Ensam

När han reste sig ur soffan slogs doften mot henne. Sur disktrasa. Hon kvävde tyst en kväljning men kunde inte undvika att stirra, äcklad av vad hon såg.
   "Vad fan vill du?" röt han och slog mot järnstängerna.
   Hon tittade ner i golvet. Förbannade sin dumhet och hoppades att han skulle glömma henne.
   "Vad fan stirrar du på?" saliven flög från hans mun och träffade henne på benen. "Du skall fan inte stirra. Hör du det" rösten iskall.
   "Förlåt" sa hon med skakig röst. Rädd. Avtrubbad.
   "Inte en gång till" sa han och böjde sig fram mot henne. Hon såg så ynklig ut i buren. Han log.

Teori 5

Hans teori:
om han kunde fånga
trädens brus i en glasburk, skulle
han kunna
föra över känslan till
världen

Han skulle kunna ta
den frusna sjön och
lyfta den mot
stadens gråa gatuljus

Han skulle kunna
fånga
en regndroppe på sin tunga och
släcka
en hel världs törst

Men
bara om han först
kunde blockera sitt
väsen och
fånga
trädens brus

Ordens pest

De sista orden skrev hon aldrig. Tiden fanns inte och orden slutade aldrig komma.
   Inspirationens pilar genomborrade henne vart hon gick. Ett rus och en förbannelse. Det bästa som fanns och en pest.
   Pennan mot en vän. Pappret mot en kärlek.
   Dörrklockan på caféet där hon satt berättade att nu kom någon in. Någon som inte visste att hon fanns. Någon som inte såg henne. Någon som inte förstod hennes tankar. I kaffesumpen såg hon sig själv som så många gånger förr. Utspridd. Splittrad. Utan kraft att styra stegen.
   Något störde henne. Hon tittade upp. Stirrade rakt in i ögonen på mannen framför henne.
   Ser han mig? Han skall inte se mig.
   Hon lyfte pennan mot mannen och skrek: Ser jag ut som den eller? Kattjävlar!
   En bra början, tänkte hon innan hon försvann ut i folkvimlet.


                                                 Dagens bild från Skrivpuff

http://www.flickr.com/photos/marvinxsteadfast/11684648523/sizes/z/in/photostream/

Tidens evighet

Han var ensam i rummet. Väntade på sällskap. Igår väntade han förgäves. I förrgår likaså. Att mjölken blivit klumpig och sur visste han inte om så det bekymrade honom inte. Han dammade av stolen på andra sidan bordet. Tänkte att han borde lägga dit en dyna men kunde inte minnas vart han lagt dem. Tittade ut genom fönstret. Satte sig vid bordet. Väntade. Klockan gjorde honom påmind om livet. Det som varit och det som kanske väntade. Han sneglade på fatet med de mögliga kanelbullarna och log. Nu var det inte lång tid kvar tills de skulle komma. Han längtade. Undrade vart de var. Klockan slog två. Han borstade bort några osynliga smulor från duken. Klockan slog tre. Oron växte i honom. Klockan slog fyra. Han skrattade för sig själv. Klockan slog fem. Hans ögon var slutna. Klockan slog sex. Den isande kylan slog mot hans ansikte. Klockan slog sju. Klockan slog åtta. Klockan slog nio.

Den siste tänkaren

Det händer ibland att jag inte fattar rätt beslut. Ibland, när jag frågar fåglarna om råd skrattar de åt mig. De där oförstående människorna som aldrig lärt sig tänka. Men jag brukar tala om för dem att fåglarna har svaren om frågorna är de rätta. Jag örfilar dem, mentalt. De förstår inte. De förstår ingenting. Jag tycker lite synd om dom. Bara en kort stund. När klockan ringer är det dags för mat. Jag undrar vad vi får idag?

