Utan drömmar

Hon gräver ner sina drömmar på lagomt  djup. Ingen ser henne göra det, bara några fåglar som kraxar anklagande.
   Vinden fångar ljudet från hennes snabba steg där hon skyndar genom parken. Minnena kämpar för att få henne att stanna. Hennes röda jacka slåss mot vinden. Den tycks vara det enda som kämpar.
   Lamporna smärtar i hennes ögon som fotoblixtar. Ljuden från cirkustältet dånar i hennes öron. När ridån faller till marken ska hon le mot de som inte förstår. Huggas av deras applåder. Äcklas av deras skratt.
   Det är inte livet som smärtar i henne. Det är vad hon tillåter livet att göra med henne som gör ont. Först ikväll kan hon göra det på riktigt. Först ikväll kan hon testa att inte vara sig själv.
   På signalen entrar hon scenen och låter sig träffas av allt det som gör så ont. Hon fäster blicken i ögonen på en liten pojke. Han kan inte vara äldre åtta eller kanske nio år.
"Spring" säger hon och ser sedan på pojkens far. "Spring".