Havets krafter

Hon stod med vatten till knäna. Klänningen skiftade färg när vågorna slog in mot land. Havet ville suga ut henne. Ta henne med sig. Kylan kände hon inte längre. Allt var tyst. Det var bara naturen som pratade. Viskade och ropade. Lockade på henne. Fåglarna flög över hennes huvud. Som om de vakade, redo att föra hennes ande vidare om hon beslutade sig för att ge sitt liv åt havet. Det fanns inte plats för några tårar i hennes ögon. Horisonten hade redan erövrat dom. Så vacker. Så lockande. Fötterna drogs mot den.
"Havet kan förändrar en människa" hörde hon en röst. "Det är vackert" sa mannen bakom henne.
"Jag vet" sa hon och vände sig mot mannen. Hans vita skägg fångades av månens ljus.
"Havet har gett mig mitt liv. Det har räddat mig många gånger" sa mannen.
"Tror du att alla kan räddas?" sa flickan.
"Havet kan bara hjälpa den som vill" sa mannen och slöt ögonen. Han var mager. Insjunken.
"Jag vet inte om jag vill" sa flickan.
"Då får du fråga dig själv" sa mannen.
"Fråga vad?"
"Havet kan förändra en människa" sa mannen och vände sig bort för att gå.
"Fråga vad?" sa flickan igen.
"Det kan bara du veta" sa mannen och slukades av natten.