När drömmar fanns

Hon mindes sin morfars ord när hon gick över de halkiga spåren. Om du följer järnvägen kommer du tillslut till världens ände. Hon var bara fem år då men kommer ihåg det som om han just sagt det. Han dog senare den dagen.
   Bakom sig lämnade hon ingenting när hon gick. Allt som betydde något var omsorgsfullt packat i väskan och i hjärtat. Allting kunde bara bli bättre ju längre bort hon kom.
   Hon slog ihop sina klackar ljudligt, la händerna på ryggen och bockade djupt. Tog emot trädens applåder. Hon älskade dem. Vinden lyfte hennes hår och visslade bara för henne. Drömmarna var bara hennes.
   Där järnvägen upphörde stannade hon. Såg sig omkring. Hon undrade vad som en gång varit där. Vem som varit där.
   Lappen limmade sig runt hennes vad och fladdrade högljutt. I efterhand funderade hon på om det var hennes morfar som styrt vinden? Om det var han som gett henne tecknet? Hon plockade upp lappen och läste. Hon förstod.