Ny tid

"Är det över nu?" sa flickan.
"Det kommer aldrig vara över" sa mannen.

Dialog

"Det finns ingen hunger i dialogen" sa regissören trött.
"För helvete. Tjat tjat tjat. Du kan ta din jävla hunger och stoppa upp" skrek den skäggiga damen.
"Så ska det vara" sa regissören glatt.
"Håll käften" skrek damen så att skägget fladdrade.

Något extra

"Jag hade tänkt mig något lite mer annorlunda" sa kvinnan och lade tillbaka hatten av alligatorskinn innan hon styrde mot armbanden av torkad ansjovis. "Alldeles underbara" konstaterade hon.

Vintertid

Vinterlandskapet krävde sin uppmärksamhet. Glimrande vacker för vissa. Isande obehaglig för andra.
"Vintern kom som en käftsmäll i år" sa mannen i förarsätet.
"Det är vackert" sa kvinnan bredvid honom. "Har du sett något så vackert?" kvinnan vände blicken mot baksätet.
"Du behöver inte vara rädd för oss" sa mannen och vinklade backspegeln för att kunna se pojken i baksätet.
"Nej inte behöver du vara rädd för oss" sa kvinnan och log varmt.
"Vill du ha en chokladbit" sa mannen med blicken i backspegeln. "Ge honom en chokladbit Marie. Alla pojkar tycker om choklad".
"Det är klart att han ska ha en chokladbit" sa kvinnan och böjde sig fram efter sin väska. Hon öppnade den och började leta. Handklovarna kändes kalla när hon lyfte undan dom. Hon älskade verkligen sina handklovar. Den nakna kniven tryckte hon tillbaka in i knivslidan. "Jag vet att jag har en chokladbit här någonstans" sa hon och skrattade. "Här är den" sa hon triumferande och räckte bak den mot pojken. "Oss behöver du inte vara rädd för lilla vännen" sa hon och lättade på pojkens munkavel.

Magi

"Ta da" ropade magikern och drog upp den döda kaninen ur hatten. Om det ändå hade varit första gången. Han hade tappat räkningen för flera år sedan. Varför skulle kaniner vara så nedrans känsliga för stress.
"Sover den?" frågade en liten flicka i publiken.
"Sover?" sa magikern. "Den är död. Så går det när ni skriker och gapar hela tiden".
"Död?" stammade flickan med gråten i halsen.
"Stendöd" sa magikern och skakade på huvudet. "Och hon som har ungar hemma. Det var tråkigt. Mycket tråkigt".
"Men kan du inte rädda den?" sa flickan med skakig röst.
"Nej det förstår du väl att jag inte kan göra. Det blir hundmat av den här nu" sa magikern och skakade kaninen i nackskinnet.
"Hundmat?" sa flickan.
"Javisst. Jag hade ätit upp den själv om den inte varit så förbaskat gammal. De blir så sega förstår du" sa magikern.
"Du är elak" sa flickan.
"Är det jag som elak. Det är ju du som har dödat kaninen" sa magikern och lämnade scenen.

Vandring

En vandring behöver inte alltid vara jobbig. Med målet i sikte och med tron på sig själv kan kraften tyckas oändlig.

Nya tag

En varelse av kött och blod
Ett hjärta som slår
Tankar som styr
Begär som kräver

Ett ord
En tanke
Stillhet
Det är allt

Ögon som ser
Vänder och vrider
Drömmer och väntar
Snart

Rummet som krymper
Fångar
Stänger in
Besvärar

Tangenter som smattrar
Ord som räknas
Tankar som tappas
Förloras

Sidor som byggs
Blad som vänds
Bläck som stinker
Papper som rivs

År som går
Brev som skickas
Drömmar som bränns
Nya tag

Nytt

Ringen ner i slaskavloppet. Vilken start på nya livet.

Tröja

"Har du stickat tröjan själv eller?" sa hon.
"Det har jag" sa han stolt.
"Jag ser det" sa hon.
"Vad menar du med det?" sa han.
"Inget" sa hon och tittade bort.
"Hallå?" sa han lite irriterat.
"Inget. Du blir bara irriterat" sa hon.
"Men kom igen nu" sa han och försökte att inte bli arg.
"Det är bara det att jul inte stavas med två l. Det står god jull".
"Va?"
"Det står god jull på ditt bröst" sa hon och kunde inte hålla tillbaka leendet.
"Satan" sa han irriterat när han vände sig mot spegeln.
"God jull" sa hon och höjde glöggmuggen.

