Då var det kokta fläsket snart sönderbränt

För att komma ombord på rymdfärjan är man tvungen att ange det kontrollnummer man blivit tilldelad. Jag har såklart inte blivit tilldelad något kontrollnummer. Vakten pratar om "personer av betydande status" och "personer som kan bidra med viktiga medel". Idiot, tänker jag. Trodde han kanske att han skulle få följa med om han motade bort alla oss andra? Idiot, säger jag högt. Han tittar inte på mig. Kanske för att jag inte är "en person av betydande status" eller "en person som kan bidra med viktiga medel". Idiot. Alla visste vi att saker och ting skulle gå åt helvete tids nog. Men ingen hade trott att det skulle ske redan nu. Men jorden är bara ett sågspån i en stor hög av koskit, som någon poet sa på 2040-talet. Eller getskit, jag kommer inte ihåg riktigt. Jo, så här står jag nu utan biljett och med en idiot framför mig som eventuellt tror att han ska få följa med på rymdfärjan. Jag hoppas verkligen att han ska få åka med. En idiot som han skulle irritera många på en rymdfärga. Hoppas du får åka med, skriker jag. Han suckar. Idiot. Och varför, undrar ni nu (eller inte), vill jag så gärna hoppa ombord på den här rymdfärjan som förmodligen ändå bara är fylld till bredden av personer som jag förmodligen inte kommer tycka om. Jo, föreställ er en megastor sten som brinner och sen gångrar ni det med hur mycket som helst och sen adderar ni att den snart kommer sluka jorden. Inte slå ned på. Sluka i förbifarten bara. Typ som en haj som tar en räka. Sluka. Jag försöker igen. Men tydligen har jag inte fått någon betydande status ännu. Och jag har inget att bidra med heller, säger vakten. Jag gör ett sista försök, visar min magdans. Mitt starkaste bidrag. Jag blir nekad igen. Skyll dig själv, säger jag. Sen skriker jag allt vad jag kan, STORMA. Och fan vad vi stormar.