Kärlek till konsten

Kärleken sprirar på en bakgata till Sunpark Avenue. Det skulle bli titeln på hans nya mästervärk. Problemet var bara att titeln var allt han skrivit. Isen slogs mot varandra i glaset. Det brände i halsen. Klockan började närma sig elva. Dags att kliva upp. Skriva den jävla boken. Kanske ta en dusch och klippa sig också. Vilket jävla misslyckande han var. Förläggaren skulle komma förbi på måndag. Kunde de ta tillbaka ett förskott? Inte för att det fanns någonting kvar. Oljemålningen på väggen saknade ram. Den hade han lyckats sälja. Men hans konst var det ingen som ville ha. Och den där jävla boken. Han behövde skriva den nu.

Och hela världen den log

Kanske var det idag hans psykiska sjukdom blommade ut till fullo. Eller så var det idag som världen fattade. Ofta levde han i musikalvärlden. Men bara i huvudet. Han dansade fram på gatan. Men bara i huvudet. Han sjöng högt på tåget. Men bara i huvudet. Han gillade sin fantasivärld. Den gjorde honom så fruktansvärt lycklig. Och just idag när den kvinnliga busschauffören hälsade honom med "Blixtar och dunder" och han svarade med "Magiska under" var lyckan total. Folket på bussen tycktes dansa i sina säten. Och längst bak i bussen hör han någon "Plötsligt en dag har det hänt". Japp. Världen har fattat. Han ställer sig i mittgången. Tar i allt han har "Åh vilken tur". Han hör kören "Du är en lyckofigur".

En riktig häxa

"Du måste röra åt höger har jag ju sagt" sa mormor irriterat.
"Jag rör ju åt höger" sa flickan.
"Det andra höger" sa mormor.
"Menar du vänster mormor" sa flickan.
"Ja. Det var ju det jag sa" sa mormor irriterat.
"Ibland alltså" sa flickan trött.
"Du måste lyssna på mig" sa mormor. "Annars kommer det aldrig bli någon häxa av dig".
"Som du då" muttrade flickan.
"Ursäkta?" sa mormor.
"Inget" sa flickan.
"Det var väll det jag trodde" sa mormor.

Livlös

Blicken var iskall. Inte alls levande. Sorgen gömde sig där inne. Ilskan också. Han hatade verkligen allt han såg. Allt han rörde vid tycktes förfalla. Ännu ett år bortslösat på inget. Identitetslös. Så kände han sig. Ljuden från andra sidan väggen gjorde honom tokig ibland. Men andra gånger roade de honom. Musiken hatade han. Skriken fick honom att le. Det knackade sällan på dörren. Och när det gjorde det öppnade han inte. Hans blick var iskall. Som om han inte levde.

Soldatens brev

Jag saknar dig så min vackra. Vi har slagit läger vid vattenbrynet och har väntat här fler dagar än jag kan räkna. Mat får vi när det finns att tillgå. Ibland smiter vi ut i skogen på jakt efter bär. Jag skymtade en ekorre igår men orkade inte jaga efter. Det går ingen nöd på mig. Även om solen bränt mina axlar. Jag har inte dragit mitt svärd sedan jag skrev till dig sist men jag har en orolig känsla i magen av att någonting snart skall ske. Men det är förmodligen solen som får mina tankar att bli suddiga. Blommorna i skogskanten för mina tankar till dig. Jag kommer snart hem till er. Krama lillan från mig.

Bästa hälsningar din Olaff.

Hangö udd, 25 Juli 1714

Dolt i mörker

Tanken vandrade iväg, den gjorde alltid det när lampan släcktes. När mörkret åt upp honom. Vart fanns tankarna under dagen? Samma procedur varje natt. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Lampan släcks. Ögonen stängs. Tankarna kommer. Lampan tänds. Pennan skrapar mot pappret. Det kreativa rusets kamp mot klockan. Och snart börjar han jobba.

