Tappa aldrig modet

"Du får aldrig tappa modet pojk. Hör du det. Du får inte. Vad de än säger eller gör mot dig. Tappa aldrig modet, lova mig det" mannen höll hårt om pojkens axlar. "Men om jag blir rädd?" sa pojken. "Du blir inte rädd. Tänk på allt gott som finns på jorden. Vad vi kämpar för" mannen lyfte upp pojken på hästens rygg. "Rid så fort du kan och vänd inte tillbaka. Du är vår ledare och om vi skall segra måste du komma fram med livet i behåll". "Jag skall göra så gott jag kan" sa pojken och rätade på ryggen. "Det är allt jag begär pojk. Det är allt jag begär" sa mannen och kände stridens eldar bränna i bröstet.

Tyst

Det är tyst. Alldeles tyst. Snart, tänker han och greppar geväret.

Strid

Han satt bakom trädet. Han var redo för strid. De var alldeles för många och han ensam. Men hämnden skulle ske nu och sen skulle han få se dom igen.

Minnen

Röken från den öppna spisen. När jag känner doften brukar jag sluta mina ögon och drömma mig bort. Vi har precis lagt på ett nytt vedträd och det knastrar högt. Som musik i mina öron. Farfar skrattar när han berättar sina historier. Han får mig att skratta. Jag är verkligen lycklig i den stunden. Även om minnet är något suddigt vet jag precis vad det handlar om. En saknad och en oerhörd kärlek.

Mörkt moln

Det mörka molnet i hans bröst hade vuxit sig större de senaste dagarna. Han kunde inte gråta bort det. Inte skrika bort det. Det fanns bara ett sätt att komma undan.

Professor Garn

Professor Garn drog sin hand genom håret. Ännu ett misslyckande.  Om han bara kunde komma fram till hur hans far hade gjort. Han rensade av sin arbetsbänk och satte sig ner.
Om jag bara kunde få lyckas, tänkte han och höll upp guldklimpen mot lampan.

Driva

Jag hoppades på att flotten skulle driva mig iland. Varför vet jag egentligen inte. Allt jag någonsin brytt mig om och alla jag någonsin älskat var borta. Jag brann bara för en sak. Jag hade bara ett mål. Hämnd.

Behaglig

Värmen var inte längre behaglig. Nu fick det räcka. Han reste sig för att gå ur bastun. Men vad han inte visste var att dörren var reglad och att han redan var en död man.

Snö

Kroppen som hon gömt på sin bakgård täcktes av snön. Varken mäklaren eller familjen som skulle komma att köpa huset visste vad som väntade dom när våren tågade in.

Paketet

Stockholm är stort. Gatorna är många och trafiken alldeles för tät. Jag minns det som igår. Det var faktiskt igår som det hände. Jag minns inte vad vi sa till varandra på morgonen. Men jag vet att det inte var några fina ord som flög genom rummet. Nu satt jag på mitt kontor och stirrade ut genom fönstret. Då såg jag den. Budbilen som åkte förbi. Jag var ingen kreativ man och jag ansåg mig inte vara någon romantiker. Men när tanken slog mig tycktes den briljant. Jag lyfte luren och ringde. Bara något senare låg mitt lilla paket i budbilen. Jag hoppades att hon skulle förlåta mig. Jag kunde höra hennes klackar när hon närmade sig. En signatur och det lilla paketet var hennes. Hon öppnade det och stirrade på den lilla lappen i det lilla paketet. Förlåt. Det var allt jag hade skrivit. "Ursäkta mig men du har ett paket till". Jag låg så still jag kunde i lådan och hoppades att hon fortfarande var min.

Försvunnen?

"När han läste morgontidningen i tisdags blev han helt tokig" sa den gamla tanten i telefonen. "Han reste sig och gick. Jag vet inte vad som flög i honom". Hon lät ärlig. Men om polismannen i andra änden hade kunnat se hennes ansikte skulle han veta att så inte var fallet.

