i nackskinnet.
"Hundmat?" sa flickan.
"Javisst. Jag hade ätit upp den själv om den inte varit så förbaskat gammal. De blir så sega förstår du" sa magikern.
"Du är elak" sa flickan.
"Är det jag som elak. Det är ju du som har dödat kaninen" sa magikern och lämnade scenen.

Vandring

En vandring behöver inte alltid vara jobbig. Med målet i sikte och med tron på sig själv kan kraften tyckas oändlig.

Nya tag

En varelse av kött och blod
Ett hjärta som slår
Tankar som styr
Begär som kräver

Ett ord
En tanke
Stillhet
Det är allt

Ögon som ser
Vänder och vrider
Drömmer och väntar
Snart

Rummet som krymper
Fångar
Stänger in
Besvärar

Tangenter som smattrar
Ord som räknas
Tankar som tappas
Förloras

Sidor som byggs
Blad som vänds
Bläck som stinker
Papper som rivs

År som går
Brev som skickas
Drömmar som bränns
Nya tag

Nytt

Ringen ner i slaskavloppet. Vilken start på nya livet.

Tröja

"Har du stickat tröjan själv eller?" sa hon.
"Det har jag" sa han stolt.
"Jag ser det" sa hon.
"Vad menar du med det?" sa han.
"Inget" sa hon och tittade bort.
"Hallå?" sa han lite irriterat.
"Inget. Du blir bara irriterat" sa hon.
"Men kom igen nu" sa han och försökte att inte bli arg.
"Det är bara det att jul inte stavas med två l. Det står god jull".
"Va?"
"Det står god jull på ditt bröst" sa hon och kunde inte hålla tillbaka leendet.
"Satan" sa han irriterat när han vände sig mot spegeln.
"God jull" sa hon och höjde glöggmuggen.

Minnenas land

Det är saltet i tårarna som får dem att glimma. Det hade farmor berättat för henne när hon var liten. Och innan tårarna slår i marken förvandlas saltet till små lätta älvor som flyger iväg. De landar på axlarna och samlar ihop all sorg som de sedan bär med till sorgens land. Sorgebärare kallade hennes farmor dem för. Farmor hade berättat allt om sorgens land. Alla var där någon gång i livet. Men det var viktigt att man inte blev fast där. Och det hjälpte sorgebärarna till med. Med deras hjälp kunde man passera in till minnenas land. Ibland, hade farmor sagt, fick man åka tillbaka till sorgens land men man fick aldrig stanna för länge. Då skulle porten till minnenas land krympa och det skulle bli svårare och svårare att ta sig tillbaka. Hennes farmor hade guidat henne genom barndomens olika vrår. Och i minnenas land skulle de alltid vara tillsammans.

Döda pengar

Hon visste att det var han innan hon sett hans ansiktet. Tatueringen lyste på hans rygg. Det var hon som hade ritat den en regnig dag för fyra somrar sedan. Benen blev stumma. Hjärnan ville fly men kroppen stod orörlig. Vad gjorde han här? Hon hade åkt runt halva jorden för att kunna släppa allt där hemma. Och så är han här. Hon visste att han snart skulle se henne. Skulle han hoppa på henne? Misshandla henne? Kanske döda henne? Hon visste vad han var kapabel till. Hon hade sett det med egna ögon. Känt det.
"Han vill träffa dig ikväll" rösten fick henne att rysa. Hon kände igen den. "Vi hämtar dig på hotellet. Det är ingen idé att du försöker fly" sa mannen.
"Och om jag inte vill" sa hon och stirrade mannen djupt i ögonen.
"Det är inte du som bestämmer" sa mannen.
"När ni kommer för att hämta mig dödar jag er" sa hon och visade pistolen i byxlinningen.
"Han vill bara ha sina pengar" sa mannen.
"Jag är inte dum. Jag vet att jag är död. Han skulle aldrig skona någon som stulit från honom".
"Han kanske kan förlåta sin egen dotter" sa mannen.
"Om du kommer till hotellet dödar jag dig" upprepade hon. "Jag vill inte döda min egen farbror så jag ber dig att inte komma".
"Det är inte jag som bestämmer" sa mannen och tittade olyckligt på henne.
"Men det är du som kommer dö" sa hon iskallt.
"Om det står mellan dig och mig så hoppas jag det" sa mannen.