En enkel teleporteringsmaskin

Professorn märkte den ena buren med "Hela möss" och den andra buren med "Halva möss". Han ställde sedan burarna på hyllan bredvid kartongen märkt med "Saxar, för slöa att klippa med". Han gick tillbaka till ritbordet. Att det skulle vara så svårt. Allt han försökte göra var en enkel teleporteringsmaskin. Och visst hade han lyckats bygga just det, en enkel teleporteringsmaskin. Problemet var bara att mössen som han teleporterade delades på mitten någonstans under färden. Men båda halvorna levde såklart. Det var bara svårt för dem att hålla balansen på två ben. Det såg ganska lustigt ut faktiskt. Professorn granskade ritningarna. Allt verkade stämma, precis som vanligt. Han suckade. Blundade. Och från ingenstans kom han på det. Att han inte tänkt på det tidigare. Ibland undrade han om han verkligen var ett geni. Professorn rotade i skrivbordslådan. Grabbade tag i superlimmet och hoppade in i teleporteringsmaskinen.

Härligt

Vilken härlig dag tänkte han, sen kom bussen.

Då var det kokta fläsket snart sönderbränt

För att komma ombord på rymdfärjan är man tvungen att ange det kontrollnummer man blivit tilldelad. Jag har såklart inte blivit tilldelad något kontrollnummer. Vakten pratar om "personer av betydande status" och "personer som kan bidra med viktiga medel". Idiot, tänker jag. Trodde han kanske att han skulle få följa med om han motade bort alla oss andra? Idiot, säger jag högt. Han tittar inte på mig. Kanske för att jag inte är "en person av betydande status" eller "en person som kan bidra med viktiga medel". Idiot. Alla visste vi att saker och ting skulle gå åt helvete tids nog. Men ingen hade trott att det skulle ske redan nu. Men jorden är bara ett sågspån i en stor hög av koskit, som någon poet sa på 2040-talet. Eller getskit, jag kommer inte ihåg riktigt. Jo, så här står jag nu utan biljett och med en idiot framför mig som eventuellt tror att han ska få följa med på rymdfärjan. Jag hoppas verkligen att han ska få åka med. En idiot som han skulle irritera många på en rymdfärga. Hoppas du får åka med, skriker jag. Han suckar. Idiot. Och varför, undrar ni nu (eller inte), vill jag så gärna hoppa ombord på den här rymdfärjan som förmodligen ändå bara är fylld till bredden av personer som jag förmodligen inte kommer tycka om. Jo, föreställ er en megastor sten som brinner och sen gångrar ni det med hur mycket som helst och sen adderar ni att den snart kommer sluka jorden. Inte slå ned på. Sluka i förbifarten bara. Typ som en haj som tar en räka. Sluka. Jag försöker igen. Men tydligen har jag inte fått någon betydande status ännu. Och jag har inget att bidra med heller, säger vakten. Jag gör ett sista försök, visar min magdans. Mitt starkaste bidrag. Jag blir nekad igen. Skyll dig själv, säger jag. Sen skriker jag allt vad jag kan, STORMA. Och fan vad vi stormar.

Sånt som alla vet

Löven har slutat sjunga nu. Deras skrålande sång hörs inte längre. Jag har hört jättarna beskriva sången när den studsar mellan de gamla stammarna i den djupa skogen. De tycker förstås inte om den. Men vad tycker de om egentligen. Förutom skorpor då förstås. Alla vet ju att jättar är löjligt förtjusta i skorpor. Och får de lite te till blir de så lyckliga att de blir alldeles rosiga om kinderna. Men det vet ju alla. Att jättar älskar te alltså. Men åter till löven. De har slutat sjunga. Och utan lövens locksång kommer sommaren aldrig tillbaka. Inte för att det gör jättarna någonting. För de älskar snö. Men det vet ju alla. Löven är osams med solen. De vägrar komma fram och sjunga om inte solen gör som de vill. Men det gör den alltid. För solen är konflikträdd. Men det vet ju alla.

