Skrivpuff: Klockan 11

Klockan var 11 när det knackade på fönstret.
   Jag rörde mig inte.
   Tittade inte.
Sen hörde jag steg.
   Jag rörde mig inte.
   Tittade inte.

Skrivpuff: Borta

”Jag tror att jag redan älskar dig”, säger han och höjer blicken mot natthimlen.
   ”Hur kan du veta det?” Hon ser på honom.
   ”Det är någonting bara. En känsla.” Han vänder sig mot henne men horisonten har redan stulit hennes uppmärksamhet.
   ”Det farligt att leka med någons känslor. Du vet det va?” Hon vänder sitt ansikte mot honom och fångar in honom i djupet av sina bruna ögon. Han undrar hur många som gått vilse där inne. Vilka hon älskat? Vilka som älskat henne?
   ”Jag leker inte. Det är bara så jag känner”, säger han och tillåter sig att slukas.
   ”Jag tror dig.” Hon och tar hans hand. Den är mjuk, inte alls som hon tänkt sig. ”Jag åker imorgon. Kommer du vänta på mig?”
   ”Jag tror det”, säger han. ”Kommer du vänta på mig?”
   ”Förmodligen inte”, säger hon och kramar hans hand hårdare.
   ”Varför?” frågar han.
   ”Vi är för olika”, säger hon. ”Det är för lång tid”.
   ”Jag kan ändra på mig, jag gör det hela tiden”, säger han. ”Sex månader kan gå fort”.
   ”Du kan inte ändra på dig, du är kille.” Hon ler. Han ler tillbaka. ”Sex månader kan kännas som sex år”, säger hon.
   ”Vem vill du att jag skall vara?” Han drar händerna genom håret och fäster det bakom öronen ”En kvinnokarl?” Han drar tillbaka håret och täcker ögonen ”En blyg, försiktig pojke?” Rufsar om håret ”En livsnjutare?”
   De skrattar tillsammans. Drar sig närmare varandra.
   ”Jag kommer sakna dig”, säger han.
   ”Du känner inte mig”, säger hon. ”Du vet inte vem jag är”.
   ”Jag känner dig inte, men jag vem du är”, säger han. ”Du är du”.
   ”Jag kommer tillbaka.” Hennes röst är stark.
   ”Men inte till mig”, säger han och försöker stänga ute känslan som växer inom honom.
   ”Du har mig nu.” Hon lägger sitt huvud mot hans axel. ”Nu går jag ingenstans”.
   ”Solen går upp snart”, säger han och lägger sitt ansikte i hennes hår. Äpple. Han säger till sig själv att aldrig glömma doften.
   ”Kyss mig när solen går upp” Hon lyfter sitt huvud och ser på honom. ”Lova det”.
   ”Om du lovar att skriva”, säger han.
   ”Jag kommer inte skriva”, säger hon. ”Inte till någon”.
   ”Hur skall jag då veta om du har det bra?”
   ”Det viktigaste är att jag vet”, säger hon och lägger tillbaka sitt huvud på hans axel.
   ”Jag förstår inte”, säger han.
   ”Jag förväntar mig inte att du skall förstå.” Hon sluter sina ögon.
   ”Vi kanske är för olika”, säger han.
   ”Eller så är vi helt perfekta”, säger hon och ser solen bryta horisonten.

Skrivpuff: Aldrig, Alltid, Andas, Av, Att

Hon trodde aldrig att hon skulle falla utan att landa. Trodde aldrig att hon var en av dem.
   Bottenlös ruin.
   Oändliga gångar.
Mörkret äter upp. Bryter ner. Förstör.
   Alltid ensam.
   Aldrig själv.
Tiden som tickar. Retar. Jagar.
   Längtar efter mer.
   Andas för att andas.
   Lever för att dö.
 

Skrivpuff: Splittrad

Delad. Ensam.
   Går över grusgången till det som en gång var.
   Kanske vågar knacka.
   Kanske betraktar jag bara.

Skrivpuff: Krans

Jag pekade på några av blommorna i din krans. Sa de latinska namnen och kände mig som ett fån. Tänkte att du skulle tro att jag blivit en sådan som vi skrattat åt när vi var mindre. Men du skrattade aldrig. Jag reste mig för att hämta mer vin, rött till dig och vitt till mig. Jag tittade över axeln för att se om du tittade efter mig när jag gick. Det gjorde du inte. Jag undrade varför. När jag frågade dig förstod du inte. Det röda vinet lämnade efter sig en tunn rand på dina läppar. Du frågade mig varför jag aldrig släppte kontrollen. Jag förstod inte. När solen gick upp satt vi fortfarande kvar. Jag funderade på vilka vi blivit. Varför vi blivit de vi var och inte några andra. När du sa att vi förmodligen aldrig mer skulle träffa varandra svarade jag inte. Jag förstod nog inte vad du menade. När du gick vände jag mig aldrig om för att se om du såg tillbaka.

Skrivpuff

Hon kunde svära på att molnen bara var meter från att smeka hustaken. Kaffet de hade med sig hade hunnit kallna minuten efter att de hällt det i kopparna. Men det var viktigt att de satt kvar. Viktigt att de hälsade på förbipasserande och låtsades att allt var så där normalt som det brukade vara.
   De hade planerat länge. Tänkt på allt. Till och med varit i butiken och köpt nygräddade wienerbröd. Butiksbiträdet hade lett mot dem och de hade lett naturligt tillbaka. Det var viktigt att de varit där. Det var viktigt att de lett mot varandra och att de med största sannolikhet etsat sig fast i minnet hos det unga butiksbiträdet.

   De hade hängt ihop länge. Lekt när de var små. Varit på varandras bröllop och tröstat varandra när livet varit jobbigt. Att de alltid hjälpte varandra var en självklarhet, de var ett team.
   De var överens om att skogen på andra sidan älven var den bästa platsen att gömma kniven. Så långt ner i den kalla jorden att den aldrig skulle komma fram igen. De blodiga handskarna var redan slukade av elden i värmepannan. Ingen fick göra dem illa. Inget fick komma mellan dem. Tillsammans var de starkare än livet.

http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/

your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

Skrivpuff: Saker

En tom plåtburk. Kanske en svag doft av kaffe? Flyktiga tankar, en in en ut.