Det där. (Skrivpuff: Ögonvrån)

I ögonvrån såg hon allt passera. Inte död men inte längre levande. Kan man börja ett nytt liv när man inte är säker på att man överhuvudtaget levt?

Efter alla drömmar flytt

Ambulansen kör fort. Hon kan inte bestämma sig för var smärtan kommer ifrån. Eller vad som gör ondast. Skadorna eller det andra. Det som hon inte kan sätta ord på.
   Lappen i handen fläckas av det varma blod som flyr hennes kropp. Hon kan fortfarande känna paniken. Fortfarande höra skriken. När hon sluter ögonen ser hon tältduken som fladdrar hotfullt. Hon ser den skräckslagna publiken. Det är henne de är rädda för. Henne som de försöker fly från.
   Hon hade följt järnvägen. Sett världens ände. Och låtit den förhäxa henne.

När drömmar fanns

Hon mindes sin morfars ord när hon gick över de halkiga spåren. Om du följer järnvägen kommer du tillslut till världens ände. Hon var bara fem år då men kommer ihåg det som om han just sagt det. Han dog senare den dagen.
   Bakom sig lämnade hon ingenting när hon gick. Allt som betydde något var omsorgsfullt packat i väskan och i hjärtat. Allting kunde bara bli bättre ju längre bort hon kom.
   Hon slog ihop sina klackar ljudligt, la händerna på ryggen och bockade djupt. Tog emot trädens applåder. Hon älskade dem. Vinden lyfte hennes hår och visslade bara för henne. Drömmarna var bara hennes.
   Där järnvägen upphörde stannade hon. Såg sig omkring. Hon undrade vad som en gång varit där. Vem som varit där.
   Lappen limmade sig runt hennes vad och fladdrade högljutt. I efterhand funderade hon på om det var hennes morfar som styrt vinden? Om det var han som gett henne tecknet? Hon plockade upp lappen och läste. Hon förstod.

Utan drömmar

Hon gräver ner sina drömmar på lagomt  djup. Ingen ser henne göra det, bara några fåglar som kraxar anklagande.
   Vinden fångar ljudet från hennes snabba steg där hon skyndar genom parken. Minnena kämpar för att få henne att stanna. Hennes röda jacka slåss mot vinden. Den tycks vara det enda som kämpar.
   Lamporna smärtar i hennes ögon som fotoblixtar. Ljuden från cirkustältet dånar i hennes öron. När ridån faller till marken ska hon le mot de som inte förstår. Huggas av deras applåder. Äcklas av deras skratt.
   Det är inte livet som smärtar i henne. Det är vad hon tillåter livet att göra med henne som gör ont. Först ikväll kan hon göra det på riktigt. Först ikväll kan hon testa att inte vara sig själv.
   På signalen entrar hon scenen och låter sig träffas av allt det som gör så ont. Hon fäster blicken i ögonen på en liten pojke. Han kan inte vara äldre åtta eller kanske nio år.
"Spring" säger hon och ser sedan på pojkens far. "Spring".
  

Skriva

Han ville skriva men kunde inte hitta inspirationen. Det borttappade refuseringsbrevet hade börjat stinka. Men ingen annan tycktes märka det. Bara han vek sig dubbel i oset.

Flyga

Det är när han ställer sig upp och skriker  "Jag kan flyga" som allt förändras. Jag flyttar min stol lite längre bort från hans. Så som man gör när man misstänker att en person tillslut har förlorat förståndet.
   Bordet han står på är exakt 15 år, 3 månader, 13 dagar och 4 minuter gammalt. Men det är inget som påverkar det som snart kommer ske. När hans fötter lättar från det blekta bordets yta formas hans läppar till ett spänt o. Sedan skriker han "ooooooo".
   Näsan knäcks på tre ställen när den träffar golvet. Hans "ooooooo" byts ut mot "aaaaaaa". Sedan tyst. Tystnaden i rummet är inte stel. Den är till hundra procent förståd. Det är något som tystnaden tycker om. Att vara förståd.
   När gammelmorfar reser sig från golvet tittar vi alla på honom. Blodet droppar ljudlöst mot golvet. Han sträcker upp armarna mot taket. "Nästa avgång till paradiset avgår om femton minuter. Woop woop".
  

Äppellunden

Han ligger under äppelträden med blicken upp mot molnen. Han är så liten och allt så stort. En bit bort kan han höra hur barnen jagar varandra mellan de gamla stammarna. Han avundas dem. De vet inte vad som väntar.
   Ett moln svävar förbi mycket lägre än de andra. Han följer det med blicken. Det är hans moln. Bara hans.
   De första regndropparna träffar honom som kulor. Hans kropp rycker till och blir liggande helt stilla. Död i strid, tänker han. De kommer skriva visor om mig.
   Han välter vodkaflaskan med ena benet och svär högt.