En riktig häxa

"Du måste röra åt höger har jag ju sagt" sa mormor irriterat.
"Jag rör ju åt höger" sa flickan.
"Det andra höger" sa mormor.
"Menar du vänster mormor" sa flickan.
"Ja. Det var ju det jag sa" sa mormor irriterat.
"Ibland alltså" sa flickan trött.
"Du måste lyssna på mig" sa mormor. "Annars kommer det aldrig bli någon häxa av dig".
"Som du då" muttrade flickan.
"Ursäkta?" sa mormor.
"Inget" sa flickan.
"Det var väll det jag trodde" sa mormor.

Livlös

Blicken var iskall. Inte alls levande. Sorgen gömde sig där inne. Ilskan också. Han hatade verkligen allt han såg. Allt han rörde vid tycktes förfalla. Ännu ett år bortslösat på inget. Identitetslös. Så kände han sig. Ljuden från andra sidan väggen gjorde honom tokig ibland. Men andra gånger roade de honom. Musiken hatade han. Skriken fick honom att le. Det knackade sällan på dörren. Och när det gjorde det öppnade han inte. Hans blick var iskall. Som om han inte levde.

Soldatens brev

Jag saknar dig så min vackra. Vi har slagit läger vid vattenbrynet och har väntat här fler dagar än jag kan räkna. Mat får vi när det finns att tillgå. Ibland smiter vi ut i skogen på jakt efter bär. Jag skymtade en ekorre igår men orkade inte jaga efter. Det går ingen nöd på mig. Även om solen bränt mina axlar. Jag har inte dragit mitt svärd sedan jag skrev till dig sist men jag har en orolig känsla i magen av att någonting snart skall ske. Men det är förmodligen solen som får mina tankar att bli suddiga. Blommorna i skogskanten för mina tankar till dig. Jag kommer snart hem till er. Krama lillan från mig.

Bästa hälsningar din Olaff.

Hangö udd, 25 Juli 1714

Dolt i mörker

Tanken vandrade iväg, den gjorde alltid det när lampan släcktes. När mörkret åt upp honom. Vart fanns tankarna under dagen? Samma procedur varje natt. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Det kreativa rusets kamp mot klockan. Och snart börjar han jobba.

En enkel teleporteringsmaskin

Professorn märkte den ena buren med "Hela möss" och den andra buren med "Halva möss". Han ställde sedan burarna på hyllan bredvid kartongen märkt med "Saxar, för slöa att klippa med". Han gick tillbaka till ritbordet. Att det skulle vara så svårt. Allt han försökte göra var en enkel teleporteringsmaskin. Och visst hade han lyckats bygga just det, en enkel teleporteringsmaskin. Problemet var bara att mössen som han teleporterade delades på mitten någonstans under färden. Men båda halvorna levde såklart. Det var bara svårt för dem att hålla balansen på två ben. Det såg ganska lustigt ut faktiskt. Professorn granskade ritningarna. Allt verkade stämma, precis som vanligt. Han suckade. Blundade. Och från ingenstans kom han på det. Att han inte tänkt på det tidigare. Ibland undrade han om han verkligen var ett geni. Professorn rotade i skrivbordslådan. Grabbade tag i superlimmet och hoppade in i teleporteringsmaskinen.

Härligt

Vilken härlig dag tänkte han, sen kom bussen.

Då var det kokta fläsket snart sönderbränt

För att komma ombord på rymdfärjan är man tvungen att ange det kontrollnummer man blivit tilldelad. Jag har såklart inte blivit tilldelad något kontrollnummer. Vakten pratar om "personer av betydande status" och "personer som kan bidra med viktiga medel". Idiot, tänker jag. Trodde han kanske att han skulle få följa med om han motade bort alla oss andra? Idiot, säger jag högt. Han tittar inte på mig. Kanske för att jag inte är "en person av betydande status" eller "en person som kan bidra med viktiga medel". Idiot. Alla visste vi att saker och ting skulle gå åt helvete tids nog. Men ingen hade trott att det skulle ske redan nu. Men jorden är bara ett sågspån i en stor hög av koskit, som någon poet sa på 2040-talet. Eller getskit, jag kommer inte ihåg riktigt. Jo, så här står jag nu utan biljett och med en idiot framför mig som eventuellt tror att han ska få följa med på rymdfärjan. Jag hoppas verkligen att han ska få åka med. En idiot som han skulle irritera många på en rymdfärga. Hoppas du får åka med, skriker jag. Han suckar. Idiot. Och varför, undrar ni nu (eller inte), vill jag så gärna hoppa ombord på den här rymdfärjan som förmodligen ändå bara är fylld till bredden av personer som jag förmodligen inte kommer tycka om. Jo, föreställ er en megastor sten som brinner och sen gångrar ni det med hur mycket som helst och sen adderar ni att den snart kommer sluka jorden. Inte slå ned på. Sluka i förbifarten bara. Typ som en haj som tar en räka. Sluka. Jag försöker igen. Men tydligen har jag inte fått någon betydande status ännu. Och jag har inget att bidra med heller, säger vakten. Jag gör ett sista försök, visar min magdans. Mitt starkaste bidrag. Jag blir nekad igen. Skyll dig själv, säger jag. Sen skriker jag allt vad jag kan, STORMA. Och fan vad vi stormar.