Nytt år, nya möjligheter

Självklart skulle hon väntat till tolvslaget med att skjuta. Dölja allt i ett hav av raketer. Vackra raketer. Men detta var vackrare. Kanske det vackraste hon sett faktiskt. Blodet målade in hans kropp på ett sätt som fick den att lysa. Hon drog fram en stol. Satte sig och väntade. De borde komma snart. Den här gången lät hon bli att sminka över blåtiran. Den här gången skulle polisen få se allt.

Dalande morgonmedia

Arga rovfåglar mördar oskyldiga. Så löd en av morgonens huvudrubriker. Han skakade på huvudet. Gav ifrån sig läten. Tidningen hade verkligen dalat i kvalitet sedan han slutade. Finns det överhuvudtaget några oskyldiga möss? Det var det som de mördade rovfåglarn, oskyldiga möss. Och mördar. Dödar möjligtvis, det kunde han gå med på. Pinsamt, det var det. Han skulle minsann ge dem en riktig nyhet till morgondagens tidning. Han placerade gevärspipan i munnen. Artikeln hade han redan postat.

Tiden

Han hade nästan glömt bort doften av gräs. Nästan glömt bort hur det känns mellan fingrarna. Nästan glömt bort solens värmande krafter och månljusets lugnande sken. Nästan glömt hur gatorna vibrerar av känslor. Trängseln, som han en gång hatat men som han nu längtar efter. Han hade nästan glömt bort hur det kändes att få en värmande klapp. Nästan glömt bort hur det kändes när någon talade om för honom att allt skulle bli bra. Han hade nästan glömt bort vem han var.

Muren

Han stirrade på bilden. Sökte inspiration. Vad ska han få för jävla inspiration från en mur? Han visste vad han ville uppnå. En bok man vill veta slutet på men som man inte vill ska ta slut. Bilden! Kanske gräset är grönare på andra sidan muren. Kanske är det bättre när det är lite gråbrunt. Han bestämmer sig för att stryka lite. Sudda ut. Ingen kommer att få läsa det han skrev. Han kommer glömma bort. Han vill inte över muren, inte heller stanna. Upp. Han ska upp på muren. Skrika. Skriva. Fånga. Erövra. Och sen. Sen river han skiten.

1973

Egentligen var det inte konstigt det som hände den där varma sommarkvällen 1973. Grejen var bara att ingen hade kommit i kontakt med något liknande tidigare. Att en flicka försvann var heller inte konstigt. Hon hade viktigare ärenden i livet än att bara vara sig själv. Någon annan visste vad hon kunde göra och beslöt helt enkelt att berätta detta för henne just den här kvällen. Alla hade tagit droger. Det ljög de inte om. Men de visste vad de sett. Och de visste vad de gjort. Egentligen var det inget konstigt som hänt. Det sa de till varandra. Övertygade varandra. De betraktades som galna. Men bara för att folk inte förstod.

Juldroppar

Huvudet bultade. Benen var skakiga. Snapsen var slut. Ölen också. Han tittade under bordet. Letade. Försökte få i sig några droppar ur de tomma burkarna. Vilken jul. Tomterollen hade han skött bra. Men sen blev det som vanligt. Det fanns ingen som kunde stoppa honom. Men det ville han inte heller. Han tände cigaretten och satte på sig jackan. Bengan hade säkert några öl över.

Hem

Han borde varit hemma nu. Hon satt i soffan. Sneglade mot klockan. Hon hade lätt för att bli orolig. Han kunde alltid lugna henne. Hunden krävde hennes klappar. Blodet på nosen hade hon inte sett ännu. Hon sneglade mot klockan. Hoppades att han snart skulle komma hem.

Nu är det jul igen

Han kunde höra julen komma. Bjällrorna som hängdes upp. Grammofonen som sprakade innan musiken forsade ut likt vatten ur en vidöppen kran. Väggarna var tunna i huset. Det kändes nästan som han var en del av dem. Han kunde höra barnens skratt. En gång var han som de var nu. Glad, hoppfull och nyfiken. Han tittade på tomtedräkten. Sedan på klockan. Bara två timmar kvar. Visst hade han en bit kalvsylta i kylen. Eller hade han ätit upp den igår?

Skam

"Det finns ingen skam i det vi gör" rösten skar genom rummet. Fick honom att rysa. "Vi rensar lite bara. Inget fel med det". Kniven blänkte i hennes hand. "Och du vet att jag kan rensa bort dig också om du inte sköter dig". Blicken iskall. Hon var den värsta han visste.

K.L.Ä

Föreningen K.L.Ä, eller kreativa lata änglar som de nästan aldrig kallade sig då det var för jobbigt att säga, hade fått dagens uppdrag (vilket ganska ofta förvandlades till månadens uppdrag och i vissa fall till årets uppdrag). Måla ett porträtt bakifrån, gärna på er själva. Arne tänkte. För Arne var kreativ. Men Arne var lat och därför stannade projekten i tankarna. Han orkade inte dela med sig av sin briljans. Det gjorde ingen annan i gruppen heller. Men de stressade inte varandra. De var änglar på det sättet. K.L.Ä gruppen träffas inte längre. Men samtliga medlemmar har stannat i föreningen. Ingen har orkat gå ur.

