Döda pengar

Hon visste att det var han innan hon sett hans ansiktet. Tatueringen lyste på hans rygg. Det var hon som hade ritat den en regnig dag för fyra somrar sedan. Benen blev stumma. Hjärnan ville fly men kroppen stod orörlig. Vad gjorde han här? Hon hade åkt runt halva jorden för att kunna släppa allt där hemma. Och så är han här. Hon visste att han snart skulle se henne. Skulle han hoppa på henne? Misshandla henne? Kanske döda henne? Hon visste vad han var kapabel till. Hon hade sett det med egna ögon. Känt det.
"Han vill träffa dig ikväll" rösten fick henne att rysa. Hon kände igen den. "Vi hämtar dig på hotellet. Det är ingen idé att du försöker fly" sa mannen.
"Och om jag inte vill" sa hon och stirrade mannen djupt i ögonen.
"Det är inte du som bestämmer" sa mannen.
"När ni kommer för att hämta mig dödar jag er" sa hon och visade pistolen i byxlinningen.
"Han vill bara ha sina pengar" sa mannen.
"Jag är inte dum. Jag vet att jag är död. Han skulle aldrig skona någon som stulit från honom".
"Han kanske kan förlåta sin egen dotter" sa mannen.
"Om du kommer till hotellet dödar jag dig" upprepade hon. "Jag vill inte döda min egen farbror så jag ber dig att inte komma".
"Det är inte jag som bestämmer" sa mannen och tittade olyckligt på henne.
"Men det är du som kommer dö" sa hon iskallt.
"Om det står mellan dig och mig så hoppas jag det" sa mannen.

Inga undantag

"Inga undantag" sa fröken och titta på honom över glasögonbågarna. Hon visste hur svårt han tyckte att det var. Men hon brydde sig faktiskt inte. Alla skulle läsa högt inför klassen. Alla. Inga undantag.
"Se så. Skynda på och kom fram här. Klockan tickar. Ni vill väll inte stanna över tiden va? Kom igen" fröken tittade på klockan och sedan på honom. Hon tvingade fram ett leende. Så falskt att det gjorde ont i honom. Så fort han skulle ställa sig där framme skulle de börja fnissa. Det visste han. För det gjorde de alltid. Paniken smög sig inte på. Den slog honom i bröstet  som ett knytnävsslag. 
"Men kom igen nu" sa fröken irriterat. "Alla väntar".

Havets krafter

Hon stod med vatten till knäna. Klänningen skiftade färg när vågorna slog in mot land. Havet ville suga ut henne. Ta henne med sig. Kylan kände hon inte längre. Allt var tyst. Det var bara naturen som pratade. Viskade och ropade. Lockade på henne. Fåglarna flög över hennes huvud. Som om de vakade, redo att föra hennes ande vidare om hon beslutade sig för att ge sitt liv åt havet. Det fanns inte plats för några tårar i hennes ögon. Horisonten hade redan erövrat dom. Så vacker. Så lockande. Fötterna drogs mot den.
"Havet kan förändrar en människa" hörde hon en röst. "Det är vackert" sa mannen bakom henne.
"Jag vet" sa hon och vände sig mot mannen. Hans vita skägg fångades av månens ljus.
"Havet har gett mig mitt liv. Det har räddat mig många gånger" sa mannen.
"Tror du att alla kan räddas?" sa flickan.
"Havet kan bara hjälpa den som vill" sa mannen och slöt ögonen. Han var mager. Insjunken.
"Jag vet inte om jag vill" sa flickan.
"Då får du fråga dig själv" sa mannen.
"Fråga vad?"
"Havet kan förändra en människa" sa mannen och vände sig bort för att gå.
"Fråga vad?" sa flickan igen.
"Det kan bara du veta" sa mannen och slukades av natten.