Inga undantag

"Inga undantag" sa fröken och titta på honom över glasögonbågarna. Hon visste hur svårt han tyckte att det var. Men hon brydde sig faktiskt inte. Alla skulle läsa högt inför klassen. Alla. Inga undantag.
"Se så. Skynda på och kom fram här. Klockan tickar. Ni vill väll inte stanna över tiden va? Kom igen" fröken tittade på klockan och sedan på honom. Hon tvingade fram ett leende. Så falskt att det gjorde ont i honom. Så fort han skulle ställa sig där framme skulle de börja fnissa. Det visste han. För det gjorde de alltid. Paniken smög sig inte på. Den slog honom i bröstet  som ett knytnävsslag. 
"Men kom igen nu" sa fröken irriterat. "Alla väntar".

Havets krafter

Hon stod med vatten till knäna. Klänningen skiftade färg när vågorna slog in mot land. Havet ville suga ut henne. Ta henne med sig. Kylan kände hon inte längre. Allt var tyst. Det var bara naturen som pratade. Viskade och ropade. Lockade på henne. Fåglarna flög över hennes huvud. Som om de vakade, redo att föra hennes ande vidare om hon beslutade sig för att ge sitt liv åt havet. Det fanns inte plats för några tårar i hennes ögon. Horisonten hade redan erövrat dom. Så vacker. Så lockande. Fötterna drogs mot den.
"Havet kan förändrar en människa" hörde hon en röst. "Det är vackert" sa mannen bakom henne.
"Jag vet" sa hon och vände sig mot mannen. Hans vita skägg fångades av månens ljus.
"Havet har gett mig mitt liv. Det har räddat mig många gånger" sa mannen.
"Tror du att alla kan räddas?" sa flickan.
"Havet kan bara hjälpa den som vill" sa mannen och slöt ögonen. Han var mager. Insjunken.
"Jag vet inte om jag vill" sa flickan.
"Då får du fråga dig själv" sa mannen.
"Fråga vad?"
"Havet kan förändra en människa" sa mannen och vände sig bort för att gå.
"Fråga vad?" sa flickan igen.
"Det kan bara du veta" sa mannen och slukades av natten.

Ljuset skall dra dig dit

Han stod på podiet. Hans vita klädsel lyste. "Allas vår väntetid här på jorden är olika lång" sa mannen och möttes av ett instämmande mummel från åhörarna. "Er tid är kommen. Ni är vackra mina barn. Gud säger att ni är vackra. Han älskar er. Han vill att ni kommer till Honom ikväll. Han kräver att ni kommer till Honom. Han skall rädda er. Förlåta er. Han skall rädda era själar från helvetets eldar" mannens blick gick mellan åhörarna. Han var den utvalde. Han skulle utföra Guds vilja på jorden. Skicka hans änglar tillbaka till Honom. "Ni är vackra mina barn" höjde han rösten. "Jag önskar att jag kunde följa med er till Honom. Men ännu är han inte redo att ta med mig. Jag är utsänd för att rädda fler själar. Han älskar er. Jag älskar er. Ni är snart rena mina barn. Snart kommer ni vara hos Honom. Snart kommer Hans kärlek till er leda er mot ljuset. Leda er bort från denna ruttna värld. Han skall rena er. Frälsa er. Mina barn, ni är snart hos Herren".

Sjuk

Han tittade på sin fot. Herregud, tänkte han, det måste vara som han misstänkt i flera dagar. Visst hade det blivit värre? Jo det hade det. Mycket värre. Vad är oddsen för att just han skulle bli angripen av köttätande bakterier? Med hans tur var det inte konstigt. Och han som bara några timmar tidigare kände en blodpropp vandra från vaden upp mot jumsken. Och i förrgår knep hjärtat så det sved i bröstet, förmodligen en varning om den stundande hjärtinfarkten. Och det ringer i öronen på honom när han ligger på sängen. Precis som det gör när man ska svimma. Det låter exakt så. Det vet han även fast han aldrig svimmat i hela sitt liv. Och när läkaren sa att smärtan i njuren, som förmodligen var cancer, bara var ett inflammerat revben som snart skulle bli bra av sig självt förbannade han läkaren. Nu skulle han dö en tidig död bara för att läkaren sa "Det går över av sig själv". Och EKG maskinen som visar hans helt friska hjärta förbannar han också. Idag är det friskt, men igår då? Eller i morgon? Och den psykiska ohälsan står och lurar bakom dörren. Gud vad nära den är. Men ändå kommer den aldrig. Nu ska han sova och han hoppas att han vaknar imorgon. Att dö är inte den största skräcken. Det är att inte få leva.

