Stegen

Han hade byggt på stegen i snart fem år. Men den tycktes aldrig bli tillräckligt hög. Han ville klättra upp till månen. Se jorden från ovan. Så som han skulle göra den dagen han dog. Piller nu. Syster Barbro var glad. Det var hon alltid. En gul mugg. Två vita piller. Två rosa. En blå och den lilla gula. Två klunkar vatten. Sen bygga på stegen. Han var bara tvungen att vila först. Han blev alltid så trött. Stegen. Han skulle snart bygga på stegen.

Inre

Min psykolog ville att vi två tillsammans skulle göra en grundlig analys av mitt inre. Jag vägrade såklart. Han insisterade. Så vi försökte. Nu ligger han i bakluckan på bilen. Det är farligt att rota i människors inre, varnade jag honom innan vi började.

Från insidan av flaskan

Vinet värmde kroppen inifrån. Hon visste att det var för tidigt. Men ingen var vaken vid den här tiden ändå. Jobbet brydde hon sig inte om. Hon hade jobbat onykter förut. Det var aldrig någon som märkte. Vinden fångade hennes hår och slet i hennes jacka. Det var ganska kyligt. Hon kände för att kasta sig ner i vattnet. Slitas ut av vågorna. Men inte idag. Modet fanns inte där. Den tomma vinflaskan slog ljudlöst ned i en våg. Det irriterade henne. Hon skulle ha kastat den i marken. Hon ville höra ljudet. Tiden gick fort. Det tog tio minuter att cykla från havet till jobbet. Nu ångrade hon att hon kastat cykeln i havet. Eleverna fick helt enkelt börja utan henne. Som om att de skulle göra det frivilligt. Hon småsprang. Kände svetten i pannan. Paniken i bröstet. 63:ans buss hann hon inte se förens det var försent.

Mörker

Gång på gång ramlade hon. På botten fanns ingen chans till att samla tankarna. Var gång föll hon djupare ned. Hårdare fall. Svårare väg tillbaka. "Livet kan bara bli bättre nu". Så sa de. De visste ingenting. På botten fanns inget ljus. Bara mörker. "Du måste söka ljuset". De förstod inte. Ljuset var inte det hon sökte. Hon sökte efter en hand. En trygg famn. Hon ramlade. Reste sig. Föll. Vägrade ligga kvar. Någon dag skulle hon bara snubbla. Det visste hon.

Fast i en varm tunnelbanevagn och utanför regnar det

Tunnelbanan hade stått stilla i två timmar. Jag ångrade att jag matat hunden med varmkorv. Alla blickar hamnade på mig. Vad skulle jag säga? "Det var hunden som fes".

Komplettera

Hon behöver inte ändra på något. Hon är helt perfekt.

Leva livet

Den dagen läkaren konstaterade att jag bara hade tre år kvar att leva började jag leva på riktigt. Jag körde moped för första gången. Gick ut och dansade med okända människor. Pratade med främlingar på bussen. Flög för första gången. Tog mitt körkort. Stannade uppe hela nätterna. Trotsade mina krämpor. Jag lärde mig att spela gittar och skrev en sång till den jag skulle sakna mest. Jag var 87 när jag fick beskedet. Nu är jag 89 och känner att livet är allt för kort.

Inre plikt

Han stannade bilen när näsblodet började droppa. Oljudet i huvudet fick allt att snurra. Han ramlade ur. Snubblade mot skogen. På rygg under träden skymtade himlen förbi för hans ögon. Hjärtat lugnade sig. Tillbaka till bilen. Han var redan sen till jobbet.

I det gömda

I sagorna pratar de om en gömd dal. Där finns ingen ondska. Smattret från skrivmaskinen fyllde rummet. Allt där är fint. I den gömda dalen klarar... Pappret slits bort. Han reser sig. Ska han någonsin lyckas bli den författare han vill?

