Hon visste att det var han innan hon sett hans ansiktet. Tatueringen lyste på hans rygg. Det var hon som hade ritat den en regnig dag för fyra somrar sedan. Benen blev stumma. Hjärnan ville fly men kroppen stod orörlig. Vad gjorde han här? Hon hade åkt runt halva jorden för att kunna släppa allt där hemma. Och så är han här. Hon visste att han snart skulle se henne. Skulle han hoppa på henne? Misshandla henne? Kanske döda henne? Hon visste vad han var kapabel till. Hon hade sett det med egna ögon. Känt det.
"Han vill träffa dig ikväll" rösten fick henne att rysa. Hon kände igen den. "Vi hämtar dig på hotellet. Det är ingen idé att du försöker fly" sa mannen.
"Och om jag inte vill" sa hon och stirrade mannen djupt i ögonen.
"Det är inte du som bestämmer" sa mannen.
"När ni kommer för att hämta mig dödar jag er" sa hon och visade pistolen i byxlinningen.
"Han vill bara ha sina pengar" sa mannen.
"Jag är inte dum. Jag vet att jag är död. Han skulle aldrig skona någon som stulit från honom".
"Han kanske kan förlåta sin egen dotter" sa mannen.
"Om du kommer till hotellet dödar jag dig" upprepade hon. "Jag vill inte döda min egen farbror så jag ber dig att inte komma".
"Det är inte jag som bestämmer" sa mannen och tittade olyckligt på henne.
"Men det är du som kommer dö" sa hon iskallt.
"Om det står mellan dig och mig så hoppas jag det" sa mannen.
Klurigt.
SvaraRadera