Sten

Ringarna på vattnet blev större och större. Visst hade de sagt att hon inte fick kasta sten från bryggan men idag brydde hon sig inte. Varför kunde inte hon få ett enda paket? Lillebror behövde väll inte få alla?
"Vad gör du?" hörde hon pappas röst.
"Inget".
"Du kastar väll inte i mina släktingar i vattnet va?"
"Bara för att du heter Sten pappa betyder inte det att du är släckt med alla stenar. Jag är inte liten. Jag förstår det. Du kan lura lillebror istället".
"Är du arg för att lillebror får all uppmärksamhet" sa pappa.
"Nej" sa hon och kastade ytterligare en sten i vattnet.
"Det är snart din tur" sa pappa. "Ska vi inte gå in och sjunga för lillebror så blir han glad. Han har frågat efter dig".
"Lillebror kan inte prata pappa".
"Han kanske har lärt sig" sa pappa. "Nu gör vi så här. Vi letar upp den största stenen vi kan hitta och så kastar vi i den tillsammans. Sen går vi in. Ok?"
"Okej då" hon kunde inte hjälpa att hon gav ifrån sig ett litet leende. Hon anade vad som skulle hända och sekunden senare flög hennes pappa  förbi henne på bryggan ned mot vattnet. Han visste exakt hur han skulle göra för att få henne på bättre humör. Det var hennes pappa det.