När allt är som vanligt

Livet hade inte varit värst stimulerande på sistone. Kontorsjobbet rullade på som vanligt. Slipsen skavde precis som den brukade. Hans fru verkade inte veta att han fanns. Allt var som vanligt. Kanske var det därför han stod där han stod just nu. Den starka vinden i håret. De starka strålkastarna. Hjärtat bultade. Han visste inte om han skulle våga göra det. Lättnaden när han tar klivet. Nu är han äntligen fri. Paljetterna glittrar i strålkastarljuset. Platåskorna skjuter honom mot himlen. Musiken börjar. ABBA. Han älskar ABBA. Han sjunger. Jävlar vad han sjunger.

Aldrig tillbaka

Han hade inte känt det på länge. En sådan avsky. Han var rädd för sig själv. Det blossade upp från ingenstans. Ilskan. Nu hade det hänt igen. Värre den här gången. Han hade gjort oförlåtliga saker. Slagit. Dödat. Paniken växte i bröstet. Vad skulle han göra med kroppen? Den låg så stilla på golvet. Läpparna var fortfarande lysande röda. Håret över ena ögat. Nästan som om hon sov. Han hatade sig själv. När bilen gled ut på isen visste han inte om han skulle klara av det. Kylan bet honom i kinderna när han släpande henne mot vaken. Kanske borde han hoppa i istället. Försvinna. Hon gled ljudlöst. Vattnets mörker slukade henne. Ingen fick veta vad som hänt. Han skulle aldrig tillbaka till fängelset.

Välja bort julen

Han skulle åka bort. Valet hade inte varit lätt. Åka hit eller dit eller hem eller bort eller upp eller ner eller dela på sig eller bara skita i allt. Inget var lockande fast alla lockade. Dåligt samvete skulle han få hur han än gjorde. Lika bra att välja bort allt hade han tänkt när han bokade resan till Estland. De oskrivna julkorten lämnade han hemma. Fast han ville skriva dem och lägga dem på lådan. God jul motherfuckers, skulle det stå.

Liv

Disktrasan sög girigt upp vinet. Lika girigt hade hon precis svept flera snabba glas. Flaskan hade fallit i golvet. Hon var tvungen att städa snabbt. Han skulle snart vara hemma med ungarna. De fick inget veta. Det var hennes lilla hemlighet. När dörren slogs upp möttes deras blickar. Barnen sprang iväg. Han log. Men bara på utsidan. Han såg hennes blossande kinder. Visste att det hade hänt men orkade inte. Inte en gång till.

Den ärliga musiken

Tonerna från pianot hade sedan länge dött ut. Ljuset hade släckts och ridån dragits ned. Hon var ensam kvar. Lovade att låsa efter sig. Ljudet av hennes klackar ekade mellan väggarna när hon stegade fram mot pianot. De platta tangenterna var kalla. Det hade de varit i flera år. Hon satte sig ner. Tog fram de två tabletterna ur kavajfickan och svalde dem. Snart skulle det komma till henne. Lugnet. Men med lugnet kom oftast sorgen och med sorgen kom oftast självhatet. Hon la fingrarna på tangenterna och väntade. Sen spelade hon.

Upplyft

Först förstod jag inte vad som hände. Mina fötter tappade kontakten med marken. Som om jag föll. Eller svävade. Tiden stannade. Omkring mig hundratals statyer, stilla men levande. Ljuset var starkt. Inte som innan. Högre nu. Drogs uppåt. Var det döden som kommit för att hämta mig? Redan? Eller var det De som kommit tillbaka? För att hämta mig? Alla sa att jag var galen. Men jag visste. Jag förstod. När alla andra var blinda kunde jag se.

Panik på fronten

"Tid för panik pojkar" skrek löjtnant Persson och kastade sig i första bästa skyttegrav.
"Bryt" skrek regissören. "Det här går inte. Vi lägger ner hela filmen. Gå hem".

Inlåst

Han visste att hänglåset var ordentligt på plats. Han kontrollerade varje gång. Hoppet hade han kvar. Åtminstone trodde han det. Det var ingen idé att skrika. Det hade han gjort. Ingen kunde höra. Han grät mycket. Men inte nu längre. I mörkret kunde ändå ingen höra honom gråta. När han hörde trappan knarra visste han inte vad som väntade. Mat? Slag? Frihet?

Läderlappen

Loi och turdagen

Skruven till gångjärnet till dörren till farstun till huset hade suttit lös i flera år. Loi hade inte vetat om det. Och därför föll det sig så att Loi föll på näsan ut i grusgången. Men han slog sig inte allvarligt. Nej. Ett litet skrapsår på ryggen var det enda han kunde hitta. Och konstigt var väll det när han föll på näsan tycker ni. Det tyckte Loi också. När han senare på dagen gick sin dagliga promenad hittade han hundra kronor. De stoppade han glatt och bekymmersfritt ned i byxfickan. Kunde detta vara hans turdag? Till kvällsfikat fick Loi två äggulor i sitt kokta kvällsägg. Och gulan var den delen av ägget han gillade allra bäst. I sängen tänkte han att nog hade det allt varit hans turdag just idag. Han ångrade att han inte gjort mer av dagen. Sedan somnade Loi med ett leende på läpparna för att aldrig vakna igen.

