Skrivpuff: Splittrad

Delad. Ensam.
   Går över grusgången till det som en gång var.
   Kanske vågar knacka.
   Kanske betraktar jag bara.

Skrivpuff: Krans

Jag pekade på några av blommorna i din krans. Sa de latinska namnen och kände mig som ett fån. Tänkte att du skulle tro att jag blivit en sådan som vi skrattat åt när vi var mindre. Men du skrattade aldrig. Jag reste mig för att hämta mer vin, rött till dig och vitt till mig. Jag tittade över axeln för att se om du tittade efter mig när jag gick. Det gjorde du inte. Jag undrade varför. När jag frågade dig förstod du inte. Det röda vinet lämnade efter sig en tunn rand på dina läppar. Du frågade mig varför jag aldrig släppte kontrollen. Jag förstod inte. När solen gick upp satt vi fortfarande kvar. Jag funderade på vilka vi blivit. Varför vi blivit de vi var och inte några andra. När du sa att vi förmodligen aldrig mer skulle träffa varandra svarade jag inte. Jag förstod nog inte vad du menade. När du gick vände jag mig aldrig om för att se om du såg tillbaka.

Skrivpuff

Hon kunde svära på att molnen bara var meter från att smeka hustaken. Kaffet de hade med sig hade hunnit kallna minuten efter att de hällt det i kopparna. Men det var viktigt att de satt kvar. Viktigt att de hälsade på förbipasserande och låtsades att allt var så där normalt som det brukade vara.
   De hade planerat länge. Tänkt på allt. Till och med varit i butiken och köpt nygräddade wienerbröd. Butiksbiträdet hade lett mot dem och de hade lett naturligt tillbaka. Det var viktigt att de varit där. Det var viktigt att de lett mot varandra och att de med största sannolikhet etsat sig fast i minnet hos det unga butiksbiträdet.

   De hade hängt ihop länge. Lekt när de var små. Varit på varandras bröllop och tröstat varandra när livet varit jobbigt. Att de alltid hjälpte varandra var en självklarhet, de var ett team.
   De var överens om att skogen på andra sidan älven var den bästa platsen att gömma kniven. Så långt ner i den kalla jorden att den aldrig skulle komma fram igen. De blodiga handskarna var redan slukade av elden i värmepannan. Ingen fick göra dem illa. Inget fick komma mellan dem. Tillsammans var de starkare än livet.

http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/

your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

Skrivpuff: Saker

En tom plåtburk. Kanske en svag doft av kaffe? Flyktiga tankar, en in en ut.

Skrivpuff: Enorm

Långt bort i horisonten tvingar vinden bort molnen. Det är en sådan dag idag. Allt är enormt samtidigt som allt är helt obetydligt.

   Mannen med röda skor bär på barnet. Han kan inte minnas när han höll henne för första gången, det smärtar honom. 

   Om tjugo år kommer hon stå på en balkong. Hon kommer vattna blommorna med en cigarett i mungipan och nynna på en melodi som ännu inte finns. Då kommer han tänka på henne, undra hur hon mår. När telefonen ringer kommer hon inte vilja svara, rädd för världen. De kommer ibland ses på buss 128 av misstag. De kommer gömma sig för varandra i matbutiken. 

   Sedan kommer han dö. Inte av egen vilja men han kommer dö. Hon kommer tänka att livet är så, man lever och man dör.

Klicka HÄR för att komma till Bokus.com

Skrivpuff: Drog

svarta prickar
molnen har lagt sig
min tomma blick klar
det är först när jag klättrar
upp för stegen
mina ögon tåras
svarta prickar
ett mönster jag aldrig sett
där uppe
är jag den störste
cigarettfimpen slocknar på vägen ner
färgen på mina händer
döljer mina sår
mina hålrum
när de ropar på mig
kan jag inte längre höra
inte längre se
bara känna

Skrivpuff: Annorlunda

När han steg upp ur sängen slog det honom. Om han ska göra det måste han göra det nu. Egentligen var det inte han som kom på det. Sanningen var att han precis hört det på radion. Om man skall göra det man vill så måste man faktiskt göra det. Inte svårare än så. Ingen idé att vänta, för vad väntar man på?