Tillsammans

Den fräna stanken från soporna gör henne illa mående. Hon förstår inte hur de klarar av att somna om nätterna. Men på något sätt lyckas de. Hennes bror ligger tätt intill. Han är bara fem år. Hon är bara åtta.
   Flickan låter sin hand glida genom sin brors hår. Vi är inte värda det här, tänker hon.
   Frukosten har hon gömt noga under några gamla trasor bredvid sig. Det förvånar henne att folk kan kasta bort nästan en halv limpa. Men tur är väl det.
   "Dags att vakna" säger hon tyst och lägger sin hand på broderns axel. Han andas tungt några gånger innan han slår upp ögonen.
   "God morgon" säger hon och försöker le.

Ännu ovetande

Spegelbilden stirrar tillbaka. Blicken borrar sig djupt in i höger öga. Det finns något där. I detaljerna. Berättelsen om ett liv. Det liv han levt. Om han ändå kunde minnas. 
   "Vem är du?" viskar han så tyst att det nästan förblir bara en tanke.
   Han tittar ner på klockan som sitter hårt runt vänster handled. Redan kvart över sju. Från köket hör han kaffebryggaren kasta ut de sista vattendropparna.
   "Vem är du?" upprepar han och drar handen genom håret. Det doftar gott. Måste vara nytvättat, tänker han.

Varg

Doften från kaffet avslöjade att det var starkt. Men så gjorde hon det alltid så det var ingen överraskning. 
   Farmor spillde lite kaffe på duken när hon serverade men vi låtsades inte om det. Det gjorde vi aldrig.
   Framför oss hade vi de foton som farmor tagit på sin senaste tur i skogen. Hon älskade att fotografera men kanske ändå mer att visa dem och berätta varför just det trädet eller den stigen passade så bra för just det fotografiet.
   Jag tog upp ett kort och fokuserade blicken. Bortom den rostiga maskinen täckt av mossa kunde jag skymta något. Först trodde jag att det var en liten bäck men sedan såg jag. Klart och tydligt. Ett varghuvud.
   "Har du sett vargen?" frågar jag farmor.
   "Ursäkta?"
   "Det är en varg där" säger jag och räcker över fotografiet till farmor "Längst ut till vänster. I mitten. Det är en varg".
   "Det är bara vatten" säger farmor och kisar med ögonen.
   "Det är en varg" säger jag och ser farmor höja på höger ögonbryn.

M.A.T.T.

Många Andra Tittar Tillbaka Mot Allt Trasigt Tråkigt Måste Andas Till Tystnaden

Bortom dimman

Han kisade ut över havet. Jagade den där dimman med blicken. Den som han älskat så mycket.
   Fotstegen bakom hans rygg var lätta. Enkla att känna igen.
"Ser du något?" den tunna rösten växte i honom.
"Mm. Det finns där ute" sa han lugnt.
"Kommer du hem snart?"
"Jag kommer snart. Gå före du" han övervägde att titta på henne men valde att inte göra så. "Det finns där ute. Det vill inte ge sig av".
"Det kanske bara behöver tid?" hon tog hans hand. "Kom så går vi hem".
"Jag kan inte gå" han vände sig mot henne. Tårarna i hans ögon fick hennes ansikte att smälta samman och formas om igen. "Jag kan inte gå. Inte nu. Inte än" han vände åter blicken ut över havet.
"Inte än" mumlade han tyst och drog handen genom det vildvuxna skägget.
"Då väntar jag här med dig" hennes röst nästan ohörbar.
"Om vi inte har tiden att vänta så har vi ingenting" sa han och kramade hennes hand hårdare.

En sista chans

Vid 38 års ålder verkade det som om hon kommit in i den episoden i livet där allt verkade gå åt helvete.
   Nybliven singel mot sin vilja.      
   Fortfarande inga barn.
   Dåligt jobb med en chef som uppenbart hatade henne.

Spegeln vägrade visa det hon ville se. Fy vad hon hatade speglar.
   På vänster underarm fanns ett av hennes största misstag. Vem fan tatuerar in "Jag kan" på armen? Dum som få, tänkte hon.

Snön rev henne i ansiktet när hon skyndade mot bussen. Väskan höll hon hårt mot bröstet. I den fanns hennes enda och sista chans.

Blodspår, fortsättning på Ensam

Han kände det kalla golvet mot sin nakna rygg. Blicken grumlades och taket tycktes sväva över honom. Kunde det falla? Skulle han då krossas eller skulle han bara kunna resa sig? Som om inget hade hänt?
   Hans fötter skakade men hans ben var som förlamade. Hans andning var knapp och blodet på hans händer nästan torkat. De röda stänken i taket hade slutat droppa. Han skulle kalla målningen Blodspår. Hans största verk. Värmen från kroppen bredvid honom avtog fortare än han trodde att den skulle göra. Det irriterade honom. Han vände blicken in mot vardagsrummet. Buren stod öppen. Tom. Han måste hitta en ny. Han hatade att vara ensam.