Det var aldrig meningen

Det var aldrig meningen att det skulle bli som det blev. Hon skulle inte dö. Men när hon föll i vattnet drogs hon ned av dess isande krafter. Det var aldrig meningen. Brudklänningen lyste som isen. Böljade som det liv som en gång funnits. Det var aldrig meningen att kniven skulle användas. Hon skulle bara skrämma. Det var aldrig meningen. Blicken blev kall när bladet trycktes genom tyget. Blodet var varmt. Det var aldrig meningen att de skulle vara tillsammans. Hon skulle bara skrämma henne. På botten ser hon ingenting. Känner ingenting. Brudklänningen är vacker. Den böljar som livet som en gång fanns, den kan inte hjälpa det. På bryggan står hon. Betraktar den. Kroppen helt livlös. Blicken iskall. Det var aldrig meningen.

Tårar

Likt små glittrande pärlor faller tårarna mot marken. För det är så de gör när man är ledsen. Faller. Krossas mot marken. Ljudlöst fast med en klar melodi. En melodi som sprider sorg men också hopp. Hopp om bättre tider. Tider där sorg blir till glädje. Minnen som lockar till skratt. En tår som krossas mot marken är mycket mer än just en tår som krossas mot marken. Det är kärlek, saknad och längtan. Det är något som kan få jorden att skaka och klockor att stanna. Något som kan få fåglar att sjunga och löven att falla. En tår som krossas mot marken kan skicka ekon över berg eller gömma sig i det tysta. En tår som krossas mot marken är friheten och ett sätt att släppa ut det onda. Släppa på trycket. Ventilera själen. En tår som krossas mot marken berättar livets och dödens sagor. En glittrande pärla redo att krossas.

I vintertid finns du fortfarande kvar

Hon tittade ut genom fönstret. Hoppades att han skulle komma, även fast hon visste att han inte skulle. Snön hade lagt sig som ett täcke över gräsmattan. Hon avskydde att klippa gräset. Förr var det alltid han som gjorde det. Hon avskydde att skotta snö också för den delen. Därför lät hon bli. Morgonkaffet smakade inte lika bra längre. Inte eftermiddagskaffet heller. Hon ville beklaga sig för någon. Men ville inte skrämma bort det lilla sällskap hon hade. Ensam är inte stark. Ensam är svag. Väldigt svag. Fotografierna på väggarna visade två lyckliga människor. Ofta hand i hand. Ibland solbrända. Ibland i tjocka vinterjackor. Men alltid leendes. Det var inte så länge sedan hon såg hans leende. Även fast åren går fort. Hon skulle ge allt för att få se hans fotspår i snön en sista gång. Hon blinkade bort en tår. Slöt ögonen och hörde snön pressas under två tunga fötter.

Tak

Han hörde smattret. Kartong var förvånansvärt bra som tak på soliga dagar. Men inte lika förvånansvärt dåligt dagar som denna. Han hatade regn.

Runt

Han kände sig inträngd i ett hörn. Slog ut med armarna. Snurrade. Blev fri.

Hundögon

Han kände inte igen sin egen spegelbild. När blev han så gammal? När började ögonen hänga?
"Jag ser ut som en gammal hund" mumlade han för sig själv och stramade åt huden i ansiktet. Han lyfte ögonlocken med fingrarna. Det blev inte mycket bättre för det. Tänderna hade gulnat. Han gnuggade på dem med tummen. Nej, fortfarande lika gula.
"Vad gör du?" hörde han en liten röst säga.
"Ingenting" sa han avvisande till den lilla flickan på cykeln som stod bredvid honom.
"Har du ingen tandborste hemma?" frågade hon och rynkade näsan.
"Jo det har jag. Cykla iväg nu" sa mannen.
"Jag kan inte cykla" sa flickan.
"Varför har du en cykel då?" sa mannen irriterat.
"Min mamma brukar smörja in ansiktet på kvällarna för att inte få rynkor. Det har du aldrig gjort va?"
"Nej det har jag inte. Sånt är för kärringar" sa mannen trött och tittade ner på flickan.
"Min mamma är en ingen kärring" sa flickan stött.
"Det sa jag aldrig" sa mannen och pustade.
"Sa du ju. Det är fult att ljuga" sa flickan.
"Jag ljuger inte. Jag måste gå nu. Jag har inte tid att stå här".
"Vart ska vi gå?" sa flickan glatt.
"Vi ska inte gå någonstans. Jag ska gå" sa mannen och tittade på flickan med uppspärrade ögon.
"Du kanske kan lära mig att cykla. För jag kan inte det" sa flickan med ett leende.
"Några minuter kanske jag kan stanna" sa mannen och log för första gången på mycket länge.