Citat från boken: Skräck och avsky i Las Vegas

Inledningen på boken Skräck och avsky i Las Vegas är klockren. Riktigt bra.

Vi befann oss någonstans i närheten av Barstow just där
öknen tog sin början när drogerna började ta. Jag minns
att jag sa något i stil med "Jag känner mig lite yr i
huvudet; kanske bäst att du kör..."

Proffs

"Kommer du ihåg när man kunde springa så där" sa Harald och pekade mot tv-rutan.
"Det var tider det. Om det inte var för mitt dåliga knä skulle jag blivit proffs" sa Bengt.
"Samma här" sa Harald. "Om axeln inte hopat ur led skulle jag inte sitta här".
"Kan ni sänka volymen lite" hörde de syster Sara säga. "Greta försöker sova".
"Greta är ju nästan döv" sa Harald.
"Och vi också för den delen" sa Bengt.
"Sänkt lite bara" sa syster Sara med en suck.
"Visa lite respekt. Han skulle faktiskt varit proffs om hans knä inte gått sönder" mumlade Harald och pekade på Bengt.
"Och han också" sa Bengt och pekade på Harald.
"Ursäkta?" sa syster Sara.
"Jo de sa att de skulle blivit proffs" skrek Greta från rummet intill. "De säger alltid det".
"Jaha. Jo det kommer ni säkert bli" sa syster Sara med ett välmenande leende innan hon försvann in till Greta.
"Hon fattar inte" sa Bengt.
"Fattar inte" instämde Harald.
"Sänker ni lite då" ropade syster Sara.
"Vi skulle för fan blivit proffs" skrek Harald och viftade åt syster Sara genom väggen.
"Precis" muttrade Bengt och gömde tv-dosan innanför tröjan.

Omslagsonsdag #31

Idag testar Bokpotatens omslagsonsdag. Temat denna veckan är kärlek.
Jag har valt böcker som ligger i min Att läsa hög.

Fri i det ofria

Blodet fick hennes bleka armar att lysa. I blicken fanns ingen ånger, bara ett uns av förvåning. Hon höll i den kalla handen. Den som just hon gjort så kall. Fingrarna kändes stela. Hon skulle sitta där bredvid hans kropp tills hon hörde det dämpade ljudet av sirener. Överlämna sig frivilligt till polisen. Det fanns inga andra alternativ, det visste hon redan från början. Men nu skulle hon kanske få berätta sin historia? Straffet skulle hon bära med stolthet. En symbol för andra i hennes situation. Barn hade hon väntat med. Att föda hans barn skulle vara en synd hon aldrig skulle förlåta sig själv för. Snart skulle hennes fria dagar vara över. Men på insidan var hon äntligen fri.

Hopp med liten kärring

"Vi gör oss klara för nästa gren i denna femkamp" ropade han ut i mikrofonen. "De första deltagarna är Gunnar och Göran. Jag får be er att komma till startlinjen". Vad gjorde man inte för lite pengar. Skitjobb efter skitjobb. Men det här var nog botten. "Ni skall hoppa in i säckarna välja en liten kärring att ha på ryggen och sedan skall ni hoppa runt banan. Om ni tappar kärringen får ni lyfta upp henne och börja om från början". Han hoppades att allt snart skulle vara över. Mannen på arbetsförmedlingen skulle få sina fiskar varma på nästa möte. "Då säger jag klara, färdiga, kärringhoppa". Han skulle definitivt få veta ett och annat.

Boktips 1

MIN MORMOR HÄLSAR OCH SÄGER FÖRLÅT - FREDRIK BACKMAN

Baksidestext:
Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän. Det är in i mormors sagor Elsa flyr på nätterna, till Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas. För där är alla annorlunda, och då behöver ingen vara normal.

Så när mormor dör och efterlämnar en serie brev, med ursäkter till människor hon gjort illa, blir det början på det största äventyret. Det leder Elsa till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Men också till sanningen om sagor och kungariken, och en mormor olik alla andra.


