Den stora stormen

"Det var den värsta stormen i mannaminne" sa den skäggiga farbrorn och satte sig till rätta på bänken. "Den lilla stugan ute på skäret hade inte en chans. Det var bara tur att stormen inte tog mig med".
"Vad hände farfar" sa pojken med uppspärrade ögon.
"Nu ska du få höra" sa farbrorn och kliade sig i skägget. "Det var den mörkaste natten på hundratals år. Stormen kom utan förvarning. Den överraskade oss allihopa. Jag var mitt ute på havet när himlen öppnade sig. Vågor högre än hus kastade båten mot klipporna. Och sen hände det märkliga. Ja nästan magiskt var det. Jag såg..."
"Sitter du här och skrämmer upp pojken" hördes en kvinnoröst.
"Farfar berättar om den stora stormen farmor" sa pojken ivrigt.
"Då kan han sluta med det nu" sa farmodern. "Nu är maten klar".
"Men kan han inte få berätta färdigt först. Snälla farmor".
"Maten kallnar men din farfars fantasi finns kvar. Det lovar jag dig" sa farmodern och viftade in dem mot huset.
"Jag berättar färdigt efter maten" sa farbrorn och klappade pojken på huvudet. "Sisten in får diska".