Förtryck

"Vilka är vi?" sa mannen lågt. De andra vid det gamla träbordet skruvade på sig. Som om de inte hört honom.
"Vilka är vi?" sa mannen tyst och ställde sig upp. Ljuset från gasbrännaren fick hans ögon att se mörka ut.
"Vi kan inte ställa till med besvär" sa en nätt kvinna och de andra nickade instämmande.
"Varför? Vi är bröder och systrar. Vi håller ihop. Och det kanske är lätt att dräpa en av oss men kommer vi samlade är vi starka" sa mannen ivrigt. "Vi behöver inte gömma oss. Vi gör det rätta. Vi tar bara det som är vårt" mannens röst brann av upphettsning.
"Hur?" frågade kvinnan och kände att detta var början på något stort.

Man ska ha husvagn

Det var inte alltid det gick så bra när Bengt skulle backa med husvagnen. Han hade inte det där flytet som andra tycktes ha. Men granngubbens fru klagade inte. Hon hade fått staketet målat tre gånger det senaste halvåret.

Bil

Om han bara hade gått hemifrån tio sekunder senare. Eller om chauffören inte hade svängt.

Glödlampan

Och så var det det här med glödlampan. Harald skulle bara skruva ur den gamla och skruva i den nya. Det var allt han behövde göra. Men nu föll det sig så att Harald var en komplicerad man. Det blev liksom aldrig som han tänkt sig från början. Harald var en man som hade väldigt lätt för att starta upp projekt men som också hade väldigt svårt för att avsluta dom. Stegen under lampan hade han ställt fram för över en vecka sedan. Lampkartongen tog han ut ur förrådet för tre dagar sedan och han lyfte lampan ur lådan så sent som igår. Men nu stod Harald nedanför stegen och titta upp mot den trasiga lampan. Han gick fram till strömbrytaren och provade. Men lampan var lika trasig idag som den varit igår. Lika bra att ta tag i saken, tänkte Harald och gick ut i köket för att koka sig en kopp kaffe. Inte kunde man väll byta glödlampa när kroppen skrek efter kaffe. Men sen efter kaffet då skulle han minsann byta lampan. Det skulle han alldeles garanterat kanske göra.

Elefanten

"Hej" sa den lilla flickan till den äldre damen. "Kan du se elefanten där borta?"
"Ursäkta? Vilken elefant?" svarade damen undrande.
"Du är inte den jag söker. Men tack ändå" sa flickan och gick sin väg. Konstigt med vuxna, tänkte hon. De har ingen fantasi. 

Var dag är födelsedag

När hon vaknade kände hon sig inte äldre. Hon kände sig inte som 89 år. Hon steg upp och klädde på sig. Blusen bakomfram som vanligt. Glasögonen på, oputsade precis som vanligt. Och så hörapparaten utan batteri. Nej hon kände sig inte alls gammal. Födelsedagar var inget för henne. Hon hoppades att ingen på demensboendet kom ihåg den.

Allt som glimmar är inte guld

Jag vägde påsen i handen. Den var tyngre än jag trodde att den skulle vara. Jag hade inga problem med att sälja smyckena jag fått av honom. I påsen fanns förlovningsringen och vigselringen. Några halsband och armband hade han också get mig under årens lopp. Nu skulle jag göra mig av med allt och det kändes bra. För mig innehöll påsen bara guld. Bara pengar inget annat. Med ett leende på läpparna lämnade jag bort påsen och fick ett kuvert med pengar tillbaka. Nu skulle jag ut och unna mig. När jag tänker tillbaka på det känns det konstigt. Att guldet från honom ledde mig till mitt livs kärlek. Han hade varit så arg. Ironiskt nog var det så att jag skulle köpa guld för mina guldpengar. Men innan jag han in i affären krockade jag med Honom. Han tappade sin kaffe i marken och jag köpte en ny för min guldpeng. Vi satt på fiket länge och för mig var det inte guldet som glimmade, det var han. Och resten är som man säger, historia.

Rån

Rånet skulle utföras på julaftonsmorgon. Allt hade planerats till fullo och i största hemlighet.
"Det här kommer gå som smort. In och ut innan polisen hinner reagera" mer han Bossen inte säga innan dörren sparkades upp.