Julefrid

Hem. Hon skulle äntligen få åka hem. Trotts snöfallet rullade tåget på bra. Kaffet rykte. Doftade gott men smakade inget vidare. Så som kaffe på tåg ska smaka. På hyllan ovanför huvudet fanns alla paket packade. All ångest hon gått och burit på den senaste tiden verkade som bortblåst. Hon slöt ögonen och andades lugnt. För en gångs skull kunde hon slappna av. Konduktören log. Förmodligen inte bara mot henne men det kändes ändå bra. Hon kände pistolen mot höften. Den gav henne den där extra känslan av säkerhet. Även om hon inte behövde den längre. Han var död nu. Hon torkade bort en blodfläck från skon. Hela hon var verkligen avslappnad.

Två sidor

Småkrypen tyckte om värmen. Kroppen blev så mycket lättare att festa på då. Andreas Sköld föredrog också att jobba med riktigt sargade kroppar. Stanken fick honom att uppskatta sitt eget liv. Han tog upp kameran och knäppte några bilder. Ett riktigt mästerverk. Kroppen undersöktes ytligt. Inne på laboratoriet skulle han göra ett mer grundligt jobb. Tabletterna i jackfickan skramlade när han satte sig i bilen. Pluntan slog mot bröstet. Han levde verkligen. Lyckan när han fick chansen att undersöka ett av sina egna offer. Obeskrivlig. Två tabletter och en stor klunk innan nyckeln vreds om. Idag skulle bli en bra dag.

Rikedom

Min vän sa alltid att han blev rik i mitten av maj 1992 och ekonomiskt oberoende i december 1994. Kokain. Det var så han tjänade sina stålar. Han var smart. Åkte aldrig fast. Hade stenkoll på allt. Iskall. Älskade bara sig själv. Han gifte sig med en yngre kvinna 2003. Jag förstod aldrig varför. Jag tror aldrig att han älskade henne. 2006 avvecklade han verksamheten. Han kände sig inte trygg längre. Varken med kollegorna eller snuten. Svårt att hitta bra korrupta snutar tyckte han. 2007 dog han. Fick en istapp i huvudet. Han fick en löpsedel. På hans begravning pratade hans fru om karma. Jag har aldrig tyckt om henne.

Avslut

Trappan knarrade. Hennes kropp kändes tung. Fötterna ville genom plankorna. Hur hade han gjort? Hon skulle inte gå att spåra. Hans blick brände i hennes ögon. Tiden gick sakta, likt sanden i ett timglas.
"Du behöver inte vara rädd. Jag är här nu" mannens stämma var iskall. "Har du saknat mig?"
Ögonen fylldes av tårar. Snart skulle allt vara över. Äntligen. Hennes hand försvann innanför morgonrocken. Han förstod vad som skulle hända. Tittade henne i ögonen och skrattade. Hon siktade mellan ögonen. Skrek. Och kramade avtryckaren.

Skäggiga mannen i bergen

Himlen var mörkare idag. Den var fortfarande blå, men mycket mörkare. Han tittade upp mot molnen. Studerade. Funderade. Kände efter i magen. Nej inte idag. Idag kommer de inte.
"Ska ni inte komma snart era jävlar" muttrade han och slängde upp geväret på axeln. Han hade tid att vänta. Det var allt han gjorde. En dag skulle de komma tillbaka för att hämta det som de glömt. Och när de kom skulle han vara redo.
"Jävla galningar" skrek han upp mot himlen och knöt handen i fickan.

Val

Han kunde inte känna doften av skogen han befann sig i. Inte se de vackra trädtopparna dansa i takt med vinden. Någon hade lämnat honom där för att dö. Han visste inte vem men han hade haft sina aningar. Hans hjärta slutade att slå för snart fem minuter sedan. Själen hade redan lämnat kroppen. I en bil några kilometer därifrån rann den första tåren ned för hennes kind. Hon hade inte haft något val.

Ont kött

I en liten gömma i hjärtat finns hans hat. Inlåst. Säkert. Ljuset når aldrig dit. Ingen chans till läkning. En rutten del som växer och tar över. Han försöker karva bort ont kött. Rostig morakniv. Plågsamma skrik. Varma tårar. Han dras mot det. Förblindas. Exploderar. Slår. Skriker. Spottar. Men det går alltid över. Sen är det som om det aldrig hänt.

Pennans glöd

"Konst. Tro. Äkta. Döden. Roll. Fundera på de orden och skriv ned några korta stödord" sa fröken och satte sig på katedern. "Ni får fem minuter".
Det ljud som uppstår när en blyertspenna dras över ett blankt papper är speciellt. Olika för alla. För Jonas var det ett mysterium. Det sjöng och det skavde.
"Jonas får vi höra dina tankar" hördes frökens röst. Jonas stelnade. Blev kall. Blev varm. På skakiga ben. Med darrig stämma.

När jag tänker på er ser jag inte döden
Det är äkta kärlek
Den roll ni spelat i mitt liv
För er var det ingen konst att få mig att le
Få mig att glömma
Få mig att leva
Jag tänker på er
Ofta
Jag vill tro att ni har det bra
Att ni finns med mig
Ser mig

Skakiga ben. Rodnande kinder. Ett uns av stolthet. Ett fniss. En viskning. Ett krossat ögonblick.

