En sista chans

Vid 38 års ålder verkade det som om hon kommit in i den episoden i livet där allt verkade gå åt helvete.
   Nybliven singel mot sin vilja.      
   Fortfarande inga barn.
   Dåligt jobb med en chef som uppenbart hatade henne.

Spegeln vägrade visa det hon ville se. Fy vad hon hatade speglar.
   På vänster underarm fanns ett av hennes största misstag. Vem fan tatuerar in "Jag kan" på armen? Dum som få, tänkte hon.

Snön rev henne i ansiktet när hon skyndade mot bussen. Väskan höll hon hårt mot bröstet. I den fanns hennes enda och sista chans.

Blodspår, fortsättning på Ensam

Han kände det kalla golvet mot sin nakna rygg. Blicken grumlades och taket tycktes sväva över honom. Kunde det falla? Skulle han då krossas eller skulle han bara kunna resa sig? Som om inget hade hänt?
   Hans fötter skakade men hans ben var som förlamade. Hans andning var knapp och blodet på hans händer nästan torkat. De röda stänken i taket hade slutat droppa. Han skulle kalla målningen Blodspår. Hans största verk. Värmen från kroppen bredvid honom avtog fortare än han trodde att den skulle göra. Det irriterade honom. Han vände blicken in mot vardagsrummet. Buren stod öppen. Tom. Han måste hitta en ny. Han hatade att vara ensam.