Vattenytan gnistrade i solljuset. Hans blick stirrade grumligt mot himlen. Han brukade alltid dyka ensam ute vid det gamla vraket. Det fanns alltid något nytt att finna. Något som havet ändrat på sedan sist. Hon väntade på honom vid stranden. Han hade alltid med sig något tillbaka till henne. En snäcka, en sten som formats av havet, en porslinsbit med kanter som bomull. Hon undrade vad han skulle överraska henne med denna gång. Hon höjde blicken mot solen. Den bästa semestern i hennes liv.
Fiskarna flydde aldrig från honom. Han var som en av dem. I vraket kände han sig levande. Han kände till riskerna men skrämdes aldrig av dem. Det allra vackraste han hittade i vraket samlade han i ett skrin där det hörde hemma, i vrakets hjärta. Där var allt lugnt och hans tankar rena. Där fyllde hon hans sinne. Där gjorde hon honom svag. Han slet. Vred sig. I solljuset färgades vattnet rött. Hans blick stirrade grumligt mot himlen.
Dagens inspirationsbild från skrivpuff
Fängslande. Byt gärna stycke före "Hon väntade...", så man fattar att det blir ett nytt perspektiv. Eller kanske ännu hellre: kör hans perspektiv rakt igenom.
SvaraRaderaFast byter det perspektiv? Är inte det hans tankar på henne? Jag ser det så.
SvaraRadera