Doktor

"Du har helt klart tappat kontrollen över situationen" sa psykologen och tittade ner i sina papper. Lyfte pennan, satte den mot pappret men ångrade sig. "Du borde verkligen söka hjälp hos någon".
"Jag har ju kommit till er".
"Ja just. Ja just. Mycket bra" psykologen markerar med pennan igen utan att skriva. "Mycket bra" mumlar han lågt. "Hur får det dig att känna?"
"Vilket då?"
"Ditt problem" sa psykologen.
"Asså det är ju inte jag som har problem. Det är min chef som har problem. Fast han tycker att det är jag som har problem. Fast alla vet att det är han som har problem".
"Hur känner du då?" sa psykologen utan att veta om det var en korrekt fråga att ställa.
"Vad fan menar du? Jag har ju inget problem".
"Fel fråga" sa psykologen tyst.
"Ursäkta?"
"Förlåt inget" sa psykologen. "Så det är alltså eran chef som har problem? Inte ni?" sa psykologen undrade. 
"Det var det jag sa ja".
"Varför pratar jag med er då?" sa psykologen.
"Det får ni fråga min chef".
"Jag förstår. Hur kommer jag i kontakt med honom?" psykologen ser frågande ut.
"Det är ni som är min chef. Det är ni som har problem. Inte jag".
"Är det jag som är er chef. Det är ju absurt. Ni borde verkligen söka hjälp för det där" sa psykologen.
"Jag borde verkligen inte jobba för er. Jag måste tyvärr säga upp mig".
"Kommer inte på frågan" sa psykologen. "Vad är dina arbetsuppgifter?" psykologen kliar sig i håret.
"Jag är er sekreterare".
"Du börjar på måndag" sa psykologen.
"Va?"
"Okej, tisdag då. Du har tappat kontrollen. Men vi skall lösa det här" sa psykologen och gav sig en klapp på axeln.

"Hur länge har han suttit så där?" frågade syster Berit.
"I snart 17 timmar" svarade hennes kollega.
"Jag ringer till Bengan. Det får bli psyket nästa för doktor knäppgök" sa Berit och skakade trött på huvudet.

Minnen

Minnen. Det hade hon många. De bästa samlade hon i en liten ask. Skyddade för alltid i hennes tankar. Hon älskade vattnet. Om hon slöt ögonen kunde hon höra hur vågorna slog mot sidan av båten. Hon kunde höra sin fars röst. Det kändes som om hon guppade fram över vågorna. Ett av hennes bästa minnen var när hon tillsammans med sin far närmade sig fiskenätet. Vattnet stänkte när båten slog mot vågorna. De skrattade. Det gjorde de alltid. Hon satt som på nålar när hennes far började dra upp nätet i båten. Hon tyckte att fiskarna var lite äckliga men på samma gång spännande. När hon tänker på ljudet kommer gåshuden. Likadant varje gång. Ett ihåligt ljud. Något som slog mot båten. Hon hade aldrig hört en fisk låta så. Hon skrattade åt sin fars muttranden när han drog upp flaskan i båten. Det var den första flaskpost hon hittade i sitt liv. Hon har kvar den än. Den står i bokhyllan på hennes kontor. Fortfarande oöppnad.

Inlägget sponsras av Atlantica Båtförsäkring

En orm

Ångesten smög sig på. En orm runt hjärtat som kramar hårdare. Okontrollerbara krafter som likt en giftpil sänker offret under vansinnig smärta. Ögonen fylls med tårar. Kall metall i handen. Muskler som vill krampa. Magen finns inte.
"Om jag skall läka måste du försvinna" sa han och kramade avtryckaren.
Blod som rinner. Kallt och varmt. Hjärtan som stannar. Hjärtan som kämpar. Kall metall. Enorm smärta. Så jävla äcklig smak i munnen. Skuren i bitar och lappad.

Felvänt

I bokhyllan står den noga placerad, mellan "Erövra dig själv" och "Är detta allt du kan?". Hennes alldeles egna bok. Hennes ord, pärm till pärm. Tror det är tolv år sedan brukar hon svara när hennes vänner frågar om utgivningsår. Men hon vet att det egentligen börjar närma sig sexton. Egenpubliceringen och refuseringsbreven i byrålådan nämner hon inte heller. Om hon jobbar på något nytt?
"Oja jag är snart färdig" ler hon skamset. 

Val

Mannen stod vid en fyrvägskorsning. Han visste inte vilken väg han skulle ta. Läste skyltarna högt som för att finna hjälp. Livet. Ödet. Döden. Drömmen. Han kunde inte bestämma sig. Livet hade han redan provat och inte riktigt fastnat för. Ödet trodde han inte på. Döden kunde erbjuda en snabb väg till friheten. Drömmen hade han gett upp för länge sedan. Han tog ett steg mot döden. Sedan ett mot livet. Men ödet är ändå ödet, tänkte han och drogs där åt. När han kom ihåg att han inte trodde på ödet tog han ett steg mot drömmen och var tillbaka där han började.

Dag

Det här kommer bli en bra dag, tänkte han när han skyndade mot bussen. Och dagen var en speciell dag. Absolut ingen vanlig dag. Idag skulle allt förändras.

Sanningen

Jag minns att vi åkte förbi en skylt med texten HUNDAR TILL SALU! Det var en vit skylt med blå bokstäver. Såg ut att vara någon form av målarfärg. Jag minns att jag undrade över utropstecknet. Men jag antog att de verkligen ville sälja sina hundar. Bilen vibrerade så som den gör när den rullar över en grusväg. För det är så bilar gör, som min bäste kompis alltid brukade säga.

Jag satt i baksätet. Kläderna jag hade på mig och nallen som jag kramade var allt jag hade kvar av mina gamla saker. Av mitt gamla liv. Men det visste jag förstås inte då. Även om jag kanske kände på mig att allt inte stod helt rätt till.

Vi stannade vid en bensinmack. Mamma kom tillbaka med en brun papperspåse. Hon drack ur den. Sa att det var läsk. Jag tjatade men fick inte smaka. Jag fick henne att skrika och sen att gråta.

Tidigare hade mamma dragit upp mig ur sängen mitt i natten. Sa att det var bråttom och att vi skulle åka. Jag var yrvaken och lukten i rummet fick mig att må illa. Då visste jag inte vad det var men nu i efterhand är jag nästan säker på att det var brandrök. Doften påminde i alla fall om den som spred sig när jag eldade ner den gamla ladan tio år senare. Mamma kallade det för tonårsuppror. Jag höll såklart inte med. För det är så tonåringar gör, som min gamle kompis förmodligen skulle ha sagt.

Jag fick aldrig veta varför vi åkte den natten. Varför vi rymde. Vilket jag är säker på att vi gjorde. Förmodligen hade det något med min mammas dåvarande pojkvän att göra. Men det är bara spekulationer från min sida. Oavsett vilket så är jag ensam nu. Åren har gått ruskigt fort. För knappt ett år sedan städade jag ur min mors hus. För det är sådant man gör när ens mamma har gjort sitt på jorden, som jag sa till min son. I min mammas gamla byrå hittade jag ett förslutet kuvert med mitt namn på. Någon dag skall jag öppna det men just nu vet jag inte om jag är redo.