I vinden lever vi alla

Vinden sliter i träden. Den skriker: Det är inte ert fel att ni aldrig mer kommer få se solen brinna. Det är inte ert fel att marken faller under era rötter. Det är inte ert fel att vattnet kommer sluka era kronor. Jag lämnar er aldrig. Jag finns här för er tills den dagen allt försvinner. Jag skall berätta er historia. Sprida era vackra sånger. Aldrig skall ni glömmas bort. Ni skall för alltid leva genom mig.

Varför finns jag?

Varför finns Jag?
   Regnet har ännu inte börjat falla över gatan med den sneda gatuskylten. Han sitter där han nästan alltid sitter. Lutad mot sin väska. Skitig men inte ovårdad. Stark i blicken men ser inte på mig. Han vill ha hjälp men ber inte om det.

En gång vid den sneda vägskylten träffade jag en galen kvinna. Eller, jag träffade henne inte. Hon gick på andra sidan gatan, spanade på mig. Och hon såg rakt genom mig, det gjorde hon. Visste precis vem jag var och vem jag inte var.
   Jämsides med varandra vänder hon sig mot mig (två människor i linje så olika men ändå så lika) och börjar sjunga. Egentligen är det ingen sång bara skrik till melodi.
   Orden försvinner i chocken. Inte ens vinden minns.
   Jag vänder mig mot min flickvän och säger: ”Hoppas man inte blir sån”.
   Två människor så olika men ändå så lika.

Lusten kan inte döda människan men människan kan döda lusten.
   ”Älskling, varför finns jag?” jag ser bara hennes blonda hår. Ovetande om hon är vaken.
   ”För att du väljer att göra det” hon vänder sig mot mig. Solen fångar inte henne, hon fångar solen, tänker jag.
   ”Du är vacker”.
   ”Visst är jag” säger hon och ler.

Ett liv är inte ett liv om inte allt någon gång går åt helvete.
   Jag går mot tåget när telefonen ringer. Jag brukar aldrig svara såhär dags på dagen. Jag vet inte varför. Ser att det är hon, hon som fångar solen. Svarar och lägger luren mot örat. Hon berättar att det är slut. Jag är inte chokad. Bara förvånad över att det fungerat så länge.

Mannen som sitter där han brukar sitta kollar på klockan. Han gör ofta det. Som för att påminna sig om att tiden faktiskt går.

Jag sitter på tåget. Känslorna smyger sig på och flyr. Jag vet att mina ben bär mig och därför reser jag mig. Inte stark. Inte särskilt närvarande.
   Kvinnan bredvid mig undrar: ”Är allt bra?”
   Jag svarar: ”Ingenting kan vara bra för evigt”. Jag ser på henne att hon inte förstår men det gör inget. Alla förstår egentligen.

Jag vandrar med allt annat än lätta steg. Jag vet vart jag är på väg. Mina tankar säger att aldrig har jag varit längre ifrån att sväva än idag.
  Jag stannar, utan att se mig om. Jag brukar annars göra det när jag stannar, se mig om. Jag sätter mig ner. Tittar åt vänster.
   ”Får jag sitta här ett tag?” frågar jag mannen som sitter där han brukar sitta.
   ”Min klocka har stannat” säger mannen och ser mig i ögonen. Han letar efter något men tycks inte finna det.
   Jag svarar inte. Funderar på vad jag borde svara.
   ”Nu kan tiden aldrig fly från mig” säger mannen med glittrande ögon. ”Den har ofta gjort det”.
   ”Varför finns jag?” frågar jag utan att se på mannen.
   ”Det vet du bara själv”.
   ”Varför finns du?” jag vänder min blick mot mannens och känner varma, ofrivilliga, tårar mot mina läppar.
   ”Jag finns här för att jag har valt att finnas här” säger mannen och reser sig.
   ”Vart ska du?” frågar jag.
   Mannen som inte längre sitter där han nästan alltid brukar sitta tittar på mig och säger: ”Allt som tiden tar kommer livet att ge dig tillbaka”.