Vinden sliter i träden. Den skriker: Det är inte ert fel att ni aldrig mer kommer få se solen brinna. Det är inte ert fel att marken faller under era rötter. Det är inte ert fel att vattnet kommer sluka era kronor. Jag lämnar er aldrig. Jag finns här för er tills den dagen allt försvinner. Jag skall berätta er historia. Sprida era vackra sånger. Aldrig skall ni glömmas bort. Ni skall för alltid leva genom mig.
lördag 23 augusti 2014
fredag 4 juli 2014
Varför finns jag?
Varför
finns Jag?
Regnet har ännu inte börjat falla över gatan med den sneda gatuskylten. Han sitter där han nästan alltid sitter. Lutad mot sin väska. Skitig men inte ovårdad. Stark i blicken men ser inte på mig. Han vill ha hjälp men ber inte om det.
En gång vid den sneda vägskylten träffade jag en galen kvinna. Eller, jag träffade henne inte. Hon gick på andra sidan gatan, spanade på mig. Och hon såg rakt genom mig, det gjorde hon. Visste precis vem jag var och vem jag inte var.
Jämsides med varandra vänder hon sig mot mig (två människor i linje så olika men ändå så lika) och börjar sjunga. Egentligen är det ingen sång bara skrik till melodi.
Orden försvinner i chocken. Inte ens vinden minns.
Jag vänder mig mot min flickvän och säger: ”Hoppas man inte blir sån”.
Två människor så olika men ändå så lika.
Lusten kan inte döda människan men människan kan döda lusten.
”Älskling, varför finns jag?” jag ser bara hennes blonda hår. Ovetande om hon är vaken.
”För att du väljer att göra det” hon vänder sig mot mig. Solen fångar inte henne, hon fångar solen, tänker jag.
”Du är vacker”.
”Visst är jag” säger hon och ler.
Ett liv är inte ett liv om inte allt någon gång går åt helvete.
Jag går mot tåget när telefonen ringer. Jag brukar aldrig svara såhär dags på dagen. Jag vet inte varför. Ser att det är hon, hon som fångar solen. Svarar och lägger luren mot örat. Hon berättar att det är slut. Jag är inte chokad. Bara förvånad över att det fungerat så länge.
Mannen som sitter där han brukar sitta kollar på klockan. Han gör ofta det. Som för att påminna sig om att tiden faktiskt går.
Jag sitter på tåget. Känslorna smyger sig på och flyr. Jag vet att mina ben bär mig och därför reser jag mig. Inte stark. Inte särskilt närvarande.
Kvinnan bredvid mig undrar: ”Är allt bra?”
Jag svarar: ”Ingenting kan vara bra för evigt”. Jag ser på henne att hon inte förstår men det gör inget. Alla förstår egentligen.
Jag vandrar med allt annat än lätta steg. Jag vet vart jag är på väg. Mina tankar säger att aldrig har jag varit längre ifrån att sväva än idag.
Jag stannar, utan att se mig om. Jag brukar annars göra det när jag stannar, se mig om. Jag sätter mig ner. Tittar åt vänster.
”Får jag sitta här ett tag?” frågar jag mannen som sitter där han brukar sitta.
”Min klocka har stannat” säger mannen och ser mig i ögonen. Han letar efter något men tycks inte finna det.
Jag svarar inte. Funderar på vad jag borde svara.
”Nu kan tiden aldrig fly från mig” säger mannen med glittrande ögon. ”Den har ofta gjort det”.
”Varför finns jag?” frågar jag utan att se på mannen.
”Det vet du bara själv”.
”Varför finns du?” jag vänder min blick mot mannens och känner varma, ofrivilliga, tårar mot mina läppar.
”Jag finns här för att jag har valt att finnas här” säger mannen och reser sig.
”Vart ska du?” frågar jag.
Mannen som inte längre sitter där han nästan alltid brukar sitta tittar på mig och säger: ”Allt som tiden tar kommer livet att ge dig tillbaka”.
Regnet har ännu inte börjat falla över gatan med den sneda gatuskylten. Han sitter där han nästan alltid sitter. Lutad mot sin väska. Skitig men inte ovårdad. Stark i blicken men ser inte på mig. Han vill ha hjälp men ber inte om det.
En gång vid den sneda vägskylten träffade jag en galen kvinna. Eller, jag träffade henne inte. Hon gick på andra sidan gatan, spanade på mig. Och hon såg rakt genom mig, det gjorde hon. Visste precis vem jag var och vem jag inte var.
Jämsides med varandra vänder hon sig mot mig (två människor i linje så olika men ändå så lika) och börjar sjunga. Egentligen är det ingen sång bara skrik till melodi.
