I vintertid finns du fortfarande kvar

Hon tittade ut genom fönstret. Hoppades att han skulle komma, även fast hon visste att han inte skulle. Snön hade lagt sig som ett täcke över gräsmattan. Hon avskydde att klippa gräset. Förr var det alltid han som gjorde det. Hon avskydde att skotta snö också för den delen. Därför lät hon bli. Morgonkaffet smakade inte lika bra längre. Inte eftermiddagskaffet heller. Hon ville beklaga sig för någon. Men ville inte skrämma bort det lilla sällskap hon hade. Ensam är inte stark. Ensam är svag. Väldigt svag. Fotografierna på väggarna visade två lyckliga människor. Ofta hand i hand. Ibland solbrända. Ibland i tjocka vinterjackor. Men alltid leendes. Det var inte så länge sedan hon såg hans leende. Även fast åren går fort. Hon skulle ge allt för att få se hans fotspår i snön en sista gång. Hon blinkade bort en tår. Slöt ögonen och hörde snön pressas under två tunga fötter.