Tidens evighet

Han var ensam i rummet. Väntade på sällskap. Igår väntade han förgäves. I förrgår likaså. Att mjölken blivit klumpig och sur visste han inte om så det bekymrade honom inte. Han dammade av stolen på andra sidan bordet. Tänkte att han borde lägga dit en dyna men kunde inte minnas vart han lagt dem. Tittade ut genom fönstret. Satte sig vid bordet. Väntade. Klockan gjorde honom påmind om livet. Det som varit och det som kanske väntade. Han sneglade på fatet med de mögliga kanelbullarna och log. Nu var det inte lång tid kvar tills de skulle komma. Han längtade. Undrade vart de var. Klockan slog två. Han borstade bort några osynliga smulor från duken. Klockan slog tre. Oron växte i honom. Klockan slog fyra. Han skrattade för sig själv. Klockan slog fem. Hans ögon var slutna. Klockan slog sex. Den isande kylan slog mot hans ansikte. Klockan slog sju. Klockan slog åtta. Klockan slog nio.