Varför finns jag?

Varför finns Jag?
   Regnet har ännu inte börjat falla över gatan med den sneda gatuskylten. Han sitter där han nästan alltid sitter. Lutad mot sin väska. Skitig men inte ovårdad. Stark i blicken men ser inte på mig. Han vill ha hjälp men ber inte om det.

En gång vid den sneda vägskylten träffade jag en galen kvinna. Eller, jag träffade henne inte. Hon gick på andra sidan gatan, spanade på mig. Och hon såg rakt genom mig, det gjorde hon. Visste precis vem jag var och vem jag inte var.
   Jämsides med varandra vänder hon sig mot mig (två människor i linje så olika men ändå så lika) och börjar sjunga. Egentligen är det ingen sång bara skrik till melodi.
   Orden försvinner i chocken. Inte ens vinden minns.
   Jag vänder mig mot min flickvän och säger: ”Hoppas man inte blir sån”.
   Två människor så olika men ändå så lika.

Lusten kan inte döda människan men människan kan döda lusten.
   ”Älskling, varför finns jag?” jag ser bara hennes blonda hår. Ovetande om hon är vaken.
   ”För att du väljer att göra det” hon vänder sig mot mig. Solen fångar inte henne, hon fångar solen, tänker jag.
   ”Du är vacker”.
   ”Visst är jag” säger hon och ler.

Ett liv är inte ett liv om inte allt någon gång går åt helvete.
   Jag går mot tåget när telefonen ringer. Jag brukar aldrig svara såhär dags på dagen. Jag vet inte varför. Ser att det är hon, hon som fångar solen. Svarar och lägger luren mot örat. Hon berättar att det är slut. Jag är inte chokad. Bara förvånad över att det fungerat så länge.

Mannen som sitter där han brukar sitta kollar på klockan. Han gör ofta det. Som för att påminna sig om att tiden faktiskt går.

Jag sitter på tåget. Känslorna smyger sig på och flyr. Jag vet att mina ben bär mig och därför reser jag mig. Inte stark. Inte särskilt närvarande.
   Kvinnan bredvid mig undrar: ”Är allt bra?”
   Jag svarar: ”Ingenting kan vara bra för evigt”. Jag ser på henne att hon inte förstår men det gör inget. Alla förstår egentligen.

Jag vandrar med allt annat än lätta steg. Jag vet vart jag är på väg. Mina tankar säger att aldrig har jag varit längre ifrån att sväva än idag.
  Jag stannar, utan att se mig om. Jag brukar annars göra det när jag stannar, se mig om. Jag sätter mig ner. Tittar åt vänster.
   ”Får jag sitta här ett tag?” frågar jag mannen som sitter där han brukar sitta.
   ”Min klocka har stannat” säger mannen och ser mig i ögonen. Han letar efter något men tycks inte finna det.
   Jag svarar inte. Funderar på vad jag borde svara.
   ”Nu kan tiden aldrig fly från mig” säger mannen med glittrande ögon. ”Den har ofta gjort det”.
   ”Varför finns jag?” frågar jag utan att se på mannen.
   ”Det vet du bara själv”.
   ”Varför finns du?” jag vänder min blick mot mannens och känner varma, ofrivilliga, tårar mot mina läppar.
   ”Jag finns här för att jag har valt att finnas här” säger mannen och reser sig.
   ”Vart ska du?” frågar jag.
   Mannen som inte längre sitter där han nästan alltid brukar sitta tittar på mig och säger: ”Allt som tiden tar kommer livet att ge dig tillbaka”.