Hon kan ännu inte andas

Hon klagade aldrig när hon var tvungen att ligga på alla fyra och skrubba golvet för att han inte brytt sig om att ta av sig stövlarna när han varit på åkern eller när hon tvingades äta torrt bröd eller när hon inte tilläts äta någonting alls medan han åt sig mätt på nyhandlade delikatesser hon orkade inte hata honom hon orkade inte bry sig hon kunde inte andas ville inte andas hennes tankar gick snabbt och hennes ork fanns inte men hon visste att en dag skulle hon resa sig över honom säga ifrån skjuta ifrån bryta sig fri och då först då skulle hon kunna.. Andas.

Göran ska dö

"God natt. Vi ses imorgon" sa syster Kerstin.
"Vi ses inte imorgon" sa Göran lugnt.
"Vad menar du? Du ska väll inte åka hem ännu Göran?"
"Jag ska inte hem. Jag ska dö. När jag somnar ikväll kommer jag somna för gott".
"Så du pratar Göran. Vill du ha något att sova på? Om du känner dig lite orolig menar jag".
"Det är ingen fara. Jag är inte rädd. Jag var det förut men inte nu längre. Min fru väntar på mig. Hon har lovat att vänta på mig" Görans ögon fylldes av tårar. Men inte den sortens tårar som drabbar den sorgsna människan. Det var lätthetens tårar. Saknadens tårar.
"Sov gott Göran. Jag hoppas vi ses imorgon" syster Kerstin släckte lampan och dörren gled igen.
"Hur mår han ikväll?" sa kollegan.
"Samma som vanligt. Han ska dö inatt. Igen".
"Hoppas att han äntligen får göra det då" sa kollegan.
"Ursäkta?" sa syster Kerstin.
"Inget" sa kollegan.

Två minuter

Två minuter senare var han död. Men det visste hon inte om. Hon var fortfarande arg. Om hon bara hade vetat vad som skulle ske hade hon aldrig sagt de saker som hon sa. Hon hade kastat sig in i bilen. Han hade sprungit. Genat och skyndat. Hon hade gråtit. Om han hann skulle han stoppa henne. Berätta för henne hur mycket han älskade henne. Hon torkade tårarna. Blundade. Kände hur bilen träffade något. Hörde hur rutan krossades. Två minuter senare var han död.

Stegen

Han hade byggt på stegen i snart fem år. Men den tycktes aldrig bli tillräckligt hög. Han ville klättra upp till månen. Se jorden från ovan. Så som han skulle göra den dagen han dog. Piller nu. Syster Barbro var glad. Det var hon alltid. En gul mugg. Två vita piller. Två rosa. En blå och den lilla gula. Två klunkar vatten. Sen bygga på stegen. Han var bara tvungen att vila först. Han blev alltid så trött. Stegen. Han skulle snart bygga på stegen.

Inre

Min psykolog ville att vi två tillsammans skulle göra en grundlig analys av mitt inre. Jag vägrade såklart. Han insisterade. Så vi försökte. Nu ligger han i bakluckan på bilen. Det är farligt att rota i människors inre, varnade jag honom innan vi började.

Från insidan av flaskan

Vinet värmde kroppen inifrån. Hon visste att det var för tidigt. Men ingen var vaken vid den här tiden ändå. Jobbet brydde hon sig inte om. Hon hade jobbat onykter förut. Det var aldrig någon som märkte. Vinden fångade hennes hår och slet i hennes jacka. Det var ganska kyligt. Hon kände för att kasta sig ner i vattnet. Slitas ut av vågorna. Men inte idag. Modet fanns inte där. Den tomma vinflaskan slog ljudlöst ned i en våg. Det irriterade henne. Hon skulle ha kastat den i marken. Hon ville höra ljudet. Tiden gick fort. Det tog tio minuter att cykla från havet till jobbet. Nu ångrade hon att hon kastat cykeln i havet. Eleverna fick helt enkelt börja utan henne. Som om att de skulle göra det frivilligt. Hon småsprang. Kände svetten i pannan. Paniken i bröstet. 63:ans buss hann hon inte se förens det var försent.

Mörker

Gång på gång ramlade hon. På botten fanns ingen chans till att samla tankarna. Var gång föll hon djupare ned. Hårdare fall. Svårare väg tillbaka. "Livet kan bara bli bättre nu". Så sa de. De visste ingenting. På botten fanns inget ljus. Bara mörker. "Du måste söka ljuset". De förstod inte. Ljuset var inte det hon sökte. Hon sökte efter en hand. En trygg famn. Hon ramlade. Reste sig. Föll. Vägrade ligga kvar. Någon dag skulle hon bara snubbla. Det visste hon.

Fast i en varm tunnelbanevagn och utanför regnar det

Tunnelbanan hade stått stilla i två timmar. Jag ångrade att jag matat hunden med varmkorv. Alla blickar hamnade på mig. Vad skulle jag säga? "Det var hunden som fes".

Komplettera

Hon behöver inte ändra på något. Hon är helt perfekt.