Minnenas land

Det är saltet i tårarna som får dem att glimma. Det hade farmor berättat för henne när hon var liten. Och innan tårarna slår i marken förvandlas saltet till små lätta älvor som flyger iväg. De landar på axlarna och samlar ihop all sorg som de sedan bär med till sorgens land. Sorgebärare kallade hennes farmor dem för. Farmor hade berättat allt om sorgens land. Alla var där någon gång i livet. Men det var viktigt att man inte blev fast där. Och det hjälpte sorgebärarna till med. Med deras hjälp kunde man passera in till minnenas land. Ibland, hade farmor sagt, fick man åka tillbaka till sorgens land men man fick aldrig stanna för länge. Då skulle porten till minnenas land krympa och det skulle bli svårare och svårare att ta sig tillbaka. Hennes farmor hade guidat henne genom barndomens olika vrår. Och i minnenas land skulle de alltid vara tillsammans.

Döda pengar

Hon visste att det var han innan hon sett hans ansiktet. Tatueringen lyste på hans rygg. Det var hon som hade ritat den en regnig dag för fyra somrar sedan. Benen blev stumma. Hjärnan ville fly men kroppen stod orörlig. Vad gjorde han här? Hon hade åkt runt halva jorden för att kunna släppa allt där hemma. Och så är han här. Hon visste att han snart skulle se henne. Skulle han hoppa på henne? Misshandla henne? Kanske döda henne? Hon visste vad han var kapabel till. Hon hade sett det med egna ögon. Känt det.
"Han vill träffa dig ikväll" rösten fick henne att rysa. Hon kände igen den. "Vi hämtar dig på hotellet. Det är ingen idé att du försöker fly" sa mannen.
"Och om jag inte vill" sa hon och stirrade mannen djupt i ögonen.
"Det är inte du som bestämmer" sa mannen.
"När ni kommer för att hämta mig dödar jag er" sa hon och visade pistolen i byxlinningen.
"Han vill bara ha sina pengar" sa mannen.
"Jag är inte dum. Jag vet att jag är död. Han skulle aldrig skona någon som stulit från honom".
"Han kanske kan förlåta sin egen dotter" sa mannen.
"Om du kommer till hotellet dödar jag dig" upprepade hon. "Jag vill inte döda min egen farbror så jag ber dig att inte komma".
"Det är inte jag som bestämmer" sa mannen och tittade olyckligt på henne.
"Men det är du som kommer dö" sa hon iskallt.
"Om det står mellan dig och mig så hoppas jag det" sa mannen.

Inga undantag

"Inga undantag" sa fröken och titta på honom över glasögonbågarna. Hon visste hur svårt han tyckte att det var. Men hon brydde sig faktiskt inte. Alla skulle läsa högt inför klassen. Alla. Inga undantag.
"Se så. Skynda på och kom fram här. Klockan tickar. Ni vill väll inte stanna över tiden va? Kom igen" fröken tittade på klockan och sedan på honom. Hon tvingade fram ett leende. Så falskt att det gjorde ont i honom. Så fort han skulle ställa sig där framme skulle de börja fnissa. Det visste han. För det gjorde de alltid. Paniken smög sig inte på. Den slog honom i bröstet  som ett knytnävsslag. 
"Men kom igen nu" sa fröken irriterat. "Alla väntar".

Havets krafter

Hon stod med vatten till knäna. Klänningen skiftade färg när vågorna slog in mot land. Havet ville suga ut henne. Ta henne med sig. Kylan kände hon inte längre. Allt var tyst. Det var bara naturen som pratade. Viskade och ropade. Lockade på henne. Fåglarna flög över hennes huvud. Som om de vakade, redo att föra hennes ande vidare om hon beslutade sig för att ge sitt liv åt havet. Det fanns inte plats för några tårar i hennes ögon. Horisonten hade redan erövrat dom. Så vacker. Så lockande. Fötterna drogs mot den.
"Havet kan förändrar en människa" hörde hon en röst. "Det är vackert" sa mannen bakom henne.
"Jag vet" sa hon och vände sig mot mannen. Hans vita skägg fångades av månens ljus.
"Havet har gett mig mitt liv. Det har räddat mig många gånger" sa mannen.
"Tror du att alla kan räddas?" sa flickan.
"Havet kan bara hjälpa den som vill" sa mannen och slöt ögonen. Han var mager. Insjunken.
"Jag vet inte om jag vill" sa flickan.
"Då får du fråga dig själv" sa mannen.
"Fråga vad?"
"Havet kan förändra en människa" sa mannen och vände sig bort för att gå.
"Fråga vad?" sa flickan igen.
"Det kan bara du veta" sa mannen och slukades av natten.