                                                                    ---

En fantastisk bok som har fått mig att både skratta och gråta. En sådan bok som man redan från början vill veta hur den slutar men som man inte vill ska ta slut. Fredrik Backman skriver på ett magiskt sätt och man försvinner lätt in i en annan värld. Toppbetyg. Och omslagsbilden av Nils Olsson är även den fantastisk.

Sten

Ringarna på vattnet blev större och större. Visst hade de sagt att hon inte fick kasta sten från bryggan men idag brydde hon sig inte. Varför kunde inte hon få ett enda paket? Lillebror behövde väll inte få alla?
"Vad gör du?" hörde hon pappas röst.
"Inget".
"Du kastar väll inte i mina släktingar i vattnet va?"
"Bara för att du heter Sten pappa betyder inte det att du är släckt med alla stenar. Jag är inte liten. Jag förstår det. Du kan lura lillebror istället".
"Är du arg för att lillebror får all uppmärksamhet" sa pappa.
"Nej" sa hon och kastade ytterligare en sten i vattnet.
"Det är snart din tur" sa pappa. "Ska vi inte gå in och sjunga för lillebror så blir han glad. Han har frågat efter dig".
"Lillebror kan inte prata pappa".
"Han kanske har lärt sig" sa pappa. "Nu gör vi så här. Vi letar upp den största stenen vi kan hitta och så kastar vi i den tillsammans. Sen går vi in. Ok?"
"Okej då" hon kunde inte hjälpa att hon gav ifrån sig ett litet leende. Hon anade vad som skulle hända och sekunden senare flög hennes pappa  förbi henne på bryggan ned mot vattnet. Han visste exakt hur han skulle göra för att få henne på bättre humör. Det var hennes pappa det.

Slut

Han drog ner allt i en svart sopsäck. De blodiga kläderna. Kniven. Tändaren. Bensindunken. Breven. Allt. Och sen in i bilen. Rymma. Fly. Och sen försöka överleva.

Cykelsemester

Hon reste sig upp. Borstade bort smutsen från armbågarna. Hur kunde det vara möjligt att hon fortfarande inte lärt sig cykla? Hon hade ju övat hur länge som helst. Cykelsemestern skulle bli ett fiasko om hon inte lärde sig. Det fanns ju i och för sig sidovagnar men det skulle vara hur pinsamt som helst.
"Du måste försöka hålla balansen".
"Tror du inte att jag gör det eller?"
Så här blev det alltid när de tränade på att cykla. Men det kanske är så det är mellan en liten flicka och hennes mormor.
"Och du måste trampa lite mer. Det är klart du välter när du knappt rör dig framåt".
"Vill du att jag ska dö eller?"
"Mormor du kommer aldrig lära dig cykla med den där attityden".

I vattnets skimmer finns din ande

Hon går ner mot det lilaskimrande vattnet just när solen börjar bryta horisonten. Det var där de hade träffats första gången. Bänken på bryggan finns inte kvar. Hon känner den hårda ytan under fötterna. Det var här han hade friat och det var här han berättat att han skulle dö. Det var för fyra somrar sedan. Hon kan se honom i vattnet. Hans glittrande ögon. Det magiska leendet. Hon har svårt att inte le när hon tänkte på honom. Vissa saker glömmer man aldrig.

Ordning i tanken

Två lugnande och ett glas vodka. Varken mer eller mindre. Inte för att få inspirationen att explodera i huvudet. Inte för att slappna av och falla ner i mörkret. För att stilla tankarna och för att få ner något på pappret. När slagen från skrivmaskinen nästan spränger trumhinnorna är det dags att sluta. Inte innan, inte efter. Telefon är avstängd. Datorn är borta. Verkligheten finns inte. Han lever genom karaktären. Två lugnande och ett glas vodka och han är borta.