Skuggan av en barndom

Ljudet drog henne alltid mot fönstret. Hon kunde inte se mycket. Det hade de sett till. Genom springorna kunde hon se dem leka på gatan. Hon saknade det även fast hon aldrig varit där. Hon leker med sin skugga. Hennes bästa vän. Dörren är låst. Det är den alltid. Men de älskar henne, det har de sagt.

Pricken över i

"Du kan ju inte blanda stora och små bokstäver" sa farmor.
"Det gör jag inte" sa flickan.
"Det gör du ju" sa farmor.
"Görjagjuinte" sa flickan just så fort som en flicka gör som blir irriterad på sin farmor när hon gör sina läxor.
"Gör du ju" sa farmor. "Du har glömt pricken över i. Det är ett stort i. Inte ett litet. Du har glömt pricken" sa farmor retligt.
"Det är engelska farmor. Det ska vara så".
"Dumheter. Vem har sagt det?".
"Asså det vet ju alla att det ska vara så. Googla det" sa flickan och stirrade ner i surfplattan.
"Googla?" undrade farmor irriterat.
"Min lärare säger att det ska vara så. Alla lärare gör det. För det ska liksom vara så" sa flickan.
"Vad är det för lärare nu för tiden. Lära ut att blanda stora och små bokstäver. Finns läraren på riktigt eller är det en såndär datamojäng ni lär er ifrån?" farmor pekade på surfplattan.
"Hon finns på rikigt" sa flickan irriterat.
"Då vill jag prata med henne. Har du hennes telefonnummer?" sa farmor.
"Googla det" sa flickan.
"Gör det själv" sa farmor irriterat.
"Jag behöver inte för jag vet att man blandar stora och små bokstäver när man skriver på engelska" sa flickan fortfarande med blicken i surfplattan.
"Otroligt" sa farmor och slet åt sig telefonkatalogen.

Sista gången

Luftslottet vibrerar. Skakar. Ondsint.  Jag kan se i hans ögon att han inte längre vet vad han gör. Pupillerna skriker. Blodet pumpar. Han vet inte vad han säger. Skriker. Jag tittar på honom. Tänker att detta är sista gången. Jag väntar på att han ska attackera. Bakom ryggen känner jag knivens vassa egg mot handflatan. Detta är sista gången.

Säker

Om inte min dotter hade vänt sig om den dagen. Om hon inte hade sett mig. Skulle allt varit annorlunda. Jag skulle vara säker på att hon var utom fara. När de drog den svarta säcken över mitt huvud kunde jag höra henne skrika.

Ute skiner solen och han är lycklig. Han skall snart gifta sig men hinner dö innan bröllopet. En hjärtinfarkt.

"Det är viktigt att inte avslöja för mycket av handlingen i titeln" sa fröken och tittade snällt på mig. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon menade.

Eko

Varje gång studsar det tillbaka. Spelar ingen roll vad jag skriker. Det är bara jag som kan höra. Ekot kan göra mig tokig vissa dagar. Jag skriker igen. Det högsta jag kan. Ingen som hör. Ingen som ser mig. Jag skriker igen. Fortfarande ingen som vill se mig. Ingen som vill höra. Klockan börjar närma sig tre. Snart är lektionen över.

