I vattnets skimmer finns din ande

Hon går ner mot det lilaskimrande vattnet just när solen börjar bryta horisonten. Det var där de hade träffats första gången. Bänken på bryggan finns inte kvar. Hon känner den hårda ytan under fötterna. Det var här han hade friat och det var här han berättat att han skulle dö. Det var för fyra somrar sedan. Hon kan se honom i vattnet. Hans glittrande ögon. Det magiska leendet. Hon har svårt att inte le när hon tänkte på honom. Vissa saker glömmer man aldrig.

Ordning i tanken

Två lugnande och ett glas vodka. Varken mer eller mindre. Inte för att få inspirationen att explodera i huvudet. Inte för att slappna av och falla ner i mörkret. För att stilla tankarna och för att få ner något på pappret. När slagen från skrivmaskinen nästan spränger trumhinnorna är det dags att sluta. Inte innan, inte efter. Telefon är avstängd. Datorn är borta. Verkligheten finns inte. Han lever genom karaktären. Två lugnande och ett glas vodka och han är borta.

Kärlek

"Gå efter henne då" sa Carl och gjorde ett utfall med ena armen som inte alls blev som han tänkt sig.
"Skärp dig" sa Martin och hukade sig för en arm som kom flygande mot hans haka.
"Du vill ju det. Spring nu, innan det är för sent" sa Carl.
"Äh. Det finns fler tjejer" sa Martin och försökte verka tuffare än vad han var.
"Du Martin. Jag vet att vi bara är tolv år och att kärleken kan vara flyktig i vår ålder. Men jag vet att du vill ha henne och att det gör ont i dig att se henne gå".
"Vem är du?" sa Martin och stoppade händerna i fickorna på det där coola sättet när tummarna hänger utanför.
"Det som inte gör ont att förlora är inte värt att ha Martin. Och jag vet att det gör ont. Gå nu".
"Fan va du är konstig ibland Carl" sa Martin och sprang mot husknuten där de senast såg henne.
"Spring Martin. Spring för kärleken" viskade Carl och knöt handen över hjärtat.

Professor Stone och det okända

Professor Stone satte sig tillrätta framför dataskärmen, precis som han gjort varje dag de senaste två veckorna. Han placerade mikrofonen framför sig och tryckte på inspelningsknappen. "Professor Stone, 23 augusti 2017" började han. "Materialet är ännu okänt. Försök att tränga igenom kraftfältet har även idag visat sig omöjligt. Kraftfältet fortsätter expandera och har idag totalförstört flera byggnader, samtliga bostadshus. Forskningscentralen kommer under morgondagen flyttas ytterligare fem kilometer i sydlig riktning. Materialet har idag stundtals antagit en rödaktig färg. Orsaken till detta är ännu okänd. Enligt beräkningarna kommer kraftfältet nå New Yorks yttre förorter inom fem dagar" professor Stone torkade bort en osynlig svettdroppe från pannan. "Kraftfältets expandering tycks tillta i fart. Jag hoppas att vi snart hittar en lösning".

Instängd i sig själv

Med siktet inställt på att dö klev hon upp ur sängen. Oförmögen att gråta. Glömt hur man skrattar. Ett inre som blir mörkare och ett skal som blir tjockare. Ingen att ta farväl av. Ingen att sakna. Ingen som saknar. Idag skulle allt ta slut. Idag skulle hon äntligen få dö.

Tillsammans

Hon hade karvat in deras initialer i barken. Bladet på kniven var fläckat av blodet från hennes högra handflata. Han hade alltid kallat henne klumpig. Det fick henne att le. Hon skulle ta med honom till trädet när han kom hem från kriget. Det var svårt att vara stark när tåget rullade iväg. Bort. Han kommer snart hem, intalade hon sig och strök fingrarna över de bleknande ärren i handen.

Ny på brott

Att gräva ner kroppen i trädgården kanske inte var mitt bästa beslut. Men så här i efterhand kan jag inte påstå att jag tänkte rationellt. Jag skulle kunna skylla på paniken. Man får ett visst adrenalinpåslag när man råkat mörda någon. Jag var inte alls förvånad när polisen knackade på dörren. Jag var en usel brottsling. Nästa gång skulle jag göra allt annorlunda.