Orden försvinner i chocken. Inte ens vinden minns.
Jag vänder mig mot min flickvän och säger: ”Hoppas man inte blir sån”.
Två människor så olika men ändå så lika.
Lusten kan inte döda människan men människan kan döda lusten.
”Älskling, varför finns jag?” jag ser bara hennes blonda hår. Ovetande om hon är vaken.
”För att du väljer att göra det” hon vänder sig mot mig. Solen fångar inte henne, hon fångar solen, tänker jag.
”Du är vacker”.
”Visst är jag” säger hon och ler.
Ett liv är inte ett liv om inte allt någon gång går åt helvete.
Jag går mot tåget när telefonen ringer. Jag brukar aldrig svara såhär dags på dagen. Jag vet inte varför. Ser att det är hon, hon som fångar solen. Svarar och lägger luren mot örat. Hon berättar att det är slut. Jag är inte chokad. Bara förvånad över att det fungerat så länge.
Mannen som sitter där han brukar sitta kollar på klockan. Han gör ofta det. Som för att påminna sig om att tiden faktiskt går.
Jag sitter på tåget. Känslorna smyger sig på och flyr. Jag vet att mina ben bär mig och därför reser jag mig. Inte stark. Inte särskilt närvarande.
Kvinnan bredvid mig undrar: ”Är allt bra?”
Jag svarar: ”Ingenting kan vara bra för evigt”. Jag ser på henne att hon inte förstår men det gör inget. Alla förstår egentligen.
Jag vandrar med allt annat än lätta steg. Jag vet vart jag är på väg. Mina tankar säger att aldrig har jag varit längre ifrån att sväva än idag.
Jag stannar, utan att se mig om. Jag brukar annars göra det när jag stannar, se mig om. Jag sätter mig ner. Tittar åt vänster.
”Får jag sitta här ett tag?” frågar jag mannen som sitter där han brukar sitta.
”Min klocka har stannat” säger mannen och ser mig i ögonen. Han letar efter något men tycks inte finna det.
Jag svarar inte. Funderar på vad jag borde svara.
”Nu kan tiden aldrig fly från mig” säger mannen med glittrande ögon. ”Den har ofta gjort det”.
”Varför finns jag?” frågar jag utan att se på mannen.
”Det vet du bara själv”.
”Varför finns du?” jag vänder min blick mot mannens och känner varma, ofrivilliga, tårar mot mina läppar.
”Jag finns här för att jag har valt att finnas här” säger mannen och reser sig.
”Vart ska du?” frågar jag.
Mannen som inte längre sitter där han nästan alltid brukar sitta tittar på mig och säger: ”Allt som tiden tar kommer livet att ge dig tillbaka”.
lördag 28 juni 2014
fredag 20 juni 2014
Midsommarnattsdröm
Snabba steg nedför Götgatan. Tiden är knapp. Vinden slår mot bara ben. Flaskorna kämpar mot varandra i väskan. I öronen så högt han klarar:
"Johnny med amfetaminet
Satte mig i baksätet
Du tog mig på en tur
Radion var på
Kan du digga de e locomotion
För mycket revolution
Johnny jag gillar dig
Du har ett svart moln över dig"
Vännen i horisonten. Skyndar.
"Jag kom så fort jag kunde".
"Det är redan för sent. Alla maskrosor är redan döda".
måndag 16 juni 2014
På väg
Tåget tar inga biljetter
Ingen saknar något
alla letar
Solen bränner någons högerarm bländar någon annan
Röster kryper sig in i huvudet blockerar tankar
äter upp
gnager
Tåget tar inga biljetter
Målet har lämnats
och målet är i annalkande
Landskapet likt en film genom rutan
en sjö
en knäckt stam
en skog utan slut
Toalettlampan visar upptaget
Nya resande
rött hår som elden
söndag 1 juni 2014
Tillsammans
Mellan dig och mig finns inga djupa hav. Inga höga berg. Inga hinder. När solen går upp värmer den inte mig, den värmer oss. Du skall aldrig sträcka ut din hand och inte finna min. Där du är finns jag. Dit du är på väg styr jag mina steg. Jag lägger mitt hjärta i dina händer och somnar i din varma famn.
onsdag 21 maj 2014
Bortom
Vägen där ingen ser bortom krönet står naken och blottad för mina ögon. Ljuset träffar mig i bröstet. Fyller mig med värme. Får mig att lyfta. Det andra önskar fly dras jag mot. Inte för att jag vill. För att jag måste.
Dagens inspirationsbild från skrivpuff
Dagens inspirationsbild från skrivpuff
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)