Gryning

Han kunde se gryningen skymta mellan träden. Kroppen värkte. De bakbundna händerna hade slutat pulsera någon gång vid midnatt. Han hade klarat natten bättre än vad han trodde han skulle göra. Blodet i ansiktet hade torkat in. Han lyssnade. Inga kvistar som bryts. När dom kommer tillbaka, om dom kommer tillbaka, skulle han vara redo. Kanske skulle det vara hans sista chans.

Viskningar

Det börjar ofta som små tysta viskningar inne i huvudet. Omöjliga att ignorera. Omöjliga att ta bort. Hon gör inte alltid som de säger. Men oftast är hon dess slav. Det är inte hon som sätter repet runt halsen. Det är bara hennes händer. Det är inte hon som sparkar undan pallen. Det är bara de små viskningarna som styr hennes kropp.

Doktor

"Du har helt klart tappat kontrollen över situationen" sa psykologen och tittade ner i sina papper. Lyfte pennan, satte den mot pappret men ångrade sig. "Du borde verkligen söka hjälp hos någon".
"Jag har ju kommit till er".
"Ja just. Ja just. Mycket bra" psykologen markerar med pennan igen utan att skriva. "Mycket bra" mumlar han lågt. "Hur får det dig att känna?"
"Vilket då?"
"Ditt problem" sa psykologen.
"Asså det är ju inte jag som har problem. Det är min chef som har problem. Fast han tycker att det är jag som har problem. Fast alla vet att det är han som har problem".
"Hur känner du då?" sa psykologen utan att veta om det var en korrekt fråga att ställa.
"Vad fan menar du? Jag har ju inget problem".
"Fel fråga" sa psykologen tyst.
"Ursäkta?"
"Förlåt inget" sa psykologen. "Så det är alltså eran chef som har problem? Inte ni?" sa psykologen undrade. 
"Det var det jag sa ja".
"Varför pratar jag med er då?" sa psykologen.
"Det får ni fråga min chef".
"Jag förstår. Hur kommer jag i kontakt med honom?" psykologen ser frågande ut.
"Det är ni som är min chef. Det är ni som har problem. Inte jag".
"Är det jag som är er chef. Det är ju absurt. Ni borde verkligen söka hjälp för det där" sa psykologen.
"Jag borde verkligen inte jobba för er. Jag måste tyvärr säga upp mig".
"Kommer inte på frågan" sa psykologen. "Vad är dina arbetsuppgifter?" psykologen kliar sig i håret.
"Jag är er sekreterare".
"Du börjar på måndag" sa psykologen.
"Va?"
"Okej, tisdag då. Du har tappat kontrollen. Men vi skall lösa det här" sa psykologen och gav sig en klapp på axeln.

"Hur länge har han suttit så där?" frågade syster Berit.
"I snart 17 timmar" svarade hennes kollega.
"Jag ringer till Bengan. Det får bli psyket nästa för doktor knäppgök" sa Berit och skakade trött på huvudet.

Minnen

Minnen. Det hade hon många. De bästa samlade hon i en liten ask. Skyddade för alltid i hennes tankar. Hon älskade vattnet. Om hon slöt ögonen kunde hon höra hur vågorna slog mot sidan av båten. Hon kunde höra sin fars röst. Det kändes som om hon guppade fram över vågorna. Ett av hennes bästa minnen var när hon tillsammans med sin far närmade sig fiskenätet. Vattnet stänkte när båten slog mot vågorna. De skrattade. Det gjorde de alltid. Hon satt som på nålar när hennes far började dra upp nätet i båten. Hon tyckte att fiskarna var lite äckliga men på samma gång spännande. När hon tänker på ljudet kommer gåshuden. Likadant varje gång. Ett ihåligt ljud. Något som slog mot båten. Hon hade aldrig hört en fisk låta så. Hon skrattade åt sin fars muttranden när han drog upp flaskan i båten. Det var den första flaskpost hon hittade i sitt liv. Hon har kvar den än. Den står i bokhyllan på hennes kontor. Fortfarande oöppnad.