Gömd

Barnen som hittade kroppen såg aldrig märket i pannan. Kulhålet. Kroppen flöt i den lilla sjön. De kom överens om att aldrig nämna vad de sett för någon.

Under ytan

Min kropp färdades sakta mot ytan. Vattnets isande kyla borde ha slagit mig i ansiktet. Snart skulle jag bli upptäckt. Äntligen. Snart skulle jag få frid.

Lucka

"Jag har en lucka imorgon klockan fem. Om det passar förstås?" sa mannen. "Jo det passar" sa en ljus röst. "Vill du skrämma eller döda?". "Döda tror jag" sa den ljusa rösten. "Du ska nog vara säker. Svårt att få det ogjort". "Okej. Döda. Jag är säker". "Bra. Då skjuter jag honom i huvudet imorgon klockan fem".

Gift

Han visste inte att han var förgiftad. Ville inte trilla ihop. Kämpade. Satte händerna mot knäna för att inte falla. Allt snurrade. Kunde inte skilja på verklighet och hallucinationer. Fem. En sista ansträngning. Fyra. Blodsmak i munnen. Tre. Smärtan. Två. Skriket. Ett. Paniken. Noll.

Boomerang

En sak var rak sen sa det brak. Och så föddes boomerangen, ljög han.

Grus i huvudet

Det är bredvid den smala grusvägen på landet jag brukar stå och räkna bilar. Igår kom det två. Idag bara en. Jag vinkade men fick inget tillbaka. Då drog jag upp fingret och skrek: Åt helvete med dig din jävel. Sen gick jag hem och bryggde kaffe. Mjölken hade surnat, alldeles klumpig var den. Jag tänkte på bilen. Vilken dåre. Jag tog mitt kaffe med den surnade mjölken och satte mig i gungstolen. Om ingen vinkar tillbaka imorgon tänker jag kasta sten efter dom.

Gunnar på G

"Galne Gunnar gör ganska god gröt" gormade Gullan.
"Ganska gott" gnäggade Gun-Britt glatt.
"Ganska gott?" gnällde Galne Gunnar. "Gaggiga gamla galningar".

Dö

Onödiga människa. Dö. Pang. Pang. Slut.

Snart är det jul

Jag skulle rädda julen. Brorsan sa att tomten inte kunde komma. Att han hade mycket att göra. Jag satt fast i skorstenen i fem timmar. Vi flyttade upp firandet på taket. Det var den bästa julen i hela mitt liv. 

Hat

Han hatade henne. Hon hade svikit honom, älskat någon annan. Han följde efter henne på den smala gångvägen. Vreden bubblade inom honom. Han såg hur hon tittade på klockan. Hon hade väll bråttom till honom. Han kokade. Det första slaget träffade henne i ryggen. Sen kunde han inte riktigt komma ihåg vad som hände. Men det skulle dröja länge innan någon hittade henne. Han hade grävt hela natten. Begravt henne djupt. Han kunde aldrig tillåta att hon var någon annans.

Löftet

Hon hade valt den röda klänningen. Det var hennes favorit. I väskan hade hon en flaska vin och nyplockade bär från trädgården. Hon tittade på klockan och ökade farten. Bussen fick inte åka utan henne. Hon hade lovat att komma halv sju.

Väntan

Hon skulle komma med bussen klockan halv sju. Det lovade hon. Han har suttit och väntat, varje dag, klockan halv sju, i tio år.

Jakt

Geväret hade hon placerat på stenen brevid trädet. Hon hade perfekt utsikt över parkeringen och hans bil. Snart skulle hon lugnt placera siktet mot hans huvud och krama avtryckaren. Hämnd, tänkte hon och spanade i siktet samtidigt som mannen smög sig fram genom skogen bakom henne.