Ljuset skall dra dig dit

Han stod på podiet. Hans vita klädsel lyste. "Allas vår väntetid här på jorden är olika lång" sa mannen och möttes av ett instämmande mummel från åhörarna. "Er tid är kommen. Ni är vackra mina barn. Gud säger att ni är vackra. Han älskar er. Han vill att ni kommer till Honom ikväll. Han kräver att ni kommer till Honom. Han skall rädda er. Förlåta er. Han skall rädda era själar från helvetets eldar" mannens blick gick mellan åhörarna. Han var den utvalde. Han skulle utföra Guds vilja på jorden. Skicka hans änglar tillbaka till Honom. "Ni är vackra mina barn" höjde han rösten. "Jag önskar att jag kunde följa med er till Honom. Men ännu är han inte redo att ta med mig. Jag är utsänd för att rädda fler själar. Han älskar er. Jag älskar er. Ni är snart rena mina barn. Snart kommer ni vara hos Honom. Snart kommer Hans kärlek till er leda er mot ljuset. Leda er bort från denna ruttna värld. Han skall rena er. Frälsa er. Mina barn, ni är snart hos Herren".

Sjuk

Han tittade på sin fot. Herregud, tänkte han, det måste vara som han misstänkt i flera dagar. Visst hade det blivit värre? Jo det hade det. Mycket värre. Vad är oddsen för att just han skulle bli angripen av köttätande bakterier? Med hans tur var det inte konstigt. Och han som bara några timmar tidigare kände en blodpropp vandra från vaden upp mot jumsken. Och i förrgår knep hjärtat så det sved i bröstet, förmodligen en varning om den stundande hjärtinfarkten. Och det ringer i öronen på honom när han ligger på sängen. Precis som det gör när man ska svimma. Det låter exakt så. Det vet han även fast han aldrig svimmat i hela sitt liv. Och när läkaren sa att smärtan i njuren, som förmodligen var cancer, bara var ett inflammerat revben som snart skulle bli bra av sig självt förbannade han läkaren. Nu skulle han dö en tidig död bara för att läkaren sa "Det går över av sig själv". Och EKG maskinen som visar hans helt friska hjärta förbannar han också. Idag är det friskt, men igår då? Eller i morgon? Och den psykiska ohälsan står och lurar bakom dörren. Gud vad nära den är. Men ändå kommer den aldrig. Nu ska han sova och han hoppas att han vaknar imorgon. Att dö är inte den största skräcken. Det är att inte få leva.

Citat från boken: Skräck och avsky i Las Vegas

Inledningen på boken Skräck och avsky i Las Vegas är klockren. Riktigt bra.

Vi befann oss någonstans i närheten av Barstow just där
öknen tog sin början när drogerna började ta. Jag minns
att jag sa något i stil med "Jag känner mig lite yr i
huvudet; kanske bäst att du kör..."

Proffs

"Kommer du ihåg när man kunde springa så där" sa Harald och pekade mot tv-rutan.
"Det var tider det. Om det inte var för mitt dåliga knä skulle jag blivit proffs" sa Bengt.
"Samma här" sa Harald. "Om axeln inte hopat ur led skulle jag inte sitta här".
"Kan ni sänka volymen lite" hörde de syster Sara säga. "Greta försöker sova".
"Greta är ju nästan döv" sa Harald.
"Och vi också för den delen" sa Bengt.
"Sänkt lite bara" sa syster Sara med en suck.
"Visa lite respekt. Han skulle faktiskt varit proffs om hans knä inte gått sönder" mumlade Harald och pekade på Bengt.
"Och han också" sa Bengt och pekade på Harald.
"Ursäkta?" sa syster Sara.
"Jo de sa att de skulle blivit proffs" skrek Greta från rummet intill. "De säger alltid det".
"Jaha. Jo det kommer ni säkert bli" sa syster Sara med ett välmenande leende innan hon försvann in till Greta.
"Hon fattar inte" sa Bengt.
"Fattar inte" instämde Harald.
"Sänker ni lite då" ropade syster Sara.
"Vi skulle för fan blivit proffs" skrek Harald och viftade åt syster Sara genom väggen.
"Precis" muttrade Bengt och gömde tv-dosan innanför tröjan.