Hopp med liten kärring

"Vi gör oss klara för nästa gren i denna femkamp" ropade han ut i mikrofonen. "De första deltagarna är Gunnar och Göran. Jag får be er att komma till startlinjen". Vad gjorde man inte för lite pengar. Skitjobb efter skitjobb. Men det här var nog botten. "Ni skall hoppa in i säckarna välja en liten kärring att ha på ryggen och sedan skall ni hoppa runt banan. Om ni tappar kärringen får ni lyfta upp henne och börja om från början". Han hoppades att allt snart skulle vara över. Mannen på arbetsförmedlingen skulle få sina fiskar varma på nästa möte. "Då säger jag klara, färdiga, kärringhoppa". Han skulle definitivt få veta ett och annat.

Boktips 1

MIN MORMOR HÄLSAR OCH SÄGER FÖRLÅT - FREDRIK BACKMAN

Baksidestext:
Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän. Det är in i mormors sagor Elsa flyr på nätterna, till Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas. För där är alla annorlunda, och då behöver ingen vara normal.

Så när mormor dör och efterlämnar en serie brev, med ursäkter till människor hon gjort illa, blir det början på det största äventyret. Det leder Elsa till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Men också till sanningen om sagor och kungariken, och en mormor olik alla andra.


                                                                    ---

En fantastisk bok som har fått mig att både skratta och gråta. En sådan bok som man redan från början vill veta hur den slutar men som man inte vill ska ta slut. Fredrik Backman skriver på ett magiskt sätt och man försvinner lätt in i en annan värld. Toppbetyg. Och omslagsbilden av Nils Olsson är även den fantastisk.

Sten

Ringarna på vattnet blev större och större. Visst hade de sagt att hon inte fick kasta sten från bryggan men idag brydde hon sig inte. Varför kunde inte hon få ett enda paket? Lillebror behövde väll inte få alla?
"Vad gör du?" hörde hon pappas röst.
"Inget".
"Du kastar väll inte i mina släktingar i vattnet va?"
"Bara för att du heter Sten pappa betyder inte det att du är släckt med alla stenar. Jag är inte liten. Jag förstår det. Du kan lura lillebror istället".
"Är du arg för att lillebror får all uppmärksamhet" sa pappa.
"Nej" sa hon och kastade ytterligare en sten i vattnet.
"Det är snart din tur" sa pappa. "Ska vi inte gå in och sjunga för lillebror så blir han glad. Han har frågat efter dig".
"Lillebror kan inte prata pappa".
"Han kanske har lärt sig" sa pappa. "Nu gör vi så här. Vi letar upp den största stenen vi kan hitta och så kastar vi i den tillsammans. Sen går vi in. Ok?"
"Okej då" hon kunde inte hjälpa att hon gav ifrån sig ett litet leende. Hon anade vad som skulle hända och sekunden senare flög hennes pappa  förbi henne på bryggan ned mot vattnet. Han visste exakt hur han skulle göra för att få henne på bättre humör. Det var hennes pappa det.

Slut

Han drog ner allt i en svart sopsäck. De blodiga kläderna. Kniven. Tändaren. Bensindunken. Breven. Allt. Och sen in i bilen. Rymma. Fly. Och sen försöka överleva.

Cykelsemester

Hon reste sig upp. Borstade bort smutsen från armbågarna. Hur kunde det vara möjligt att hon fortfarande inte lärt sig cykla? Hon hade ju övat hur länge som helst. Cykelsemestern skulle bli ett fiasko om hon inte lärde sig. Det fanns ju i och för sig sidovagnar men det skulle vara hur pinsamt som helst.
"Du måste försöka hålla balansen".
"Tror du inte att jag gör det eller?"
Så här blev det alltid när de tränade på att cykla. Men det kanske är så det är mellan en liten flicka och hennes mormor.
"Och du måste trampa lite mer. Det är klart du välter när du knappt rör dig framåt".
"Vill du att jag ska dö eller?"
"Mormor du kommer aldrig lära dig cykla med den där attityden".

I vattnets skimmer finns din ande

Hon går ner mot det lilaskimrande vattnet just när solen börjar bryta horisonten. Det var där de hade träffats första gången. Bänken på bryggan finns inte kvar. Hon känner den hårda ytan under fötterna. Det var här han hade friat och det var här han berättat att han skulle dö. Det var för fyra somrar sedan. Hon kan se honom i vattnet. Hans glittrande ögon. Det magiska leendet. Hon har svårt att inte le när hon tänkte på honom. Vissa saker glömmer man aldrig.

Ordning i tanken

Två lugnande och ett glas vodka. Varken mer eller mindre. Inte för att få inspirationen att explodera i huvudet. Inte för att slappna av och falla ner i mörkret. För att stilla tankarna och för att få ner något på pappret. När slagen från skrivmaskinen nästan spränger trumhinnorna är det dags att sluta. Inte innan, inte efter. Telefon är avstängd. Datorn är borta. Verkligheten finns inte. Han lever genom karaktären. Två lugnande och ett glas vodka och han är borta.