Instängd

Han tittade sig i den skitiga spegeln. Han behövde verkligen klippa sig. Raka sig också för den delen. Hur länge hade han varit instängd nu? En månad? Två månader? Han visste inte. Boken bredvid madrassen hade han läst tre gånger. Den blev inte bättre, snarare sämre. Han kunde fortfarande höra fotsteg utanför dörren. Men han brydde sig inte längre om att slå på dörren. Ibland längtade han efter stunderna då De kom in för att misshandlade honom. Då kände han sig inte ensam.

Nästa gång

Hon visste inte vad som hade hänt. Nästa gång skulle hon välja sina kumpaner mer noggrant. Han hade förstört allt. Jobbet var enkelt. Vapnen fanns bara där för att markera. De skulle aldrig användas. Men en av de nya hade gått emot reglerna. Hon klandrade sig själv lika mycket som hon klandrade honom. Men han var inte längre ett problem. Det hade hon sett till.

Minnen

Den första souveniren tog han från sitt tredje offer. Det grämde honom att han inte började samla tidigare. Han saknade något från de första två. Något som gjorde dem klara i minnet. Souvenirerna förvarande han i en låda i den gamla byrån. Han tog upp en tröja och begravde sitt ansikte i den. Minnena slog nästan omkull honom. Det var som att spela upp en film. Allt var hans nu. Tröjorna, skorna, byxorna, mössorna. Alla tillhörde de honom och här skulle ingen hitta dom. På landstället hade han alltid fått vara ifred. Här kunde han slappna av och bara minnas. Han drog ett djupt andetag i tröjan och filmen började åter rulla. Han skulle precis komma till den bästa biten när någon knackade på dörren. Hjärtslagen. Han brukar aldrig bli störd här ute. Aldrig.

Ondska

Allt jag kunde höra var vatten som droppade. Slog mot något hårt. Kanske betong? Jag visste inte vart jag var. Ögonbindeln gjorde allt svart. Det luktade speciellt. Påminde om doften i källaren på landet. Mina händer var bakbundna och fötterna fastspända. När jag hörde dörren öppnas ville jag skrika. Inte på hjälp men om nåd. Var det nu allt skulle ta slut? Jag hörde stegen närma sig. "Vet du varför du är här?" sa en mörk röst. Jag kunde inte svara. Skräcken förlamade mig. "Vet du varför du är här?" sa han igen och jag kände första slaget mot min tinning. "Du är här för att världen skall slippa sådana som dig. För att ondska bara kan bekämpas med ondska".

Brevet

Jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjorde. Inte få det ogjort. Jag ångrar mig mer än ni kan föreställa er. Jag vill ställa allt till rätta men jag vet inte hur. Jag kan inte leva med vetskapen om att det jag gjort skadat så många människor. Förlåt. Förlåt för allt.

Det var vad hon läste. Men att förlåta är inte lätt. Även om man vill.

Finns nu på bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Skåda galenskapen

"Skåda denna häxa" skrek mannen och pekade på den fastbundna kvinnan. "Hon skall få brinna i helvetet". Kvinnan stirrade ut över den jublande folkmassan. Hon var inte rädd. "Tänd eldarna. Låt henne brinna" skrek mannen och beordrade fram sina män. Kvinnan var inte rädd. Galenskap. Denna galenskap . Det var inte hon som skulle få lida mest.

Ett hjärta

Carl var 92 år när hans hjärta slutade att slå. Han var fylld av berättelser. Så mycket att berätta men ingen att berätta för. Carl var aldrig olycklig, det skall du aldrig tro. Men Carl var aldrig heller lycklig. Carl var bara Carl.

Andras barn

Ännu var barnen lyckligt ovetande. En lycklig familj på picknick. När syrenerna hördes i fjärran hoppade hjärtat till på de som kallades för mor och far. De blev alltid oroliga när de hörde syrener. Undrade alltid om det var deras tur nu. Barnen leker. Lyckligt ovetande om att de två de kallar för mor och far snart skall vara borta. Lyckligt ovetande om dagen de försvann. Lyckligt ovetande om att deras liv varit på låtsas.