Kärlek

"Gå efter henne då" sa Carl och gjorde ett utfall med ena armen som inte alls blev som han tänkt sig.
"Skärp dig" sa Martin och hukade sig för en arm som kom flygande mot hans haka.
"Du vill ju det. Spring nu, innan det är för sent" sa Carl.
"Äh. Det finns fler tjejer" sa Martin och försökte verka tuffare än vad han var.
"Du Martin. Jag vet att vi bara är tolv år och att kärleken kan vara flyktig i vår ålder. Men jag vet att du vill ha henne och att det gör ont i dig att se henne gå".
"Vem är du?" sa Martin och stoppade händerna i fickorna på det där coola sättet när tummarna hänger utanför.
"Det som inte gör ont att förlora är inte värt att ha Martin. Och jag vet att det gör ont. Gå nu".
"Fan va du är konstig ibland Carl" sa Martin och sprang mot husknuten där de senast såg henne.
"Spring Martin. Spring för kärleken" viskade Carl och knöt handen över hjärtat.

Professor Stone och det okända

Professor Stone satte sig tillrätta framför dataskärmen, precis som han gjort varje dag de senaste två veckorna. Han placerade mikrofonen framför sig och tryckte på inspelningsknappen. "Professor Stone, 23 augusti 2017" började han. "Materialet är ännu okänt. Försök att tränga igenom kraftfältet har även idag visat sig omöjligt. Kraftfältet fortsätter expandera och har idag totalförstört flera byggnader, samtliga bostadshus. Forskningscentralen kommer under morgondagen flyttas ytterligare fem kilometer i sydlig riktning. Materialet har idag stundtals antagit en rödaktig färg. Orsaken till detta är ännu okänd. Enligt beräkningarna kommer kraftfältet nå New Yorks yttre förorter inom fem dagar" professor Stone torkade bort en osynlig svettdroppe från pannan. "Kraftfältets expandering tycks tillta i fart. Jag hoppas att vi snart hittar en lösning".

Instängd i sig själv

Med siktet inställt på att dö klev hon upp ur sängen. Oförmögen att gråta. Glömt hur man skrattar. Ett inre som blir mörkare och ett skal som blir tjockare. Ingen att ta farväl av. Ingen att sakna. Ingen som saknar. Idag skulle allt ta slut. Idag skulle hon äntligen få dö.

Tillsammans

Hon hade karvat in deras initialer i barken. Bladet på kniven var fläckat av blodet från hennes högra handflata. Han hade alltid kallat henne klumpig. Det fick henne att le. Hon skulle ta med honom till trädet när han kom hem från kriget. Det var svårt att vara stark när tåget rullade iväg. Bort. Han kommer snart hem, intalade hon sig och strök fingrarna över de bleknande ärren i handen.

Ny på brott

Att gräva ner kroppen i trädgården kanske inte var mitt bästa beslut. Men så här i efterhand kan jag inte påstå att jag tänkte rationellt. Jag skulle kunna skylla på paniken. Man får ett visst adrenalinpåslag när man råkat mörda någon. Jag var inte alls förvånad när polisen knackade på dörren. Jag var en usel brottsling. Nästa gång skulle jag göra allt annorlunda.

Kärlek till konsten

Kärleken sprirar på en bakgata till Sunpark Avenue. Det skulle bli titeln på hans nya mästervärk. Problemet var bara att titeln var allt han skrivit. Isen slogs mot varandra i glaset. Det brände i halsen. Klockan började närma sig elva. Dags att kliva upp. Skriva den jävla boken. Kanske ta en dusch och klippa sig också. Vilket jävla misslyckande han var. Förläggaren skulle komma förbi på måndag. Kunde de ta tillbaka ett förskott? Inte för att det fanns någonting kvar. Oljemålningen på väggen saknade ram. Den hade han lyckats sälja. Men hans konst var det ingen som ville ha. Och den där jävla boken. Han behövde skriva den nu.

Och hela världen den log

Kanske var det idag hans psykiska sjukdom blommade ut till fullo. Eller så var det idag som världen fattade. Ofta levde han i musikalvärlden. Men bara i huvudet. Han dansade fram på gatan. Men bara i huvudet. Han sjöng högt på tåget. Men bara i huvudet. Han gillade sin fantasivärld. Den gjorde honom så fruktansvärt lycklig. Och just idag när den kvinnliga busschauffören hälsade honom med "Blixtar och dunder" och han svarade med "Magiska under" var lyckan total. Folket på bussen tycktes dansa i sina säten. Och längst bak i bussen hör han någon "Plötsligt en dag har det hänt". Japp. Världen har fattat. Han ställer sig i mittgången. Tar i allt han har "Åh vilken tur". Han hör kören "Du är en lyckofigur".