En lösning

Nu i efterhand kunde hon inte säga om det var brandlarmet eller pistolskottet som väckte henne. Hon visste inte att det skulle bli så här jobbigt. Visst hade hon vetat vem han var innan de gifte sig men ändå. På något sätt skulle hon få stopp på det här. Om inte för hennes skull så för barnets. Pistolen kändes kall i handen.

Ensam på havet

Vinden blåste genom hennes hår. Hon älskade havet. Lugnet. Hon seglade alltid ensam, det var lättare att tänka då tyckte hon. Vattnet som slog mot hennes ansikte fick henne att le. Bara här ute på havet kunde hon känna sig levande. Hemma var hon bara en i mängden. Ingen visste att hon fanns. Här ute på havet fanns hon. Förbipasserande vinkade åt henne och hon vinkade glatt tillbaka. I hamn på öar blev hon varmt inbjuden i gemenskap. En gemenskap hon aldrig kände på land. Och vattensängens gung blev aldrig det samma som havets rullande vågor. Det var något speciellt. Havet bjöd på så mycket mystik. Båtens mjuka gång, hur den skar genom vågorna. Om inte det var magi så visste hon inte vad magi var. Det var här hon hörde hemma. På det öppna havet. Den dagen hon försvann brydde hon sig inte om att lämna någon lapp. Vem skulle läsa den? Allt hon ville säga kunde hon säga till havet.

Money

Han drömde alltid om pengar. Men han visste inte vad de skulle förvandla honom till. Han ångrar dock ingenting. Nu är han äntligen stor. Nu ska han bara bli störst.

Öde

I det förfallna huset i skogen fick hon vara ifred. Ingen som störde och ingen som dömde. För dömma det skulle de göra. Det var hon säker på.

Ödet

Att en dubbelbokning på tåget kunde göra så mycket. Inom ett år var dom gifta och familjen skulle snart få tillökning. Ödet sa han men hon trodde inte på dumheter.

Regn

När den första regndroppen träffade hans ansikte fylldes hans bröst av panik. Ansiktsmålningen fick inte börja rinna. Det gällde hans liv.

Nerver

"Jag fryser".
"Jag sa ju åt dig att sätta på dig en jacka".
"Det är lätt att vara efterklok".
"Att jag står ut".

Kärlek

I ögonvrån såg hon hur han lutade sig mot henne. Alldeles för sent insåg hon att det bara var popcornskålen han räckte sig efter.

Information

"Varför svarar han inte" sa mannen i den grå skjortan.
"Ta det lugnt för fan. Han svarar när han kan" sa kvinnan. "Sätt dig ner".
"Han svarar när han kan" sa mannen irriterat. "Vi ska nog vara jävligt glada om han fortfarande lever".
"Håll käften och sätt dig" hon var bestämd nu. Mannen tvekade men gjorde som han blev tillsagd. "Jag vet vad ni har gjort" sa hon.
"Det är inte bra att veta saker när man är som oss" sa mannen och kvinnan han inte reagera innan skottet träffade henne i pannan.

Straff

Jag sa åt honom att inte kasta kläderna på golvet. Men han envisades.
"Men mamma..." Det var allt jag hörde honom säga innan jag stängde garderobsdörren. Efter en timme slutade han gråta.

Ögon

Hon dansade med mannen. I hans ögon kunde hon se allt. Framtiden. Barn. En trygg familj. Villa. Hund.
Han ser in i hennes ögon. Om hon bara visste vad han tänkte.

Slagen av tanken

Väckarklockan slår mig på käften. Kylan biter mig under huden och allting är tyst. För tyst. Ensam. Helt ensam. Jag slår upp ögonen. Det är ingen dröm. Det är det aldrig. Ensam. Tyst. Slagen på käften.

Regndroppe

När en regndroppe faller i havet och blandas ut. Blir den obetydlig? Är den inte längre unik? Är den fortfarande inte lika vacker som tusen glimmande diamanter?

Här kommer jag då och då lägga ut texter. Korta. Långa. Tagna, diktade i mitt huvud.