Inlägget sponsras av Atlantica Båtförsäkring

En orm

Ångesten smög sig på. En orm runt hjärtat som kramar hårdare. Okontrollerbara krafter som likt en giftpil sänker offret under vansinnig smärta. Ögonen fylls med tårar. Kall metall i handen. Muskler som vill krampa. Magen finns inte.
"Om jag skall läka måste du försvinna" sa han och kramade avtryckaren.
Blod som rinner. Kallt och varmt. Hjärtan som stannar. Hjärtan som kämpar. Kall metall. Enorm smärta. Så jävla äcklig smak i munnen. Skuren i bitar och lappad.

Felvänt

I bokhyllan står den noga placerad, mellan "Erövra dig själv" och "Är detta allt du kan?". Hennes alldeles egna bok. Hennes ord, pärm till pärm. Tror det är tolv år sedan brukar hon svara när hennes vänner frågar om utgivningsår. Men hon vet att det egentligen börjar närma sig sexton. Egenpubliceringen och refuseringsbreven i byrålådan nämner hon inte heller. Om hon jobbar på något nytt?
"Oja jag är snart färdig" ler hon skamset. 

Val

Mannen stod vid en fyrvägskorsning. Han visste inte vilken väg han skulle ta. Läste skyltarna högt som för att finna hjälp. Livet. Ödet. Döden. Drömmen. Han kunde inte bestämma sig. Livet hade han redan provat och inte riktigt fastnat för. Ödet trodde han inte på. Döden kunde erbjuda en snabb väg till friheten. Drömmen hade han gett upp för länge sedan. Han tog ett steg mot döden. Sedan ett mot livet. Men ödet är ändå ödet, tänkte han och drogs där åt. När han kom ihåg att han inte trodde på ödet tog han ett steg mot drömmen och var tillbaka där han började.

Dag

Det här kommer bli en bra dag, tänkte han när han skyndade mot bussen. Och dagen var en speciell dag. Absolut ingen vanlig dag. Idag skulle allt förändras.

Sanningen

Jag minns att vi åkte förbi en skylt med texten HUNDAR TILL SALU! Det var en vit skylt med blå bokstäver. Såg ut att vara någon form av målarfärg. Jag minns att jag undrade över utropstecknet. Men jag antog att de verkligen ville sälja sina hundar. Bilen vibrerade så som den gör när den rullar över en grusväg. För det är så bilar gör, som min bäste kompis alltid brukade säga.

Jag satt i baksätet. Kläderna jag hade på mig och nallen som jag kramade var allt jag hade kvar av mina gamla saker. Av mitt gamla liv. Men det visste jag förstås inte då. Även om jag kanske kände på mig att allt inte stod helt rätt till.

Vi stannade vid en bensinmack. Mamma kom tillbaka med en brun papperspåse. Hon drack ur den. Sa att det var läsk. Jag tjatade men fick inte smaka. Jag fick henne att skrika och sen att gråta.

Tidigare hade mamma dragit upp mig ur sängen mitt i natten. Sa att det var bråttom och att vi skulle åka. Jag var yrvaken och lukten i rummet fick mig att må illa. Då visste jag inte vad det var men nu i efterhand är jag nästan säker på att det var brandrök. Doften påminde i alla fall om den som spred sig när jag eldade ner den gamla ladan tio år senare. Mamma kallade det för tonårsuppror. Jag höll såklart inte med. För det är så tonåringar gör, som min gamle kompis förmodligen skulle ha sagt.

Jag fick aldrig veta varför vi åkte den natten. Varför vi rymde. Vilket jag är säker på att vi gjorde. Förmodligen hade det något med min mammas dåvarande pojkvän att göra. Men det är bara spekulationer från min sida. Oavsett vilket så är jag ensam nu. Åren har gått ruskigt fort. För knappt ett år sedan städade jag ur min mors hus. För det är sådant man gör när ens mamma har gjort sitt på jorden, som jag sa till min son. I min mammas gamla byrå hittade jag ett förslutet kuvert med mitt namn på. Någon dag skall jag öppna det men just nu vet jag inte om jag är redo.