Leva livet

Den dagen läkaren konstaterade att jag bara hade tre år kvar att leva började jag leva på riktigt. Jag körde moped för första gången. Gick ut och dansade med okända människor. Pratade med främlingar på bussen. Flög för första gången. Tog mitt körkort. Stannade uppe hela nätterna. Trotsade mina krämpor. Jag lärde mig att spela gittar och skrev en sång till den jag skulle sakna mest. Jag var 87 när jag fick beskedet. Nu är jag 89 och känner att livet är allt för kort.

Inre plikt

Han stannade bilen när näsblodet började droppa. Oljudet i huvudet fick allt att snurra. Han ramlade ur. Snubblade mot skogen. På rygg under träden skymtade himlen förbi för hans ögon. Hjärtat lugnade sig. Tillbaka till bilen. Han var redan sen till jobbet.

I det gömda

I sagorna pratar de om en gömd dal. Där finns ingen ondska. Smattret från skrivmaskinen fyllde rummet. Allt där är fint. I den gömda dalen klarar... Pappret slits bort. Han reser sig. Ska han någonsin lyckas bli den författare han vill?

Gömd

Barnen som hittade kroppen såg aldrig märket i pannan. Kulhålet. Kroppen flöt i den lilla sjön. De kom överens om att aldrig nämna vad de sett för någon.

Under ytan

Min kropp färdades sakta mot ytan. Vattnets isande kyla borde ha slagit mig i ansiktet. Snart skulle jag bli upptäckt. Äntligen. Snart skulle jag få frid.

Lucka

"Jag har en lucka imorgon klockan fem. Om det passar förstås?" sa mannen. "Jo det passar" sa en ljus röst. "Vill du skrämma eller döda?". "Döda tror jag" sa den ljusa rösten. "Du ska nog vara säker. Svårt att få det ogjort". "Okej. Döda. Jag är säker". "Bra. Då skjuter jag honom i huvudet imorgon klockan fem".

Gift

Han visste inte att han var förgiftad. Ville inte trilla ihop. Kämpade. Satte händerna mot knäna för att inte falla. Allt snurrade. Kunde inte skilja på verklighet och hallucinationer. Fem. En sista ansträngning. Fyra. Blodsmak i munnen. Tre. Smärtan. Två. Skriket. Ett. Paniken. Noll.

Boomerang

En sak var rak sen sa det brak. Och så föddes boomerangen, ljög han.

Grus i huvudet

Det är bredvid den smala grusvägen på landet jag brukar stå och räkna bilar. Igår kom det två. Idag bara en. Jag vinkade men fick inget tillbaka. Då drog jag upp fingret och skrek: Åt helvete med dig din jävel. Sen gick jag hem och bryggde kaffe. Mjölken hade surnat, alldeles klumpig var den. Jag tänkte på bilen. Vilken dåre. Jag tog mitt kaffe med den surnade mjölken och satte mig i gungstolen. Om ingen vinkar tillbaka imorgon tänker jag kasta sten efter dom.

Gunnar på G

"Galne Gunnar gör ganska god gröt" gormade Gullan.
"Ganska gott" gnäggade Gun-Britt glatt.
"Ganska gott?" gnällde Galne Gunnar. "Gaggiga gamla galningar".

Dö

Onödiga människa. Dö. Pang. Pang. Slut.

Snart är det jul

Jag skulle rädda julen. Brorsan sa att tomten inte kunde komma. Att han hade mycket att göra. Jag satt fast i skorstenen i fem timmar. Vi flyttade upp firandet på taket. Det var den bästa julen i hela mitt liv. 

Hat

Han hatade henne. Hon hade svikit honom, älskat någon annan. Han följde efter henne på den smala gångvägen. Vreden bubblade inom honom. Han såg hur hon tittade på klockan. Hon hade väll bråttom till honom. Han kokade. Det första slaget träffade henne i ryggen. Sen kunde han inte riktigt komma ihåg vad som hände. Men det skulle dröja länge innan någon hittade henne. Han hade grävt hela natten. Begravt henne djupt. Han kunde aldrig tillåta att hon var någon annans.

Löftet

Hon hade valt den röda klänningen. Det var hennes favorit. I väskan hade hon en flaska vin och nyplockade bär från trädgården. Hon tittade på klockan och ökade farten. Bussen fick inte åka utan henne. Hon hade lovat att komma halv sju.

Väntan

Hon skulle komma med bussen klockan halv sju. Det lovade hon. Han har suttit och väntat, varje dag, klockan halv sju, i tio år.

Jakt

Geväret hade hon placerat på stenen brevid trädet. Hon hade perfekt utsikt över parkeringen och hans bil. Snart skulle hon lugnt placera siktet mot hans huvud och krama avtryckaren. Hämnd, tänkte hon och spanade i siktet samtidigt som mannen smög sig fram genom skogen bakom henne.

Instängd

Han tittade sig i den skitiga spegeln. Han behövde verkligen klippa sig. Raka sig också för den delen. Hur länge hade han varit instängd nu? En månad? Två månader? Han visste inte. Boken bredvid madrassen hade han läst tre gånger. Den blev inte bättre, snarare sämre. Han kunde fortfarande höra fotsteg utanför dörren. Men han brydde sig inte längre om att slå på dörren. Ibland längtade han efter stunderna då De kom in för att misshandlade honom. Då kände han sig inte ensam.

