Flyga

Det är när han ställer sig upp och skriker  "Jag kan flyga" som allt förändras. Jag flyttar min stol lite längre bort från hans. Så som man gör när man misstänker att en person tillslut har förlorat förståndet.
   Bordet han står på är exakt 15 år, 3 månader, 13 dagar och 4 minuter gammalt. Men det är inget som påverkar det som snart kommer ske. När hans fötter lättar från det blekta bordets yta formas hans läppar till ett spänt o. Sedan skriker han "ooooooo".
   Näsan knäcks på tre ställen när den träffar golvet. Hans "ooooooo" byts ut mot "aaaaaaa". Sedan tyst. Tystnaden i rummet är inte stel. Den är till hundra procent förståd. Det är något som tystnaden tycker om. Att vara förståd.
   När gammelmorfar reser sig från golvet tittar vi alla på honom. Blodet droppar ljudlöst mot golvet. Han sträcker upp armarna mot taket. "Nästa avgång till paradiset avgår om femton minuter. Woop woop".
  

Äppellunden

Han ligger under äppelträden med blicken upp mot molnen. Han är så liten och allt så stort. En bit bort kan han höra hur barnen jagar varandra mellan de gamla stammarna. Han avundas dem. De vet inte vad som väntar.
   Ett moln svävar förbi mycket lägre än de andra. Han följer det med blicken. Det är hans moln. Bara hans.
   De första regndropparna träffar honom som kulor. Hans kropp rycker till och blir liggande helt stilla. Död i strid, tänker han. De kommer skriva visor om mig.
   Han välter vodkaflaskan med ena benet och svär högt.

Tillsammans

Den fräna stanken från soporna gör henne illa mående. Hon förstår inte hur de klarar av att somna om nätterna. Men på något sätt lyckas de. Hennes bror ligger tätt intill. Han är bara fem år. Hon är bara åtta.
   Flickan låter sin hand glida genom sin brors hår. Vi är inte värda det här, tänker hon.
   Frukosten har hon gömt noga under några gamla trasor bredvid sig. Det förvånar henne att folk kan kasta bort nästan en halv limpa. Men tur är väl det.
   "Dags att vakna" säger hon tyst och lägger sin hand på broderns axel. Han andas tungt några gånger innan han slår upp ögonen.
   "God morgon" säger hon och försöker le.

Ännu ovetande

Spegelbilden stirrar tillbaka. Blicken borrar sig djupt in i höger öga. Det finns något där. I detaljerna. Berättelsen om ett liv. Det liv han levt. Om han ändå kunde minnas. 
   "Vem är du?" viskar han så tyst att det nästan förblir bara en tanke.
   Han tittar ner på klockan som sitter hårt runt vänster handled. Redan kvart över sju. Från köket hör han kaffebryggaren kasta ut de sista vattendropparna.
   "Vem är du?" upprepar han och drar handen genom håret. Det doftar gott. Måste vara nytvättat, tänker han.

Varg

Doften från kaffet avslöjade att det var starkt. Men så gjorde hon det alltid så det var ingen överraskning. 
   Farmor spillde lite kaffe på duken när hon serverade men vi låtsades inte om det. Det gjorde vi aldrig.
   Framför oss hade vi de foton som farmor tagit på sin senaste tur i skogen. Hon älskade att fotografera men kanske ändå mer att visa dem och berätta varför just det trädet eller den stigen passade så bra för just det fotografiet.
   Jag tog upp ett kort och fokuserade blicken. Bortom den rostiga maskinen täckt av mossa kunde jag skymta något. Först trodde jag att det var en liten bäck men sedan såg jag. Klart och tydligt. Ett varghuvud.
   "Har du sett vargen?" frågar jag farmor.
   "Ursäkta?"
   "Det är en varg där" säger jag och räcker över fotografiet till farmor "Längst ut till vänster. I mitten. Det är en varg".
   "Det är bara vatten" säger farmor och kisar med ögonen.
   "Det är en varg" säger jag och ser farmor höja på höger ögonbryn.

M.A.T.T.

Många Andra Tittar Tillbaka Mot Allt Trasigt Tråkigt Måste Andas Till Tystnaden