Ensam

När han reste sig ur soffan slogs doften mot henne. Sur disktrasa. Hon kvävde tyst en kväljning men kunde inte undvika att stirra, äcklad av vad hon såg.
   "Vad fan vill du?" röt han och slog mot järnstängerna.
   Hon tittade ner i golvet. Förbannade sin dumhet och hoppades att han skulle glömma henne.
   "Vad fan stirrar du på?" saliven flög från hans mun och träffade henne på benen. "Du skall fan inte stirra. Hör du det" rösten iskall.
   "Förlåt" sa hon med skakig röst. Rädd. Avtrubbad.
   "Inte en gång till" sa han och böjde sig fram mot henne. Hon såg så ynklig ut i buren. Han log.

Teori 5

Hans teori:
om han kunde fånga
trädens brus i en glasburk, skulle
han kunna
föra över känslan till
världen

Han skulle kunna ta
den frusna sjön och
lyfta den mot
stadens gråa gatuljus

Han skulle kunna
fånga
en regndroppe på sin tunga och
släcka
en hel världs törst

Men
bara om han först
kunde blockera sitt
väsen och
fånga
trädens brus

Ordens pest

De sista orden skrev hon aldrig. Tiden fanns inte och orden slutade aldrig komma.
   Inspirationens pilar genomborrade henne vart hon gick. Ett rus och en förbannelse. Det bästa som fanns och en pest.
   Pennan mot en vän. Pappret mot en kärlek.
   Dörrklockan på caféet där hon satt berättade att nu kom någon in. Någon som inte visste att hon fanns. Någon som inte såg henne. Någon som inte förstod hennes tankar. I kaffesumpen såg hon sig själv som så många gånger förr. Utspridd. Splittrad. Utan kraft att styra stegen.
   Något störde henne. Hon tittade upp. Stirrade rakt in i ögonen på mannen framför henne.
   Ser han mig? Han skall inte se mig.
   Hon lyfte pennan mot mannen och skrek: Ser jag ut som den eller? Kattjävlar!
   En bra början, tänkte hon innan hon försvann ut i folkvimlet.


                                                 Dagens bild från Skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/marvinxsteadfast/11684648523/sizes/z/in/photostream/

Tidens evighet

Han var ensam i rummet. Väntade på sällskap. Igår väntade han förgäves. I förrgår likaså. Att mjölken blivit klumpig och sur visste han inte om så det bekymrade honom inte. Han dammade av stolen på andra sidan bordet. Tänkte att han borde lägga dit en dyna men kunde inte minnas vart han lagt dem. Tittade ut genom fönstret. Satte sig vid bordet. Väntade. Klockan gjorde honom påmind om livet. Det som varit och det som kanske väntade. Han sneglade på fatet med de mögliga kanelbullarna och log. Nu var det inte lång tid kvar tills de skulle komma. Han längtade. Undrade vart de var. Klockan slog två. Han borstade bort några osynliga smulor från duken. Klockan slog tre. Oron växte i honom. Klockan slog fyra. Han skrattade för sig själv. Klockan slog fem. Hans ögon var slutna. Klockan slog sex. Den isande kylan slog mot hans ansikte. Klockan slog sju. Klockan slog åtta. Klockan slog nio.

Den siste tänkaren

Det händer ibland att jag inte fattar rätt beslut. Ibland, när jag frågar fåglarna om råd skrattar de åt mig. De där oförstående människorna som aldrig lärt sig tänka. Men jag brukar tala om för dem att fåglarna har svaren om frågorna är de rätta. Jag örfilar dem, mentalt. De förstår inte. De förstår ingenting. Jag tycker lite synd om dom. Bara en kort stund. När klockan ringer är det dags för mat. Jag undrar vad vi får idag?