Nästa gång

Hon visste inte vad som hade hänt. Nästa gång skulle hon välja sina kumpaner mer noggrant. Han hade förstört allt. Jobbet var enkelt. Vapnen fanns bara där för att markera. De skulle aldrig användas. Men en av de nya hade gått emot reglerna. Hon klandrade sig själv lika mycket som hon klandrade honom. Men han var inte längre ett problem. Det hade hon sett till.

Minnen

Den första souveniren tog han från sitt tredje offer. Det grämde honom att han inte började samla tidigare. Han saknade något från de första två. Något som gjorde dem klara i minnet. Souvenirerna förvarande han i en låda i den gamla byrån. Han tog upp en tröja och begravde sitt ansikte i den. Minnena slog nästan omkull honom. Det var som att spela upp en film. Allt var hans nu. Tröjorna, skorna, byxorna, mössorna. Alla tillhörde de honom och här skulle ingen hitta dom. På landstället hade han alltid fått vara ifred. Här kunde han slappna av och bara minnas. Han drog ett djupt andetag i tröjan och filmen började åter rulla. Han skulle precis komma till den bästa biten när någon knackade på dörren. Hjärtslagen. Han brukar aldrig bli störd här ute. Aldrig.

Ondska

Allt jag kunde höra var vatten som droppade. Slog mot något hårt. Kanske betong? Jag visste inte vart jag var. Ögonbindeln gjorde allt svart. Det luktade speciellt. Påminde om doften i källaren på landet. Mina händer var bakbundna och fötterna fastspända. När jag hörde dörren öppnas ville jag skrika. Inte på hjälp men om nåd. Var det nu allt skulle ta slut? Jag hörde stegen närma sig. "Vet du varför du är här?" sa en mörk röst. Jag kunde inte svara. Skräcken förlamade mig. "Vet du varför du är här?" sa han igen och jag kände första slaget mot min tinning. "Du är här för att världen skall slippa sådana som dig. För att ondska bara kan bekämpas med ondska".

Brevet

Jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjorde. Inte få det ogjort. Jag ångrar mig mer än ni kan föreställa er. Jag vill ställa allt till rätta men jag vet inte hur. Jag kan inte leva med vetskapen om att det jag gjort skadat så många människor. Förlåt. Förlåt för allt.

Det var vad hon läste. Men att förlåta är inte lätt. Även om man vill.

Finns nu på bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Skåda galenskapen

"Skåda denna häxa" skrek mannen och pekade på den fastbundna kvinnan. "Hon skall få brinna i helvetet". Kvinnan stirrade ut över den jublande folkmassan. Hon var inte rädd. "Tänd eldarna. Låt henne brinna" skrek mannen och beordrade fram sina män. Kvinnan var inte rädd. Galenskap. Denna galenskap . Det var inte hon som skulle få lida mest.

Ett hjärta

Carl var 92 år när hans hjärta slutade att slå. Han var fylld av berättelser. Så mycket att berätta men ingen att berätta för. Carl var aldrig olycklig, det skall du aldrig tro. Men Carl var aldrig heller lycklig. Carl var bara Carl.

Andras barn

Ännu var barnen lyckligt ovetande. En lycklig familj på picknick. När syrenerna hördes i fjärran hoppade hjärtat till på de som kallades för mor och far. De blev alltid oroliga när de hörde syrener. Undrade alltid om det var deras tur nu. Barnen leker. Lyckligt ovetande om att de två de kallar för mor och far snart skall vara borta. Lyckligt ovetande om dagen de försvann. Lyckligt ovetande om att deras liv varit på låtsas.

Tappa aldrig modet

"Du får aldrig tappa modet pojk. Hör du det. Du får inte. Vad de än säger eller gör mot dig. Tappa aldrig modet, lova mig det" mannen höll hårt om pojkens axlar. "Men om jag blir rädd?" sa pojken. "Du blir inte rädd. Tänk på allt gott som finns på jorden. Vad vi kämpar för" mannen lyfte upp pojken på hästens rygg. "Rid så fort du kan och vänd inte tillbaka. Du är vår ledare och om vi skall segra måste du komma fram med livet i behåll". "Jag skall göra så gott jag kan" sa pojken och rätade på ryggen. "Det är allt jag begär pojk. Det är allt jag begär" sa mannen och kände stridens eldar bränna i bröstet.

Tyst

Det är tyst. Alldeles tyst. Snart, tänker han och greppar geväret.

Strid

Han satt bakom trädet. Han var redo för strid. De var alldeles för många och han ensam. Men hämnden skulle ske nu och sen skulle han få se dom igen.

Minnen

Röken från den öppna spisen. När jag känner doften brukar jag sluta mina ögon och drömma mig bort. Vi har precis lagt på ett nytt vedträd och det knastrar högt. Som musik i mina öron. Farfar skrattar när han berättar sina historier. Han får mig att skratta. Jag är verkligen lycklig i den stunden. Även om minnet är något suddigt vet jag precis vad det handlar om. En saknad och en oerhörd kärlek.

Mörkt moln

Det mörka molnet i hans bröst hade vuxit sig större de senaste dagarna. Han kunde inte gråta bort det. Inte skrika bort det. Det fanns bara ett sätt att komma undan.

