Aldrig ensam

Den gröna regnrocken klibbade fast mot huden. Han avskydde att bli blöt. Men när hundskrället inte kommit hem den tiden han brukade hade han inget val. Det var inte första gången han tvingat sig ut för att leta efter hunden. Han blev alltid orolig. Rädd. Ensamheten skrämde honom mer än något annat. Mer än döden. Regnet smattrade mot luvan och bedövade hans öron. Inga ljud från hunden. Allt han ville ha var ett litet tecken på att allt var bra. Ett litet skall som för att säga Här är jag. Vattnet längst ryggen gjorde honom frusen. Tankarna på det okända gjorde blicken suddig. Kanske hade han simmat ut i havet? Jagat en fågel och stuckit? Han brukade alltid komma hem till middagen. Regnet föll tyngre. Tryckte hans ömmande knän mot marken. Kanske var det dags att ge upp och lämna. Ensamheten skulle han inte klara. Himlen öppnade sig över honom. Vinden bet i hans kropp. Det mjuka varma som tryckte sig mot honom viskade Här är jag. Jag väljer alltid dig.