Ljuset skall dra dig dit

Han stod på podiet. Hans vita klädsel lyste. "Allas vår väntetid här på jorden är olika lång" sa mannen och möttes av ett instämmande mummel från åhörarna. "Er tid är kommen. Ni är vackra mina barn. Gud säger att ni är vackra. Han älskar er. Han vill att ni kommer till Honom ikväll. Han kräver att ni kommer till Honom. Han skall rädda er. Förlåta er. Han skall rädda era själar från helvetets eldar" mannens blick gick mellan åhörarna. Han var den utvalde. Han skulle utföra Guds vilja på jorden. Skicka hans änglar tillbaka till Honom. "Ni är vackra mina barn" höjde han rösten. "Jag önskar att jag kunde följa med er till Honom. Men ännu är han inte redo att ta med mig. Jag är utsänd för att rädda fler själar. Han älskar er. Jag älskar er. Ni är snart rena mina barn. Snart kommer ni vara hos Honom. Snart kommer Hans kärlek till er leda er mot ljuset. Leda er bort från denna ruttna värld. Han skall rena er. Frälsa er. Mina barn, ni är snart hos Herren".

Sjuk

Han tittade på sin fot. Herregud, tänkte han, det måste vara som han misstänkt i flera dagar. Visst hade det blivit värre? Jo det hade det. Mycket värre. Vad är oddsen för att just han skulle bli angripen av köttätande bakterier? Med hans tur var det inte konstigt. Och han som bara några timmar tidigare kände en blodpropp vandra från vaden upp mot jumsken. Och i förrgår knep hjärtat så det sved i bröstet, förmodligen en varning om den stundande hjärtinfarkten. Och det ringer i öronen på honom när han ligger på sängen. Precis som det gör när man ska svimma. Det låter exakt så. Det vet han även fast han aldrig svimmat i hela sitt liv. Och när läkaren sa att smärtan i njuren, som förmodligen var cancer, bara var ett inflammerat revben som snart skulle bli bra av sig självt förbannade han läkaren. Nu skulle han dö en tidig död bara för att läkaren sa "Det går över av sig själv". Och EKG maskinen som visar hans helt friska hjärta förbannar han också. Idag är det friskt, men igår då? Eller i morgon? Och den psykiska ohälsan står och lurar bakom dörren. Gud vad nära den är. Men ändå kommer den aldrig. Nu ska han sova och han hoppas att han vaknar imorgon. Att dö är inte den största skräcken. Det är att inte få leva.

Citat från boken: Skräck och avsky i Las Vegas

Inledningen på boken Skräck och avsky i Las Vegas är klockren. Riktigt bra.

Vi befann oss någonstans i närheten av Barstow just där
öknen tog sin början när drogerna började ta. Jag minns
att jag sa något i stil med "Jag känner mig lite yr i
huvudet; kanske bäst att du kör..."

Proffs

"Kommer du ihåg när man kunde springa så där" sa Harald och pekade mot tv-rutan.
"Det var tider det. Om det inte var för mitt dåliga knä skulle jag blivit proffs" sa Bengt.
"Samma här" sa Harald. "Om axeln inte hopat ur led skulle jag inte sitta här".
"Kan ni sänka volymen lite" hörde de syster Sara säga. "Greta försöker sova".
"Greta är ju nästan döv" sa Harald.
"Och vi också för den delen" sa Bengt.
"Sänkt lite bara" sa syster Sara med en suck.
"Visa lite respekt. Han skulle faktiskt varit proffs om hans knä inte gått sönder" mumlade Harald och pekade på Bengt.
"Och han också" sa Bengt och pekade på Harald.
"Ursäkta?" sa syster Sara.
"Jo de sa att de skulle blivit proffs" skrek Greta från rummet intill. "De säger alltid det".
"Jaha. Jo det kommer ni säkert bli" sa syster Sara med ett välmenande leende innan hon försvann in till Greta.
"Hon fattar inte" sa Bengt.
"Fattar inte" instämde Harald.
"Sänker ni lite då" ropade syster Sara.
"Vi skulle för fan blivit proffs" skrek Harald och viftade åt syster Sara genom väggen.
"Precis" muttrade Bengt och gömde tv-dosan innanför tröjan.

Omslagsonsdag #31

Idag testar Bokpotatens omslagsonsdag. Temat denna veckan är kärlek.
Jag har valt böcker som ligger i min Att läsa hög.