Professor Garn

Professor Garn drog sin hand genom håret. Ännu ett misslyckande.  Om han bara kunde komma fram till hur hans far hade gjort. Han rensade av sin arbetsbänk och satte sig ner.
Om jag bara kunde få lyckas, tänkte han och höll upp guldklimpen mot lampan.

Driva

Jag hoppades på att flotten skulle driva mig iland. Varför vet jag egentligen inte. Allt jag någonsin brytt mig om och alla jag någonsin älskat var borta. Jag brann bara för en sak. Jag hade bara ett mål. Hämnd.

Behaglig

Värmen var inte längre behaglig. Nu fick det räcka. Han reste sig för att gå ur bastun. Men vad han inte visste var att dörren var reglad och att han redan var en död man.

Snö

Kroppen som hon gömt på sin bakgård täcktes av snön. Varken mäklaren eller familjen som skulle komma att köpa huset visste vad som väntade dom när våren tågade in.

Paketet

Stockholm är stort. Gatorna är många och trafiken alldeles för tät. Jag minns det som igår. Det var faktiskt igår som det hände. Jag minns inte vad vi sa till varandra på morgonen. Men jag vet att det inte var några fina ord som flög genom rummet. Nu satt jag på mitt kontor och stirrade ut genom fönstret. Då såg jag den. Budbilen som åkte förbi. Jag var ingen kreativ man och jag ansåg mig inte vara någon romantiker. Men när tanken slog mig tycktes den briljant. Jag lyfte luren och ringde. Bara något senare låg mitt lilla paket i budbilen. Jag hoppades att hon skulle förlåta mig. Jag kunde höra hennes klackar när hon närmade sig. En signatur och det lilla paketet var hennes. Hon öppnade det och stirrade på den lilla lappen i det lilla paketet. Förlåt. Det var allt jag hade skrivit. "Ursäkta mig men du har ett paket till". Jag låg så still jag kunde i lådan och hoppades att hon fortfarande var min.

Försvunnen?

"När han läste morgontidningen i tisdags blev han helt tokig" sa den gamla tanten i telefonen. "Han reste sig och gick. Jag vet inte vad som flög i honom". Hon lät ärlig. Men om polismannen i andra änden hade kunnat se hennes ansikte skulle han veta att så inte var fallet.

Förtryck

"Vilka är vi?" sa mannen lågt. De andra vid det gamla träbordet skruvade på sig. Som om de inte hört honom.
"Vilka är vi?" sa mannen tyst och ställde sig upp. Ljuset från gasbrännaren fick hans ögon att se mörka ut.
"Vi kan inte ställa till med besvär" sa en nätt kvinna och de andra nickade instämmande.
"Varför? Vi är bröder och systrar. Vi håller ihop. Och det kanske är lätt att dräpa en av oss men kommer vi samlade är vi starka" sa mannen ivrigt. "Vi behöver inte gömma oss. Vi gör det rätta. Vi tar bara det som är vårt" mannens röst brann av upphettsning.
"Hur?" frågade kvinnan och kände att detta var början på något stort.

Man ska ha husvagn

Det var inte alltid det gick så bra när Bengt skulle backa med husvagnen. Han hade inte det där flytet som andra tycktes ha. Men granngubbens fru klagade inte. Hon hade fått staketet målat tre gånger det senaste halvåret.

Bil

Om han bara hade gått hemifrån tio sekunder senare. Eller om chauffören inte hade svängt.

Glödlampan

Och så var det det här med glödlampan. Harald skulle bara skruva ur den gamla och skruva i den nya. Det var allt han behövde göra. Men nu föll det sig så att Harald var en komplicerad man. Det blev liksom aldrig som han tänkt sig från början. Harald var en man som hade väldigt lätt för att starta upp projekt men som också hade väldigt svårt för att avsluta dom. Stegen under lampan hade han ställt fram för över en vecka sedan. Lampkartongen tog han ut ur förrådet för tre dagar sedan och han lyfte lampan ur lådan så sent som igår. Men nu stod Harald nedanför stegen och titta upp mot den trasiga lampan. Han gick fram till strömbrytaren och provade. Men lampan var lika trasig idag som den varit igår. Lika bra att ta tag i saken, tänkte Harald och gick ut i köket för att koka sig en kopp kaffe. Inte kunde man väll byta glödlampa när kroppen skrek efter kaffe. Men sen efter kaffet då skulle han minsann byta lampan. Det skulle han alldeles garanterat kanske göra.

Elefanten

"Hej" sa den lilla flickan till den äldre damen. "Kan du se elefanten där borta?"
"Ursäkta? Vilken elefant?" svarade damen undrande.
"Du är inte den jag söker. Men tack ändå" sa flickan och gick sin väg. Konstigt med vuxna, tänkte hon. De har ingen fantasi. 

Var dag är födelsedag

När hon vaknade kände hon sig inte äldre. Hon kände sig inte som 89 år. Hon steg upp och klädde på sig. Blusen bakomfram som vanligt. Glasögonen på, oputsade precis som vanligt. Och så hörapparaten utan batteri. Nej hon kände sig inte alls gammal. Födelsedagar var inget för henne. Hon hoppades att ingen på demensboendet kom ihåg den.

