Nytt år, nya möjligheter

Självklart skulle hon väntat till tolvslaget med att skjuta. Dölja allt i ett hav av raketer. Vackra raketer. Men detta var vackrare. Kanske det vackraste hon sett faktiskt. Blodet målade in hans kropp på ett sätt som fick den att lysa. Hon drog fram en stol. Satte sig och väntade. De borde komma snart. Den här gången lät hon bli att sminka över blåtiran. Den här gången skulle polisen få se allt.

Dalande morgonmedia

Arga rovfåglar mördar oskyldiga. Så löd en av morgonens huvudrubriker. Han skakade på huvudet. Gav ifrån sig läten. Tidningen hade verkligen dalat i kvalitet sedan han slutade. Finns det överhuvudtaget några oskyldiga möss? Det var det som de mördade rovfåglarn, oskyldiga möss. Och mördar. Dödar möjligtvis, det kunde han gå med på. Pinsamt, det var det. Han skulle minsann ge dem en riktig nyhet till morgondagens tidning. Han placerade gevärspipan i munnen. Artikeln hade han redan postat.

Tiden

Han hade nästan glömt bort doften av gräs. Nästan glömt bort hur det känns mellan fingrarna. Nästan glömt bort solens värmande krafter och månljusets lugnande sken. Nästan glömt hur gatorna vibrerar av känslor. Trängseln, som han en gång hatat men som han nu längtar efter. Han hade nästan glömt bort hur det kändes att få en värmande klapp. Nästan glömt bort hur det kändes när någon talade om för honom att allt skulle bli bra. Han hade nästan glömt bort vem han var.

Muren

Han stirrade på bilden. Sökte inspiration. Vad ska han få för jävla inspiration från en mur? Han visste vad han ville uppnå. En bok man vill veta slutet på men som man inte vill ska ta slut. Bilden! Kanske gräset är grönare på andra sidan muren. Kanske är det bättre när det är lite gråbrunt. Han bestämmer sig för att stryka lite. Sudda ut. Ingen kommer att få läsa det han skrev. Han kommer glömma bort. Han vill inte över muren, inte heller stanna. Upp. Han ska upp på muren. Skrika. Skriva. Fånga. Erövra. Och sen. Sen river han skiten.

1973

Egentligen var det inte konstigt det som hände den där varma sommarkvällen 1973. Grejen var bara att ingen hade kommit i kontakt med något liknande tidigare. Att en flicka försvann var heller inte konstigt. Hon hade viktigare ärenden i livet än att bara vara sig själv. Någon annan visste vad hon kunde göra och beslöt helt enkelt att berätta detta för henne just den här kvällen. Alla hade tagit droger. Det ljög de inte om. Men de visste vad de sett. Och de visste vad de gjort. Egentligen var det inget konstigt som hänt. Det sa de till varandra. Övertygade varandra. De betraktades som galna. Men bara för att folk inte förstod.

Juldroppar

Huvudet bultade. Benen var skakiga. Snapsen var slut. Ölen också. Han tittade under bordet. Letade. Försökte få i sig några droppar ur de tomma burkarna. Vilken jul. Tomterollen hade han skött bra. Men sen blev det som vanligt. Det fanns ingen som kunde stoppa honom. Men det ville han inte heller. Han tände cigaretten och satte på sig jackan. Bengan hade säkert några öl över.

Hem

Han borde varit hemma nu. Hon satt i soffan. Sneglade mot klockan. Hon hade lätt för att bli orolig. Han kunde alltid lugna henne. Hunden krävde hennes klappar. Blodet på nosen hade hon inte sett ännu. Hon sneglade mot klockan. Hoppades att han snart skulle komma hem.