fredag 30 januari 2015

Är det nu? (Skrivpuff: Tidsrymd)

Om det ändå inte gått så fort. Jag vet inte vart jag varit. Har jag levt det som heter ett liv.
   Har jag gjort det som de säger att jag ska göra. Har jag gjort det jag vill göra.
   Nu är nuet. Då har aldrig varit.
 
Han stod i snön. Brukade den falla så hårt? Brukade den tala?
   Lycka är det som varit och det som kommer. De säger att jag bara lever en gång. Jag skriker.

torsdag 29 januari 2015

En fråga till dig (Skrivpuff: Fler)

Finns det fler vägar dit du ska? Är vägen redan byggd? Eller är den avstängd för underhåll? Är den enkelriktad? Går den upp eller ner? Framåt eller bakåt? Går den kanske runt? Har den rasat samman? Eller är den så där perfekt som vägar ibland kan vara?

måndag 26 januari 2015

Sa han. (Skrivpuff: Ord på R)

"Har du hört?" sa han.
"Fy" sa han.
"Inte roligt det där" sa han.
"Inte alls roligt det där" sa han.
"Föll han?" sa han.
"Ramlade" sa han.
"Fy" sa han.
"Och repet?" sa han.
"Vilket rep?" sa han.
"Fanns det inget rep?" sa han.
"Vet inte" sa han.
"Det måste finnas ett rep" sa han.
"Fy" sa han.
"Kaffe?" sa han.
"Jo" sa han.
"Kallt idag" sa han.
"Fy" sa han.

  

söndag 25 januari 2015

Han den där som ingen ser (Skrivpuff: Roll)

Hans uppgift i samhället var inte att synas eller att höras. Han skulle bara vara där.
   Inte rätta kassörskan när växeln var fel.
   Inte vara den som klagade på grannen när musiken var för hög.
   Inte vara den som ställde till med besvär.
   Kanske var det därför alla var så förvånade att det var just han som gjorde det. Det där som ingen annan tidigare vågat.

Riktigt bra bok. Rekommenderas.

Det där. (Skrivpuff: Ögonvrån)

I ögonvrån såg hon allt passera. Inte död men inte längre levande. Kan man börja ett nytt liv när man inte är säker på att man överhuvudtaget levt?

onsdag 7 januari 2015

Efter alla drömmar flytt

Ambulansen kör fort. Hon kan inte bestämma sig för var smärtan kommer ifrån. Eller vad som gör ondast. Skadorna eller det andra. Det som hon inte kan sätta ord på.
   Lappen i handen fläckas av det varma blod som flyr hennes kropp. Hon kan fortfarande känna paniken. Fortfarande höra skriken. När hon sluter ögonen ser hon tältduken som fladdrar hotfullt. Hon ser den skräckslagna publiken. Det är henne de är rädda för. Henne som de försöker fly från.
   Hon hade följt järnvägen. Sett världens ände. Och låtit den förhäxa henne.

tisdag 6 januari 2015

När drömmar fanns

Hon mindes sin morfars ord när hon gick över de halkiga spåren. Om du följer järnvägen kommer du tillslut till världens ände. Hon var bara fem år då men kommer ihåg det som om han just sagt det. Han dog senare den dagen.
   Bakom sig lämnade hon ingenting när hon gick. Allt som betydde något var omsorgsfullt packat i väskan och i hjärtat. Allting kunde bara bli bättre ju längre bort hon kom.
   Hon slog ihop sina klackar ljudligt, la händerna på ryggen och bockade djupt. Tog emot trädens applåder. Hon älskade dem. Vinden lyfte hennes hår och visslade bara för henne. Drömmarna var bara hennes.
   Där järnvägen upphörde stannade hon. Såg sig omkring. Hon undrade vad som en gång varit där. Vem som varit där.
   Lappen limmade sig runt hennes vad och fladdrade högljutt. I efterhand funderade hon på om det var hennes morfar som styrt vinden? Om det var han som gett henne tecknet? Hon plockade upp lappen och läste. Hon förstod.

måndag 5 januari 2015

Utan drömmar

Hon gräver ner sina drömmar på lagomt  djup. Ingen ser henne göra det, bara några fåglar som kraxar anklagande.
   Vinden fångar ljudet från hennes snabba steg där hon skyndar genom parken. Minnena kämpar för att få henne att stanna. Hennes röda jacka slåss mot vinden. Den tycks vara det enda som kämpar.
   Lamporna smärtar i hennes ögon som fotoblixtar. Ljuden från cirkustältet dånar i hennes öron. När ridån faller till marken ska hon le mot de som inte förstår. Huggas av deras applåder. Äcklas av deras skratt.
   Det är inte livet som smärtar i henne. Det är vad hon tillåter livet att göra med henne som gör ont. Först ikväll kan hon göra det på riktigt. Först ikväll kan hon testa att inte vara sig själv.
   På signalen entrar hon scenen och låter sig träffas av allt det som gör så ont. Hon fäster blicken i ögonen på en liten pojke. Han kan inte vara äldre åtta eller kanske nio år.
"Spring" säger hon och ser sedan på pojkens far. "Spring".
  

söndag 4 januari 2015

Skriva

Han ville skriva men kunde inte hitta inspirationen. Det borttappade refuseringsbrevet hade börjat stinka. Men ingen annan tycktes märka det. Bara han vek sig dubbel i oset.