Allt som glimmar är inte guld

Jag vägde påsen i handen. Den var tyngre än jag trodde att den skulle vara. Jag hade inga problem med att sälja smyckena jag fått av honom. I påsen fanns förlovningsringen och vigselringen. Några halsband och armband hade han också get mig under årens lopp. Nu skulle jag göra mig av med allt och det kändes bra. För mig innehöll påsen bara guld. Bara pengar inget annat. Med ett leende på läpparna lämnade jag bort påsen och fick ett kuvert med pengar tillbaka. Nu skulle jag ut och unna mig. När jag tänker tillbaka på det känns det konstigt. Att guldet från honom ledde mig till mitt livs kärlek. Han hade varit så arg. Ironiskt nog var det så att jag skulle köpa guld för mina guldpengar. Men innan jag han in i affären krockade jag med Honom. Han tappade sin kaffe i marken och jag köpte en ny för min guldpeng. Vi satt på fiket länge och för mig var det inte guldet som glimmade, det var han. Och resten är som man säger, historia.

Rån

Rånet skulle utföras på julaftonsmorgon. Allt hade planerats till fullo och i största hemlighet.
"Det här kommer gå som smort. In och ut innan polisen hinner reagera" mer han Bossen inte säga innan dörren sparkades upp.

En lösning

Nu i efterhand kunde hon inte säga om det var brandlarmet eller pistolskottet som väckte henne. Hon visste inte att det skulle bli så här jobbigt. Visst hade hon vetat vem han var innan de gifte sig men ändå. På något sätt skulle hon få stopp på det här. Om inte för hennes skull så för barnets. Pistolen kändes kall i handen.

Ensam på havet

Vinden blåste genom hennes hår. Hon älskade havet. Lugnet. Hon seglade alltid ensam, det var lättare att tänka då tyckte hon. Vattnet som slog mot hennes ansikte fick henne att le. Bara här ute på havet kunde hon känna sig levande. Hemma var hon bara en i mängden. Ingen visste att hon fanns. Här ute på havet fanns hon. Förbipasserande vinkade åt henne och hon vinkade glatt tillbaka. I hamn på öar blev hon varmt inbjuden i gemenskap. En gemenskap hon aldrig kände på land. Och vattensängens gung blev aldrig det samma som havets rullande vågor. Det var något speciellt. Havet bjöd på så mycket mystik. Båtens mjuka gång, hur den skar genom vågorna. Om inte det var magi så visste hon inte vad magi var. Det var här hon hörde hemma. På det öppna havet. Den dagen hon försvann brydde hon sig inte om att lämna någon lapp. Vem skulle läsa den? Allt hon ville säga kunde hon säga till havet.

Money

Han drömde alltid om pengar. Men han visste inte vad de skulle förvandla honom till. Han ångrar dock ingenting. Nu är han äntligen stor. Nu ska han bara bli störst.

Öde

I det förfallna huset i skogen fick hon vara ifred. Ingen som störde och ingen som dömde. För dömma det skulle de göra. Det var hon säker på.

Ödet

Att en dubbelbokning på tåget kunde göra så mycket. Inom ett år var dom gifta och familjen skulle snart få tillökning. Ödet sa han men hon trodde inte på dumheter.

Regn

När den första regndroppen träffade hans ansikte fylldes hans bröst av panik. Ansiktsmålningen fick inte börja rinna. Det gällde hans liv.

Nerver

"Jag fryser".
"Jag sa ju åt dig att sätta på dig en jacka".
"Det är lätt att vara efterklok".
"Att jag står ut".

Kärlek

I ögonvrån såg hon hur han lutade sig mot henne. Alldeles för sent insåg hon att det bara var popcornskålen han räckte sig efter.

Information

"Varför svarar han inte" sa mannen i den grå skjortan.
"Ta det lugnt för fan. Han svarar när han kan" sa kvinnan. "Sätt dig ner".
"Han svarar när han kan" sa mannen irriterat. "Vi ska nog vara jävligt glada om han fortfarande lever".
"Håll käften och sätt dig" hon var bestämd nu. Mannen tvekade men gjorde som han blev tillsagd. "Jag vet vad ni har gjort" sa hon.
"Det är inte bra att veta saker när man är som oss" sa mannen och kvinnan han inte reagera innan skottet träffade henne i pannan.

Straff

Jag sa åt honom att inte kasta kläderna på golvet. Men han envisades.
"Men mamma..." Det var allt jag hörde honom säga innan jag stängde garderobsdörren. Efter en timme slutade han gråta.

Ögon

Hon dansade med mannen. I hans ögon kunde hon se allt. Framtiden. Barn. En trygg familj. Villa. Hund.
Han ser in i hennes ögon. Om hon bara visste vad han tänkte.

Slagen av tanken

Väckarklockan slår mig på käften. Kylan biter mig under huden och allting är tyst. För tyst. Ensam. Helt ensam. Jag slår upp ögonen. Det är ingen dröm. Det är det aldrig. Ensam. Tyst. Slagen på käften.

Regndroppe

När en regndroppe faller i havet och blandas ut. Blir den obetydlig? Är den inte längre unik? Är den fortfarande inte lika vacker som tusen glimmande diamanter?

Här kommer jag då och då lägga ut texter. Korta. Långa. Tagna, diktade i mitt huvud.