Fri i det ofria

Blodet fick hennes bleka armar att lysa. I blicken fanns ingen ånger, bara ett uns av förvåning. Hon höll i den kalla handen. Den som just hon gjort så kall. Fingrarna kändes stela. Hon skulle sitta där bredvid hans kropp tills hon hörde det dämpade ljudet av sirener. Överlämna sig frivilligt till polisen. Det fanns inga andra alternativ, det visste hon redan från början. Men nu skulle hon kanske få berätta sin historia? Straffet skulle hon bära med stolthet. En symbol för andra i hennes situation. Barn hade hon väntat med. Att föda hans barn skulle vara en synd hon aldrig skulle förlåta sig själv för. Snart skulle hennes fria dagar vara över. Men på insidan var hon äntligen fri.

Hopp med liten kärring

"Vi gör oss klara för nästa gren i denna femkamp" ropade han ut i mikrofonen. "De första deltagarna är Gunnar och Göran. Jag får be er att komma till startlinjen". Vad gjorde man inte för lite pengar. Skitjobb efter skitjobb. Men det här var nog botten. "Ni skall hoppa in i säckarna välja en liten kärring att ha på ryggen och sedan skall ni hoppa runt banan. Om ni tappar kärringen får ni lyfta upp henne och börja om från början". Han hoppades att allt snart skulle vara över. Mannen på arbetsförmedlingen skulle få sina fiskar varma på nästa möte. "Då säger jag klara, färdiga, kärringhoppa". Han skulle definitivt få veta ett och annat.

Boktips 1

MIN MORMOR HÄLSAR OCH SÄGER FÖRLÅT - FREDRIK BACKMAN

Baksidestext:
Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Stå-naken-på-balkongen-och-skjuta-med-paintballgevär-på-män-som-vill-prata-om-Jesus-galen. Men hon är också Elsas bästa, och enda, vän. Det är in i mormors sagor Elsa flyr på nätterna, till Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas. För där är alla annorlunda, och då behöver ingen vara normal.

Så när mormor dör och efterlämnar en serie brev, med ursäkter till människor hon gjort illa, blir det början på det största äventyret. Det leder Elsa till en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Men också till sanningen om sagor och kungariken, och en mormor olik alla andra.


                                                                    ---

En fantastisk bok som har fått mig att både skratta och gråta. En sådan bok som man redan från början vill veta hur den slutar men som man inte vill ska ta slut. Fredrik Backman skriver på ett magiskt sätt och man försvinner lätt in i en annan värld. Toppbetyg. Och omslagsbilden av Nils Olsson är även den fantastisk.

Sten

Ringarna på vattnet blev större och större. Visst hade de sagt att hon inte fick kasta sten från bryggan men idag brydde hon sig inte. Varför kunde inte hon få ett enda paket? Lillebror behövde väll inte få alla?
"Vad gör du?" hörde hon pappas röst.
"Inget".
"Du kastar väll inte i mina släktingar i vattnet va?"
"Bara för att du heter Sten pappa betyder inte det att du är släckt med alla stenar. Jag är inte liten. Jag förstår det. Du kan lura lillebror istället".
"Är du arg för att lillebror får all uppmärksamhet" sa pappa.
"Nej" sa hon och kastade ytterligare en sten i vattnet.
"Det är snart din tur" sa pappa. "Ska vi inte gå in och sjunga för lillebror så blir han glad. Han har frågat efter dig".
"Lillebror kan inte prata pappa".
"Han kanske har lärt sig" sa pappa. "Nu gör vi så här. Vi letar upp den största stenen vi kan hitta och så kastar vi i den tillsammans. Sen går vi in. Ok?"
"Okej då" hon kunde inte hjälpa att hon gav ifrån sig ett litet leende. Hon anade vad som skulle hända och sekunden senare flög hennes pappa  förbi henne på bryggan ned mot vattnet. Han visste exakt hur han skulle göra för att få henne på bättre humör. Det var hennes pappa det.

Slut

Han drog ner allt i en svart sopsäck. De blodiga kläderna. Kniven. Tändaren. Bensindunken. Breven. Allt. Och sen in i bilen. Rymma. Fly. Och sen försöka överleva.

Cykelsemester

Hon reste sig upp. Borstade bort smutsen från armbågarna. Hur kunde det vara möjligt att hon fortfarande inte lärt sig cykla? Hon hade ju övat hur länge som helst. Cykelsemestern skulle bli ett fiasko om hon inte lärde sig. Det fanns ju i och för sig sidovagnar men det skulle vara hur pinsamt som helst.
"Du måste försöka hålla balansen".
"Tror du inte att jag gör det eller?"
Så här blev det alltid när de tränade på att cykla. Men det kanske är så det är mellan en liten flicka och hennes mormor.
"Och du måste trampa lite mer. Det är klart du välter när du knappt rör dig framåt".
"Vill du att jag ska dö eller?"
"Mormor du kommer aldrig lära dig cykla med den där attityden".

I vattnets skimmer finns din ande

Hon går ner mot det lilaskimrande vattnet just när solen börjar bryta horisonten. Det var där de hade träffats första gången. Bänken på bryggan finns inte kvar. Hon känner den hårda ytan under fötterna. Det var här han hade friat och det var här han berättat att han skulle dö. Det var för fyra somrar sedan. Hon kan se honom i vattnet. Hans glittrande ögon. Det magiska leendet. Hon har svårt att inte le när hon tänkte på honom. Vissa saker glömmer man aldrig.

Ordning i tanken

Två lugnande och ett glas vodka. Varken mer eller mindre. Inte för att få inspirationen att explodera i huvudet. Inte för att slappna av och falla ner i mörkret. För att stilla tankarna och för att få ner något på pappret. När slagen från skrivmaskinen nästan spränger trumhinnorna är det dags att sluta. Inte innan, inte efter. Telefon är avstängd. Datorn är borta. Verkligheten finns inte. Han lever genom karaktären. Två lugnande och ett glas vodka och han är borta.

Kärlek

"Gå efter henne då" sa Carl och gjorde ett utfall med ena armen som inte alls blev som han tänkt sig.
"Skärp dig" sa Martin och hukade sig för en arm som kom flygande mot hans haka.
"Du vill ju det. Spring nu, innan det är för sent" sa Carl.
"Äh. Det finns fler tjejer" sa Martin och försökte verka tuffare än vad han var.
"Du Martin. Jag vet att vi bara är tolv år och att kärleken kan vara flyktig i vår ålder. Men jag vet att du vill ha henne och att det gör ont i dig att se henne gå".
"Vem är du?" sa Martin och stoppade händerna i fickorna på det där coola sättet när tummarna hänger utanför.
"Det som inte gör ont att förlora är inte värt att ha Martin. Och jag vet att det gör ont. Gå nu".
"Fan va du är konstig ibland Carl" sa Martin och sprang mot husknuten där de senast såg henne.
"Spring Martin. Spring för kärleken" viskade Carl och knöt handen över hjärtat.

Professor Stone och det okända

Professor Stone satte sig tillrätta framför dataskärmen, precis som han gjort varje dag de senaste två veckorna. Han placerade mikrofonen framför sig och tryckte på inspelningsknappen. "Professor Stone, 23 augusti 2017" började han. "Materialet är ännu okänt. Försök att tränga igenom kraftfältet har även idag visat sig omöjligt. Kraftfältet fortsätter expandera och har idag totalförstört flera byggnader, samtliga bostadshus. Forskningscentralen kommer under morgondagen flyttas ytterligare fem kilometer i sydlig riktning. Materialet har idag stundtals antagit en rödaktig färg. Orsaken till detta är ännu okänd. Enligt beräkningarna kommer kraftfältet nå New Yorks yttre förorter inom fem dagar" professor Stone torkade bort en osynlig svettdroppe från pannan. "Kraftfältets expandering tycks tillta i fart. Jag hoppas att vi snart hittar en lösning".

Instängd i sig själv

Med siktet inställt på att dö klev hon upp ur sängen. Oförmögen att gråta. Glömt hur man skrattar. Ett inre som blir mörkare och ett skal som blir tjockare. Ingen att ta farväl av. Ingen att sakna. Ingen som saknar. Idag skulle allt ta slut. Idag skulle hon äntligen få dö.

Tillsammans

Hon hade karvat in deras initialer i barken. Bladet på kniven var fläckat av blodet från hennes högra handflata. Han hade alltid kallat henne klumpig. Det fick henne att le. Hon skulle ta med honom till trädet när han kom hem från kriget. Det var svårt att vara stark när tåget rullade iväg. Bort. Han kommer snart hem, intalade hon sig och strök fingrarna över de bleknande ärren i handen.

Ny på brott

Att gräva ner kroppen i trädgården kanske inte var mitt bästa beslut. Men så här i efterhand kan jag inte påstå att jag tänkte rationellt. Jag skulle kunna skylla på paniken. Man får ett visst adrenalinpåslag när man råkat mörda någon. Jag var inte alls förvånad när polisen knackade på dörren. Jag var en usel brottsling. Nästa gång skulle jag göra allt annorlunda.